http://www.livscykeln.se/ Livscykeln sv Thu, 23 Feb 2012 07:22:11 +0000 Thu, 23 Feb 2012 07:22:11 +0000 http://blogs.law.harvard.edu/tech/rss Stian's fantastiske phprss generator annah@livscykeln.se etoxsg@gmail.com annah@livscykeln.se (Anna Gardelin) http://www.Livscykeln.se/blogg.php?blogg=101 I morse vaknade jag av att hela rummet var fullt av morgon. Sängen kändes som paradiset, jag hörde att Tore bestyrde med frukostgröten. Han ska åka till Kristinehamn på två veckor så jag behöver inte äta gröt på ett tag. 09 03 2009 http://www.livscykeln.se/blogg.php?blogg=101 annah@livscykeln.se (Anna Gardelin) http://www.Livscykeln.se/blogg.php?blogg=100 Vaknade till kristallklar morgon. Solen reste sig över horisonten, upp på en kall himmel och allting var klart. Utom mitt huvud förstås. Den tar tid på sig på morgonen. Tidningen spår värre framtid än någonsin och det viktigaste är pengarna och tillväxten som just nu har stannat av. Jag undrar hur länge vi här på jorden kan växa till. På nyheterna i P1 säger de att honungsbina minskar katastrofalt i antal. I Kina har de minskat med hälften och i USA med en tredjedel. Ja, något måste ju försvinna eftersom vi människor är på ständig tilväxt. Matt i armen äter jag min frukostgröt som Tore kokat. Tore ringlar ner skogshonung i sin temugg. Jag vill inte veta att honungsbina kanske försvinner för alltid! Då försvinner äpplena, päronen, körsbären och alla andra frukter där träden är beroende av honunsgbipollinering. Försvinner gör också det surr över rapsfälten, lavendelfälten, alla blommande fält, och i mina lavendelbuskar vid huset. Surret som jag blir så lugn av. Stackars björnarna då - ingen honung att mumsa på. Bamse förlorar sin styrka och hans värld rasar samman. Nedstämd körde jag iväg till Landskrona. Snön lyste vit över det böljande landskapet i Sireköpinge och Rönneberga backar. Himlen var rosa i morgonsolen och Öresundsbron hängde som en båge över sundet. Jag vill leva i det sköna, vackra, med honungsbin i varje fruktträd. Vad ska jag göra. Jag älskar denna jord och känner mig hjälplös. 17 02 2009 http://www.livscykeln.se/blogg.php?blogg=100 annah@livscykeln.se (Anna Gardelin) http://www.Livscykeln.se/blogg.php?blogg=99 Idag på vägen till jobbet yrde fasanerna ovanligt tätt kors och tvärs över vägen, rådjuren sprang i rad från vänster till höger och vägarbetsmaskinerna var bredare än vägen. Omsluten av det grå vädret lyssnar jag på morgonnyheterna som jag redan lyssnat på sedan kl 6.30. Nya regler för sjukskrivna ska träda i kraft nästa år. Har man varit sjukskriven 180 dagar ska sjudomsbilden omprövas. Är man det minsta frisk i sin sjukdom ska man stå till arbetsmarknadens förfogande i hela landet. Detta har jag hört förut, man ska räddas från utanförskapet och utanförskap är att inte ha ett förvärvsarbete. "Skall stå till arbetsmarknadens förfogande" far som en blixt in i medvetandet. Vad betyder detta? Ska inte utvecklingen stå till människans förfogande? Är meningen med mitt liv att jag ska vara till näringslivets förfogande. Att arbetsmarknaden och näringslivet är meningen med livet. Det är lika skrämmande för mig som klimatförstöringen. Jag vägrar att stå till NÅGONS förfogande. 18 12 2008 http://www.livscykeln.se/blogg.php?blogg=99 annah@livscykeln.se (Anna Gardelin) http://www.Livscykeln.se/blogg.php?blogg=98 Sensommardagens ljus är mättad av hela sommarens lyster. Min stiliga man ligger utbredd i trädgårdssoffan med armen kastad över ryggstödskuddrna. Solen lyser på hans bruna arm. Hårstrårna på armen ser ut som trådar av guld. En känsla stiger i mitt inre, solvarm.... Jag vill vara med den mannen, nära, mycket och länge. Kan det vara kärlek. Kan det vara värt att uttrycka i ord på Internet för allas ögon att läsa. Och vad är det som i det stora hela är värt att skriva ner. Att jag älskar, eller att solljuset är mättat i trädgårdsgräset. Vad är det som är något värt i denna solmättade sekund då jag ser min mans gyllene hårstrån på den bruna armen. Kanske just det. 19 09 2008 http://www.livscykeln.se/blogg.php?blogg=98 annah@livscykeln.se (Anna Gardelin) http://www.Livscykeln.se/blogg.php?blogg=97 Hua! Halva året har gått och inget har hänt. Inget annat än att jag har hållit mig frisk och vid liv. Trots att jag kör bil varje dag. Här om dagen körde jag till Röstånga med min röda Fiesta. Helt lugnt och stillsamt tyckte jag mig köra då ögonen styrde rakt in i en stor gul skylt vid vägen med svart text HÅLL 70 GÄLLER ÄVEN ER DÅRAR Eftersom min stillsamma fart var en bra bit över 70 kände jag mig som en dåre och saktade ner. Kloka tankar steg upp i huvudet samtidigt som farten gick ner. Vad är det som gör att jag alltid håller för hög fart. Fastän jag precis fått höra att om alla bilister körde efter lagens bestämmelser om hastighet, skulle det spara in koldioxidutsläpp motsvarande hela vårt inrikesflyg. ÄNDÅ far jag som en dåre genom landskapen. Riskerar liv och lem för både mig själv, andra trafikanter och helt oskyddade djur. Jag stannade bilen, gick tillbaka, betraktade skylten och kunde ana desperationen i budskapet. Vad kan ha hänt i skyltmakarens liv eftersom denne tillverkat en så skrikande skylt. Kanske inget allvarligt. Kanske något riktigt svårt. Kanske tanken på vad som kunde hända med barnen, hunden o katten med dårar farande i röda Fiestor runt huset. Nu hänger foto på skylten i min bil som en påminnelse om att jag kommer fram i saktare fart också. Jag hoppas skylten får stå kvar vid vägen. Men man vet ju aldrig. Numera får man ju inte kränka någon med ord som dårar, även om man skulle uppträda som sådan. Även dårar måste få förbli okränkta. Med sommaren kom Foppatofflorna, i färger som jag nästan aldrig sett. Eftersom alla människor tar sig fram i foppatofflor med fjädrande steg, har jag bestämt att aldrig ta på mig otyget. Jag fattar ofta sådana beslut. Om alla har ska inte jag. Föraktet för massyttringar har varit djupt. På semestern for vi till Gotland med barnbarn och allt. Gotland är en underbar plats där allting är gudavackert. Inramat av glittrande hav och lysande horisont. Ingen plats för foppatofflor, men fält av blommande blåeld. Min dotter är mycket sparsmakad och stilfull. Dock hade hon förfallit i foppatofflor, och hela familjen bar nu dessa. Ärggröna med blommor på. Inte blåeld utan rosa rosenliknande. Kräktes gjorde jag inte, men ulkade högt. Men sinnet kan ta tvära vändningar. Det bar sig inte bättre att jag föll. Redan andra semesterdagen kändes foppatofflorna nödvändiga. Jag köpte ett par lila åt mig själv och för säkerhets skull även till maken. Blå till honom. Nu foppar vi fram i Kågeröd med tofflorna som limmade på fötterna. Jag känner mig lätt om foten och tycker att det är frihet att kunna ändra sina principer. 11 07 2008 http://www.livscykeln.se/blogg.php?blogg=97 annah@livscykeln.se (Anna Gardelin) http://www.Livscykeln.se/blogg.php?blogg=96 Det hände i morse när klockan var halv nio ungefär. Jag öppnade ytterdörren, andades in morgonluften... lungorna ville bara andas inåt. Luften kändes helt annorlunda där på trappan i dag än i går. I går var luften fortfarande vintrig och drypande grå. Men i dag... juubel... våren sitter på min trappa! Så märkligt att förändringen kom så fort från den ena dagen till den andra. Eller det kanske den har gjort förut också, jag har bara varit mer okänslig och inte låtit den falla över mig så kraftfullt. Vinden som denna morgon ryckte i mitt okammade morgonhår doftade vår. Den var mjuk, skimrande grön och underbar. Fladdrade runt i min trädgård där bofinkarna drillade i buskarna. Solen skulle helt säkert trilla ur molnen senare på dagen. En ny och vårlik känsla spirade fram i naveltrakten. Allt blir nog bra ändå. Alla krig kommer att ta slut, alla barn kommer att hoppa hopprep, alla ungdomar får framtidstro och studerar till barnmorskor, alla gamla kommer att slänga sina käppar i luften och skratta högt rakt ut. Euforisk traskade jag ut till brevlådan som svalt Sydsvenska Dagbladet vid halv sex sommartid. Den vägde säkert 12 kg. Jag fick lust att kasta den i luften till vårvinden att leka med. Men det gör jag inte med Sydsvenskan. Den läser jag med intresse, alla många delarna. Det som inte står i tidningen fångar jag upp med öronsnibbarna riktade mot cyber. Kanske hittar jag en annons från Media Markt om den fantastiska Soda Streamern som förvandlar kranvattnet till hemliga källors sprudlande flöde. Den som jag vill ha. Men denna morgon sprudlar jag själv. Så fort jag läst färdigt ska jag ut och kasta mig naken i vårvindens doft. Låter vinden torka bort alla tårar och bitterrynkor, och börjar tina upp. Äntligen börjar jag förstå att vårkänslor kan ställa till med stora saker..... Helnaken vet jag ändå inte om jag törs ge mig i lag med vårvindarna. Grannen kanske är lika euforisk som jag.... 30 03 2008 http://www.livscykeln.se/blogg.php?blogg=96 annah@livscykeln.se (Anna Gardelin) http://www.Livscykeln.se/blogg.php?blogg=95 Många jular har jag levt, och de är sig alla lika! Först kommer julskyltningen. Det har den alltid gjort. Fast nu tycks den komma tidigare och tidgare. Butikernas skyltfönster glittrar av julpyssel redan i slutet av oktober. Brevlådorna fylls med kilovis av heta julklappstips från olika företag. Den riktiga julskyltningen är dock inte förrän sista helgen i november. När jag tittar i kalendern och räknar dagarna så är det ju 28 dagar kvar från julskyltningen till julafton. Jag borde hinna ordna alla julklapparna under denna tid. Men inte. Antingen vill jag inte handla julkpappar eller också är dom inte så viktiga, trots att jag fallit i känslosamma tårar över barnens och barnbarnens egenhändigt textade önskelistor. Ju mer felstavade, desto varmare tårar, och fler. Faller man inte i tårar för "GLÖM INTE LUCIALINE OK PÄPARKAKOR" Vad är det som är fel? Jag borde ta önskelistorna med glädje, fara ut till köpcentra och komma hem med alla önskningar fullbordade. Fast å andra sidan, det verkar vara besvärande för alla vuxna att skriva önskelistor eftersom alla har allt de behöver. Till och med äldsta barnbarnet hade svårt med sina önskningar trots att hon bara är sju år. Lilla fyraåringen önskar sig enbart Barbie-filmer och så fort hinner inte Disney producera att en ny blir färdig var vecka. Ja, ja suckar gamla mormor (jag). Jag minns den ljuva tiden som om den var igår, då jag fick en apelsin i julklapp och blev jublande glad för den. Annars är jularna sig lika, som sagt. Adventsljusstakarna lyfts fram till alla fönster. Små och stora Lucior överallt den 13:e december. Efter det hängs de utvändiga belysningarna på hus, flaggstänger, träd och buskar. Har man inte det, duger balkongräcket. Denna nymodighet med legio av belysningar utomhus kommer förmodligen att få klimatet att surna till. Sedan bakas bullar och pepparkakor. Allt under galopperande stress. Hemmet pyntas med änglar, troll, tomtar och ljus och till slut tas granen in och på med kulorna. I år ska de vara svarta och vita....inget ungår modets svängningar. Efter jul ska rester ätas, pyntet plockas ner, granbarr dammsugas upp och kilona ska ner. Men så härligt det ändå är med jul! God mat och Skåne till sillen. Nästan alla blir nöjda med julklapparna och barnen drunknar glatt i högarna av julklappspapper. Vill vi vara detta förutan? Inte jag i alla fall. Därför önskar jag alla en vacker gran, god mat, snälla barn och mycket värme och kärlek. Jag önskar också att kärleken och värmen en dag ska finnas i överflöd till alla i hela världen. Kunde inte vår gud ordna med detta, så att det föll ner över oss alla. Åtminstone över jul- och nyårshelgerna..... man kan ju önska. 21 12 2007 http://www.livscykeln.se/blogg.php?blogg=95 annah@livscykeln.se (Anna Gardelin) http://www.Livscykeln.se/blogg.php?blogg=94 Decembermörkret har ljudlöst smugit sig in i vår stuga. Granveden sprakar i kaminen. Snöskyffeln står i förrådet i väntan på snö. Småfåglarna får jordnötter och hampfrö i matbordet och ser ut att må bra. Miljoner adventsljusstakar har dammats av och lyfts fram till varje fönsterkarm där de står som små lysande pyramider. Glöggdoften kittlar i näsan var än man går i Kågeröd. Det låter varmt, stillsamt och tomterött. Men ack så bedrägligt det är. Stressen har lag långa fingrar runt min hals, jag får svårt att andas. Jag måste städa huset. Köpa julklappar till barn, barnbarn, nära vänner och andra vänner före julafton. Handla rökt fisk och kokt skinka. Ordna med blomma på jobbet. Bädda till övernattande vänner. Sy nya julgardiner. Ställa tomtar på varje ledig plats. Hänga röda kulor och belysning i trädet vid gatan. Till förbigående att glädjas åt. Tvätta bilen. Ordna med glöggkalas. Gå med julblomma till grannar och ben till hunden. Slå in alla julklapparna i spännande paket före julafton. Rimma till klapparna. Slappna av och kela med maken. Träna på konditionen och hålla koll kilona under byxlinningen. Skriva julkort till alla jag känner. Köpa hundra kilo julmat och hitta plats till den. Göra hemmet julnära, vaxat, dammat , bonat, tvättat, dammsuget, nystruket, juldoftande, till ett spännande julparadis för barnen. …. när jag tänker på allt detta blir jag traumatiserad. Men det randas ett nytt år! Med 365 oanvända dagar - nej, t o m 366 i år. Då ska jag vila mig. Bestämma mig för att inte ordna med så mycket till julen nästa år. Det har jag bestämt varje år. I många år. Jag tänker på Finland, mitt hemland. Sedan medeltiden har en offentlig Julfrid utlysts varje julafton kl 12, med undantag för 1939. Ryssarna brydde sig inte om den stillamma Julfriden utan anföll fegt från öster. Ursprungligen lästes Julfriden på svenska, men 1711 ”skedde den fruktansvärda olyckan att Julfriden kungjordes inte bara på svenska utan också på finska". Numera kungörs Julfriden på båda inhemska språken. Så att alla får tillgång till den. Efter att Domkyrkans i Åbo klockspel slagit tolv slag på julafton, och den mäktiga klangen fallit ned över tusentals högtidliga finnar, tystnar sorlet på torget, hela Finland öppnar sitt hjärta och låter julfriden rinner in. Jag önskar mig samma tradition från och med i år här i Kågeröd, att utlysas under det stora ljusklädda trädet mitt i byn. Med detta önskar jag en Fridfull Jul och ett Fredfullt Gott Nytt År till oss alla, med god vilja, förståelse och kärlek över alla gränser. 16 12 2007 http://www.livscykeln.se/blogg.php?blogg=94 annah@livscykeln.se (Anna Gardelin) http://www.Livscykeln.se/blogg.php?blogg=93 På natten fick jag sova i kojan som barnen byggt. Där får inte vem som helst sova. Vaknade först av alla, hämtade morgontidningen som fyllde hela brevlådan. Tassade in med så lätta fötter jag kunde och kröp ner med två filtar i soffan. Efter två inrikessidor tassade Nora ner från ovanvåningen. Naken förutom små lila trosor. Kröp ner under filtarna, la sig på min mage och lindade mitt hår kring sina fingrar. Mormor och mamma har det bästa håret. Det överlägset allra bästa har förstås mamma. I väntan på Bolibompa började snöflingor dansa utanför fönstret. La sig på grannens svarta tak och på bilen i p-fickan på gatan utanför. ”Det snöar” sa jag glatt. Upp studsade Nora med runda ögon och utbrast ”GÖR DE? JA DE GÖÖÖR DE”! ”Nu blir de snart mycke snö o då kan vi…..” Med sina fingrar i mitt hår planerar hon den kommande vinterns aktiviteter. Hisnande höga backar som vi ska attackera med pulkor och kälkar, rulla nerför med snö i nacken och bli yra som grannens höns, Av de lätta, höstens första snöflingor byggde hon kojor, snögubbar med hink på huvudet, morot till näsa och små stenar som tänder. Hon for ut i snöbollskrig, gjorde änglar under äppelträden som fortfarande lyste med röda frukter. Till slut blev det ett helt slott med snölyktor vid dörren. Trollbunden lyssnade jag på vilka fantastiska byggen en fyraåring kan göra av lätta flingor som dalar fån molnen. ”Jag måste berätta för mamma och pappa att det snöar!” jublade Nora med snö i håret. Forsade uppför trapporna där den övriga familjen fortfarande låg i sina sängar. Ännu helt ovetande om de underbara möjligheterna som hade öppnat sig denna morgon. Mina tankar föll ner i dysterhet mitt i snöflingornas dans. - Så trist det kommer att bli om klimatforskarna får rätt. Att barnens slott och snögubbar som man snabbt bygger av vinterns första fem flingor som yr i luften inte ens kan fantiseras ihop. Att barnen inte ska kunna springa barfota i nysnö under tindrande stjärnor… och snabbt in i bastuvärmen. Med snön stickande runt anklarna. Är detta något som vi bara med vemod kan länga efter - om klimatforskarna får rätt. Är våra snabba spejsade bilar värda den förlusten? Är dagens välfärd värd våra framtida förluster av snögubbar. Är den stressiga tillvaron i jakt på karriär värd förlusten av pulkabackar där barnens skratt och lek fyller luften med gläde, medan kallt vatten rinner ner i mormors nacke från ditkastad snöboll. Är shoppingresor till alla köpmetropoler verkligen värda den oerhörda förlusten. Jag bara undrar, medan Nora drömmer som isprinsessor utan en enda tanke om klimatet. 10 11 2007 http://www.livscykeln.se/blogg.php?blogg=93 annah@livscykeln.se (Anna Gardelin) http://www.Livscykeln.se/blogg.php?blogg=92 Efter ett oräknat antal påpekanden och oroliga frågor om varför jag inte skrivit på länge, kan jag bara säga att tanken varit tom. Fingrarna är fullt rörliga. Men det är med tanken i huvudet precis som med bensintanken. Det kan vara stilla och tomt. Bensin är väldigt lätt att fylla på om den inte kostar 12 kronor litern. Även om full kostar tank 600 kr och grämelsen är stor, tankar jag fullt. För att komma vidare och långt. Att tanka bilen är ändå rätt simpelt, med tankarna i huvudet är det mer komplicerat. Inflödet är inte lika ymnigt alltid, trots att det är alldeles gratis. Och några bra ställen att tanka på finns inte. Särskilt om själva intagsluckan är stängd. Det finns förstås de som tror att en resa till Indien är det som behövs för att tanka själ och hjärna. Men jag tror inte på det. Kågeröd är en precis lika bra plats. Själva platsen kan inte fylla en tom själ och dystert huvud. Det krävs vidöppet sinne och mod att ta in. Det känns som att det vettigaste är att slänga tanklocket långt bort, när jag väl öppnat intaget. Just nu ser det ut som att hoppet ändå inte är helt ute. Motion lär vara bra för allt, även mot dysterhet i hjärnan. Tog därför fram cykeln idag. Solen var uppe och himlen blå. Håret som stack ut under hjälmen trasslade in sig i örhängena. Medan jag trampade i novembersolen började mycket riktigt tankar stiga upp i ljuset. Ville bli tagna på allvar, ihågkomna, nerskrivna. Kom hem efter en dryg timmes tramp, tog av mig hjälmen och med den försvann varje tanke. Hur jag än försökte kom dom inte tillbaka, inte ens ett ringa eko. Bara suset av tinnitus i vänsterörat. Det hjälpte inte med gott rödvin 2003 i vackert glas. Då är huvudet helt havererat. Hur som helst, just nu, i väntan på nytt huvud och bra tankar sitter jag i sängen och skriver ingenting. Ord ur tomma tankar….. Skymningen väller in genom fönstren i min stuga i Kågeröd. Småfåglarna har ätit färdigt vid fågelbordet. Grannens svarta katt har gått hem. Vintern är på väg och julen bakom hörnet enligt annonserna om julens bästa julbord. I radion vill någon försvara rätten till dysterhet och plötsligt blir jag lite gladare. TV-tablån lovar många program, men där finns inget att se. Bara pålagda skratt till rörliga bilder. Eftersom jag bara betraktar bilderna utan att vara delaktig i någonting alls, kommer jag att somna fort. Ibland somnar jag så fort att när Tore väcker mig till frukost tror jag att det fortfarande är kväll och jag ännu inte har somnat. Nu lägger jag tinnitusörat mot kudden och hoppas att Någon lindar sina fingrar i mitt hår. Någon har kommit hem från Sudan, så helt omöjligt är det inte. Imorgon kanske nya tankar väller fram. Kanske till och med bättre än dom som försvann i cykelhjälmen i dag. 04 11 2007 http://www.livscykeln.se/blogg.php?blogg=92 annah@livscykeln.se (Anna Gardelin) http://www.Livscykeln.se/blogg.php?blogg=91 En spännande person berättar i e-posten att hon sagt upp sig för hon vill leva just nu, livet är ju ändå inte en picnic. Nyfiket frågar hon hur det är med mig. Jag vill svara ärligt och tänker efter. Är det bra, lite bra eller elände. Är själen sargad och kroppen full av myggbett. Lägger pannan i tankeveck och tar på mig dom nya glasögonen för att se tankarna i färg. Tittar ut genom tjänstefönstret, svarta moln på glid hitåt ligger över Landskrona. Hur mycket moln kan det egentligen bildas. Och hur mycket regn kan himlen fortsätta att tömma över de Skånska sädesfälten. Till frukosten läser jag, för säkerhets skull i två morgontidningar om det läskiga tillståndet i världen. Regnet kommer att fortsätta. Skorstenen i bastun läcker vatten. Någons katt lägger lösa blajor i trädgården utan att gräva ner dom. Sniglar med klistrigt slem glider kors och tvärs i mina planteringar. Sekatören är väck. Hur är det med mig, på sanning. Jo, det är bra med mig, för jag lever. Men jag vill leva större, rikare, mer spännande, mer kärleksfullt, mer hoppfullt, mer lysande och mer gudomligt. Även om livet inte är en picnic, vill jag ha en storslagen sådan på en tjock filt under gröna lövträd. Hänga kläderna i träd och buskar till vinden att fladdra med. Falla naken ner i en glödande älskog och trä blommor mellan tårna på min man. Han kommer hem i veckan med sina goda läppar och händerna som får min hud att kännas som siden. Det är storslaget! Det är helt tydligt att jag inte kan vänta med att leva lysande tills vädret bättrar sig och världen blir fredlig. Det kanske inte blir så i min livstid så jag får lysa och leva just nu varje dag. Från Sudan kommer e-post, Ghadeer som är tio år berättar att jag är hennes för evigt och att hennes familj är min. Låt det regna, jag har det bra. Vore ändå bra att sekatören låg på platsen där jag jättenoga kommer ihåg att jag la den i går. Finns det fler som har sekatörer som inte ligger kvar? 25 07 2007 http://www.livscykeln.se/blogg.php?blogg=91 annah@livscykeln.se (Anna Gardelin) http://www.Livscykeln.se/blogg.php?blogg=89 Kågeröd har varit översvämmat. Vår fredliga och romatiska, muntert porlande bäck har svämmat över sin fåra med flera meter. För att kunna ta mig hem var jag tvungen att köra en omväg. Längs med denna omväg såg jag förtvivlade villaägare med brädlappar och snöskyfflar i försök att leda vattenflödet från att rinna in i husen. Hemmavid stod lilla stugan alldeles opåverkad, tur att vi bor en bit ovanför bäcken. Tänkte på hur lite jag blivit drabbad av något egentligen. Något som allvarligt förändrat mitt liv. Samtidigt som tacksamhet över det sköljer över mig får jag tankar om hur jag skulle klara av riktigt svåra saker. Till ex att huset blev förstört av vatten. Jag tror att jag skulle falla ihop till den darrande hög och inte kunna resa mig igen. Hur klarar alla andra svåra saker. Är de större i anden, eller kraftfullare i själen. Jag vill ha soligt. Läste i tidningen att "Efter regnet kommer mördarsniglarna". Dom är inte så många i vår trädgård som i grannens, så jag behöll mitt lugn. I kvällningen brukar jag ta en tur med saxen för att hålla stammen nere. Ibland hittar jag en och annan. Min stora tanke är att människan ska låta allt levande vara ifred i sina livsmiljöer, på sina egna villkor. Mördarsnigel är ett alldeles för våldsamt namn på en filur som kommit till vårt land utan egen förskyllan, för att här glida runt i sitt slem. Spansk skogssnigel heter den. Idag är allt förändrat. Mina spindlar Kajsa och Lisa har jag ömma känslor för, men när sniglarna börjar glida över fönstret i altandörren, då börjar det onda sinnet flöda. Kollade läget i gräset och rabatterna. HUVVA! For ut på snigeljakt och på fem minuter var det rensat i barnens smultronland och bland mina blomplantor. En riktigt tjock en låg fredligt knaprande på en kolbit från kaminen. Klipp! Gick runt ett varv till för att kolla eftersläntrarna. Tre slimeslaggs blev resultatet. Tar en runda lite senare för att kunna sova lugnt. Sammanlagt 43 fredlösa slemmiga liv. Den ena översvämningen avlöser den andra tänkte jag dystert. I radion berättas att det effektiva snigelgiftet är bra giftigt och ska inte användas. Jag fortsätter med saxen för jag gillar ändå inte gift. Morrrrr, jag är mordisk. 11 07 2007 http://www.livscykeln.se/blogg.php?blogg=89 annah@livscykeln.se (Anna Gardelin) http://www.Livscykeln.se/blogg.php?blogg=90 Den nya tekniken för oss människor närmare varandra. Ett brev lyste upp min epostlåda här om dagen, Jag vet nu att Gadir stavar sitt namn Ghadeer. "Sudan Omdurman on 7/7/7 Dear Anna Greetings from your beloved Sudan. Many thanks for your nice letter and warm words inside together with the bear sine which highly appreciated by all family members –You really entered our hearts very quickly and we are very sad you left Sudan so soon. - I wish I would be able to visit you in your country in the next future If my father be able to provide the cost of air- ticket and you dispatch the entry visa next year in-sha-Allah. And hopefully I will bring with me some Hina. Now the schools has reopened and resumed and I got all I need regarding the books and dresses. Our school is very nice and its full of green grass and flowers and some birds and animals like monkey and rabbits etc. Warm regards and greetings from all (your) family here specially Grandmother, Mom and Dad and brothers/sisters. I will remain to keep in touch with you for ever hopefully. Best wishes and regards. Yours Ghadeer" Så underbart det vore att få ha Ghadeer hos oss ett tag. Vad är det som gör att en del människor sjunker in i hjärtat för att bli där för evigt. Vad är det jag längtar efter hos dessa. Varför gråter vi och har så svårt att slita oss från varandra när vi skiljs åt. Vad är det som tänds i hjärtat. Kanske behöver jag inte veta det, bara acceptera att det händer och gör livet så skönt och stort. 09 07 2007 http://www.livscykeln.se/blogg.php?blogg=90 annah@livscykeln.se (Anna Gardelin) http://www.Livscykeln.se/blogg.php?blogg=88 Rullar upp gardinen och möter ett allvarligt regn som rinner ner ur Guds vattenfyllda nävar. Jag är inte tacksam. Ett litet samtal med honom gör mig inte glad alls. - Kära du, kan du inte knyta nävarna ett par dagar så det gamla regnet torkar undan en smula innan du tappar ner mera. - Anna, min goda fe, jag kan inte lägga mig i väderleken. Vädret skapar sig självt och måste ha sin egen livscykel. Det blir si ibland och så ibland. Hur skulle det se ut om jag la mig i precis allting. Jag är verkligen ingen diktator. Argumenten är kloka och goda men lovar inget soligt väder. Jag knaprar en skiva knäcke med ost på till frukost. Har bryggt mig en stor kopp te över gaslågan efter att ha förvissat mig om att Kajsa inte låg och sov i närheten. Försöker vara lite glad ändå. Stylar till en riktig tantfrisyr med xclusive Hair gum, letar efter mina rullskridskor utan att hitta dom och ger mig av till jobbet i tätorten Svalöv. Tanken är tom så jag måste stanna på macken och fylla på. Bensintanken alltså. Ibland är jag ju tom i andra tankar. När jag betalat utbrister den långe mannen bakom disken - Ha nu en riktigt bra och skön dag! Detta säger han med glädje och vänlighet direkt inifrån sig, medan regnet faller och hotar allas vår sommarglädje. Hans positiva attityd får mig att stanna till. Utan förvarning blev jag glad själv. Önskade sommar och fågelkvitter tillbaka och gick med lätta steg till bilen. Det gör kanske inte så mycket att det regnar. Det har regnat förr utan att vi insjuknat. Allt handlar om attityd, menar de positiva föredragshållarna jag lyssnat till. Det kanske är så.... Om jag ser det positiva i regndropparna, att de glittrar vackert på min tvättlina.... kanske känns det inte så blött då? Jag ska jobba på attityden. Tills jag är klar med det jobbet vill jag ha solglitter på havet och fåglar på TVantennen. Just nu känns det som att solen inte finns. RIKTIGT RÄLITT VÄR ÄR DET. Särskilt för alla oss som vägrar paraply! 05 07 2007 http://www.livscykeln.se/blogg.php?blogg=88 annah@livscykeln.se (Anna Gardelin) http://www.Livscykeln.se/blogg.php?blogg=87 En seg och regnig grå morgon har tagit sig in i mitt sovrum. Helst vill jag bli kvar under varma täcket, men semestern är ännu flera veckor bort. JAG VILL HAR SOLSKEN! Då jag drar upp rullgardinen ser jag att Lisa har haft nattkalas på feta flugan som jag inte lyckades ta kål på innan jag somnade i går kväll. Lisa är mitt goa husdjur i sovrummet. Hon är grå och har vuxit sig stor och kraftig. Lisa är en hoppspindel av släktet Salticidae och jag är rädd om henne. Hennes liv i mitt sovrum är tryggt och näringsrikt. Hon är en skicklig jagare, så jag får torka bort resterna av hennes måltider på fönsterkarmen då och då. Jag gör det gärna, för hon gör processen kort med småkrypen. Kajsa däremot, som bor i köket, lever mycket farligare. Jag får vara uppmärksam på var jag sätter fötterna för hon gillar trasmattan. Hon gillar också mellanplattorna på gasspisen, så jag måste kolla noga innan jag tänder lågan. Särskilt om tevattengrytan står kvar sedan kvällen innan. Då ligger hon mellan plattan och grytan. I söndags var det ytterst nära att hon mist livet. Hopkrupen i durkslagets vikkant låg hon och lurade på byten. Det var rena turen att jag såg henne innan jag hällde i det kokheta pastavatten över henne. Kajsa är den mest personliga av spindlarna. Hon hittar spännande ställen att spana flugor på och är inte särskilt rädd för mina breda fötter. Det borde hon vara. I badrummet huserar Carola. Henne har jag inte sett på två veckor nu, så jag är orolig för att hon trasslat in sig i Särla toapapper och åkt med spolningen. Hon var läckert silvergrå, stor och fet. Jag tror att hon mumsade i sig silverfiskar som ju gillar att glida runt på badrumsgolv. Får hoppas jag att hon lämnat efter sig avkommor varav någon kan fortsätta att rensa badrummet från diverse. Annars har inget särskilt hänt i Kågerödsstugan. Om 23 dagar kommer Tore hem från Sudan. Undrar om han kommer att sakna Carola. Regnet hänger i tvättlinan, en spansk skogssnigel glider över gräset. Den är inte lika nyttig som Lisa, Kajsa och Carola och där har jag inget förbarmande. Ett klipp med trädgårdssaxen och den är stendöd! I tvättlinan hänger jag en bön om soligare väder och sommarblommor mellan tårna. När jag kommer hem har den kanske regnat bort. Då hänger jag dit en ny med vackrare färger…. 03 07 2007 http://www.livscykeln.se/blogg.php?blogg=87 annah@livscykeln.se (Anna Gardelin) http://www.Livscykeln.se/blogg.php?blogg=86 En mulen dager kryper in mellan krukväxternas bladverk och in under mina ögonlock. Sängen är underbar och täcket ligger som balsam över min nakenhet. Kära vänner från Helsingborg är på väg hit för att andas lantluft i Kågeröd. Med sig har de sin bebba som fått leva namnlös i sex veckor. Hoppas de inte tyker att Tindra eller Engla är passande, utan enas om ett vackert namn som jag gärna vill uttala. I kylskåpet finns inget nödvändigt, bara en gammal sillburk och en ännu äldre burk rödbetor på var sin hylla. Konsum i Kågeröd har bra öppettider även på en regnig söndag så jag klädde mig i en röd klänning med vackert mönster på. Den har jag handlat en het dag på marknaden i Shendi i Sudan. Ett par röda örhängen och ett halsband av röda och svarta små stenar som prydnad till. På bänken utanför Konsum sitter en man med rödlätt hår. Det har han inte kammat idag, men det gör inget. Han pysslar med sitt men tittar upp då jag närmar mig. "Vilken tur att jag sitter här på bänken i dag." säger han "Där kommer du, och du är så vacker." Hans ord rör upp något varmt i mellangärdet och jag ler. "Tack så mycket, så roligt att du tycker det." "Jo, du ÄR så vacker", konstaterar han leende med något gles tandrad. Så underbart att bli uppskattad såhär en regnig småruggig söndag förmiddag, när mjölken är sur och brödet har möglat. Jag tänker på hur ofta jag hört dessa ord sägas av just personer med okammat hår, en borttappad tand och snedgågna skor. Så glad jag blivit varje gång för det finns en genuin ärlighet i deras kommentarer. Inget syfte och ingen asikt. Bara det, rakt av "Så vacker du är." Glad gick jag hem i regnet i min röda klänning. Och där kom mina vänner med den namnlösa som doftar som en ängel. Livet är skönt i Kågeröd! 27 05 2007 http://www.livscykeln.se/blogg.php?blogg=86 annah@livscykeln.se (Anna Gardelin) http://www.Livscykeln.se/blogg.php?blogg=85 Hassan kom gående på sitt bestämda sätt att sätta fötterna i marken. Han har en vänlig pondus, starka glasögon och en vit jalabiya som fladdrar i vinddraget. Fötterna är instuckna i beiga skinnskor som ser bekväma ut, på huvudet lyser en liten vit girba. Han går vid muren vars stenar blivit langade en och en 100 km härifrån. Det syns att Hassan är van att promenera. Han är en allt igenom vänlig man. Kalifens Hus var stängt för besökare, så den fick vi inte se denna gång. Däremot kunde vi gå in och se "Gubban" där grundarna för Sudans självständighet ligger begravda. Det är ett hus med kupoler, en gård med lummiga stora träd, stora lerkrus med vatten och naturligtvis en säng under ett av träden. Där ligger en man i vila, intill honom på en stol sitter hans sällskap med en käpp som han håller med bägge händerna mellan sina knän. Männen är inbegripna i livligt samtal. Runt gården och "Gubban" löper en mur som säkert är handgjord. Det råder ett stillsamt lugn på platsen. Jag vill alltid fotografera. Helst vill jag ha med mig hela Sudan hem i en film som varar två veckor. Jag vill visa alla en motsats till de fasansfulla reportage om våld, våldtäkter, svält och folkmord som sker i delar av Sudan. Jag vill visa det som också finns - vackra platser, vänliga människor och ett sätt att leva där vi har mycket att lära. Fokuserar man bara på det fula ser man inte det vackra. Hassan ville att Tore skulle träffa Sayed Abd El Rahman Al Mahdi. Denne man bor inte långt från "Gubban", i ett stort hus med utsikt över Nilen. Hans far och farfar var ledande religiösa och politiska ledare i kampen om Sudans självständighet. Folket i denna del av Sudan är mycket stolta över dessa Al Mahdi, så Hassan som känner just denne man, vill ha ett möte mellan Tore och honom. På vägen till Sayed El Mahdis hus gick vi över en livligt trafikerad gata. Plötsligt dyker en man upp på grön cykel. Två stora rektangulära isblock på pakethållaren, två på styret. Vattnet droppde kraftigt från blocken medan han kryssade mellan bilar, åsnekärror, bussar och rikshaws utan att bli påkörd eller ramla. Jag var ett stort frågetecken. Vart skulle han? Hur kunde han cykla här? Hur orkade han? Vad skulle isen vara till? ?? Vi gick vidare. Hassans två söner och en systerson hade anslutit sig till oss, så vi var sex personer som stegade in på gården till Sayed Abd El Rahman Al Mahdis palatsliknande hus. Där satt två vakter på var sin stol. Snabbt kom fler stolar fram och alla vi sex fick sitta ner. Vakterna försvann. Den ene kom efter en stund med små bord och en bricka med kall läsk med isbitar. Det smakade ljuvligt. Den andre vakten kom med besked att husets herre var sjuk, men att möte skulle ordnas så fort han blev frisk. Tore har något spännande att se fram emot. Så gick vi vidare mot Nilstranden. Hassan vill visa oss allt! En grupp kvinnor kom leende mot mig, ställde några nyfikna frågor, blev fotograferade och Salaam... gick vidare. Nu var jag en aning nervös. Klockan tickade på och ännu var mycket ogjort. Vi skulle hem till Hassan på middag, mina fötter och fingrar skulle hennafärgas och vi skulle hinna umgås en stund. Kl 11 skulle jag vara på flygplatsen för hemfärd. Ghadeer hade ringt och gråtit för att hon inte hade fått följa med sina bröder till kvällsvandringen med oss. Vi trängde oss in i en taxi, Hassan med en son där fram, resten där bak. Det blev varmt och trångt men roligt. Hemma hos Hassan hittade vi Ghadeer i djup sömn i en säng ute på gården. Hon hade gråtit sig till sömns och nu var klockan åtta. Bröderna försökte väcka henne men det var omöjligt. Jag tänkte på hur ledsen hon kommer att vara då hon vaknar nästa morgon och vi är borta. På TV började en fotbollsmatch mellan Sudan och Tanzania. Sudan fick snabbt ett mål och jublet på Hassans gård var fullkomligt! Hassans vackra hustru i röda kläder och tonårsdottern ..... pysslade mina fötter med henna. Jag fick sitta med plastpåsar om fötterna när allt var färdigt. Middagen kom fram med olika små rätter. Vi var mätta sedan lunchen hos Nuha. Zina, Hassans mamma sa att jag blivit så mager efter förra veckans besök. jag åt alldeles för lite. Zina har två djupa ärr på var sin kind. De börjar en bit under ögat och löper rakt ner mot hakan. Ärren är ungefär 5 mm breda uppe och smalnar av längs ner. De är gjorda för att försköna ansiktet. Jag har sett detta på fler kvinnor, även andra typer av ärrbildningar. Ghadeer vaknade plötsligt. Alldeles yrvaken sa hon salaam till oss och sprang in i huset. Kom ut igen sömndrucken, kramade om mig och satte sig hos mamma. Tore och jag hade köpt ett armband till henne för att hon ska komma ihåg att någonstans i världen finns några som tror på henne. Vad jag vill, är att denna ljuvliga flicka ska få en framtid med god utbildning. Att hon ska få leva sitt liv utan smärta från omskärelse. Att hon ska kunna njuta av livet, få en bra man och kunna föda utan att behöva bli uppskuren och sydd ihop igen. Jag kan inte skriva detta utan tårar, för jag vet inte om det kommer att bli så. Ingen ska behöva utstå detta. I Sudan tillämpas den faraoniska omskärelsen som är den värsta typen. De flesta flickor blir omskurna och traditionen är flera tusen år gammal, långt före faraonernas tid. Ingen vet varför sedvänjan har uppstått, men den är så djupt rotad i folket att en förändring är en mycket långsam process. Dock börjar en medvetenhet sippra in och många familjer som har högre utbildning tillämpar en lindrigare form av omskärelse. Jag hoppas innerligt att Hassans familj hör till dem, något annat kan jag inte tänka utan att få ont i själen. Ghadeer är en intelligent, vetgirig, nyfiken och företagsam flicka. Hon går i tredje klass i skolan och det går bra för henne. Hon kan bli allt hon vill i framtiden om möjligheter ges. Oavsett vilket, så kan jag inte på minsta vis tycka illa om Hassan eller hans mamma. De är underbara människor och älskar sina barn. Jag vill också säga, att tycka synd om de omskurna kvinnorna i Sudan och andra länder är ett stort förakt. De är på intet sätt offer, de är starka, vackra och lysande. Det blev dags att säga salaam. Fotbollsmatchen stod 3-0 till Sudan. Jag kramade om Zina, la ena handen på hennes kind och lät ett finger följa ett av ärren. Vilket slitigt avsked! Att skiljas är att vara riktigt levande, mitt i känslorna, mitt i tårflödet som aldrig ville sluta, Mitt i kramen som aldrig ville släppa taget. Zina och jag, två kvinnor i världen, två kvinnor i helt olika världar, här på gården med röd ökensand under fötterna. Hennes i små sandaler, mina i stora plastpåsar. Jag känner det goda i detta hem, i mig själv. Mellan oss från Kågeröd och de från Omdurman. Vi är lika och olika. Ghadeer kom till mig med ett litet gosedjur, en gul nalle med ett rött plasthjärta på magen. Hon ville att jag skulle ha den. På det röda plasthjärtat står skrivet "I love you". Salaam Ghadeer, jag tror på dig , du kan bli det du vill. Vi kommer att ses igen! Jag ska ta med mig din nalle tillbaka till dig. 20 05 2007 http://www.livscykeln.se/blogg.php?blogg=85 annah@livscykeln.se (Anna Gardelin) http://www.Livscykeln.se/blogg.php?blogg=84 Vaknar i stort vemod. Det är lördag, min väderstation, altanen, spår en varm och molnfri dag. Molnen finns i mitt sinne idag. Så gärna jag skulle stanna om det var möjligt. Det känns som om en bit av mig blir kvar här och jag längtar redan efter att få återförenas med den. Vi ska åka taxi till Nuha i dag för att träffa henne och hennes familj. Hon bor i Omdurman, den äldsta delen av denna stora stad Khartoum. Vi ska också besöka den stora Omdurman Suq (marknaden) där vi var för några dagar sedan. Nuha ska visa de bästa ställena där. Vid 12 ungefär gick vi ner till stora gatan här utanför, för att bli upptäckta av taxi. Det gick fort. Chauffören hade en vit jalabiya och en vit liten girba på huvudet. Vi ringde upp Nuha som skulle prata med chauffören så att han skulle veta var hon bor. Här finns inte gatuadresser på det sättet som hemma i vårt välordnade land. Chauffören körde och körde. Det et var en bra bit. Emellanåt fick vi stanna, ringa upp Nuha igen som gav chauffören nya direktiv. Till slut körde vi in i en liten gränd som såg ut att ha funnits där sedan tiden började räknas. Huset där Nuha bor är ett av dessa handgjorda hus som är vanliga här. En blå dörr leder från den smala gränden där hönsen sprätter upp damm, till en gård med sängar, skåp och annat som hör ett hem till. Jag är mycket positiv till innegårdar med sängar! Nuha förde in oss till sitt sovrum, som nog är sovrum till tre kvinnor. Där stod en TV på ett lågt bord. Om man delar den TVrutan i fyra lika stora delar, är en del så stor som vår TV i Kågeröd. Interiören är underbar. Sängarna överdragna med blommigt tyg, dörren mot innegården öppnas med två delar. Den är blå och bär tydliga spår efter många händer som öppnat och stängt. Rummet har bara ett fönster och det vetter mot köket. På golvet ligger ett lager röd ökensand och i detta går Nuha med snabba steg. Hon är lång, smal, mycket vacker och talar mjukt som om bomull föll ur hennes mun. Vi ställer indiskreta frågor, "varför har ni sand på golvet?" Det visar sig att det är väldigt bra. När det är varmt, och då särskilt om kvällarna, vattnar man sanden med kallt vatten och då blir det svalt. Sanden behåller svalkan en längre tid. Nuhas tre äldre syskon kom in, två bröder och en syster. Den yngste brodern hade en röd tröja på sig, tvärs över bröstet står tryckt med stora vita bokstäver CARLSBERG. Vi kände oss som i Danmark och strax kom in en bricka med CocaCola och is. Coca-Cola stod tryckt på arabiska. Nuha och jag tog en rikshaw och for till näraliggande marknad. Den var full av folk, kläder, tyger, skor, väskor, smycken.... allt i otrooligt blandade kulörer. Utanför de små butikerna i arkaderna hänger kläder på stänger, eller tyger. Jag trodde att det var bara det, men när man föser undan plaggen finns en butik där bakom. Där kan man sedan se hela utbudet och göra sina affärer. Det var jätteroligt att upptäcka! Jag köpte hårspännen och Nuha kände på alla kläderna. Vi gick in i en tygaffär och Nuha berättade att när hon gifter sig ska hon köpa tyget till kläderna här. "När du gifter dig kommer Tore och jag" sa jag. "Menar du det?" frågade hon. "Jaa-a" sa jag och Nuha blev jätteglad. "You are so very welcome. Inch Allah". Så det b lev bestämt. Nuha ska skicka ett tyg med Tore som jag kan sy ett vackert kläde av att svepa om kroppen och håret. Det blir härligt! Tillbaka hos Nuha doftade mat. Tore hade haft långa diskussioner med Nuhas bröder som båda är IT-ingenjörer. Det var roligt att höra de unga prata om Sudan och landets framtid. De är mycket medvetna om problemen och vad som behöver göras. Det ger mig hopp! Sudan har, förutom komflikterna om den ekonomiska fördelningen, stora problem med sopor. Tunna plastpåsar fladdrar ur folks händer rakt ut i naturen. Fastnar i träd, buskar och staket. Dom finns nästan överallt i miljarder mängder. Husdjuren äter dom och dör av det, så det är redan ett stort problem. Det andra stora problemet är den kvinnliga omskärelsen som ger ett livslångt lidande för kvinnorna. De unga är medvetna om det också. Fast det kulturella trycket sedan faraonernas tid är svårt att bryta. Tore och jag ville ge oss iväg nu för vi skulle till Kalifens Hus som Hassan skulle visa oss... och sedan hem till hans familj, äta middag och umgås. Hassans fru skulle färga mina fingertoppar, fotsulor och tåspetsar svarta med henna. Jag skulle vara fin då jag landade i Sverige. Men Nuha sa att vi inte fick gå någonstans utan att äta först. Köksdofterna var lockande.... Så kom det stora fatet med kött, ris, sallad och bröd. Alla åt med fingrarna ur alla skålar. Jag älskar dettaa helt naturliga sätt att äta! Att ha kontakt med maten. Många Salaam, sukran, I love you och tre pussar på kinderna. Jag lämnade några tårar på Nuhas kinder och hoppas att hon inte tvättar bort dem på länge. Vi blev körda till Kalifens Hus, där Hassan väntade, av en kollega till Nuha. - Nu till Hassan. 19 05 2007 http://www.livscykeln.se/blogg.php?blogg=84 annah@livscykeln.se (Anna Gardelin) http://www.Livscykeln.se/blogg.php?blogg=83 Saba acher - god morgon! Det är fredag, väderprognos på altanen spår varmt och torrt. Vi gör oss ingen brådska, utan äter vår frukost i suset av luftkonditioneringen. Frukosten Tore sätter ihop i det varma köket är god. Frukt i bitar, müsli, russin, god yoghurt. På detta ringlar han god honung. Ostmacka och te på det och Malaronetablett mot malaria. Här finns inga mygg så jag känner mig trygg för malarian. Fredag är muslimernas helgdag, så mullorna sjunger nästan hela dagen. Det låter främmande men trevligt. Trafiken är inte så hård och inte så många människor ute, fast många ändå. Jag är förvånad över att folk klär sig så fint. Många har vita, fotsida jalabiyor med tillhörande liten kalott (girba) eller turban. Annars är ljus skjorta och mörka byxor högsta mode, till det ett svart bälte. Skjortorna är ofta välstrukna. Kvinnorna är i en klass för sig, som överallt i världen. Här klär de sig ofta i västerländska kläder, fast kjolarna är långa. Blusarna och tröjorna har oftast långa ärmar, fast inte alltid. Till det används en sjal i tunt vackert tyg, och man ser inte håret då. Det vackraste är dock ett vackert tyg som sveps runt kroppen och över håret. Det är en vacker syn, att se kvinnorna gå på gatorna och runt husen, i affärerna och marknaderna. Ofta stannar de, ler nyfiket och frågar var jag kommer ifrån. De blir glada när jag säger att jag är från Sverige. De frågar om jag har man och barn. I och med det faller vi in i den stora, varma kvinnofamnen, där alla världens kvinnor är lika viktiga. Utom de svenska kanske, för de frågar bara vad man gör. Nästa gång någon frågar vad jag gör ska jag svara "Jag är mamma och mormor". På fredagar brukar de som bor i Svenskhuset åka till Tyska Klubben för att vila, bada och äta. Idag var många bortresta och någon skulle stanna hemma och bara slappa, så vi blev fyra personer. Många hade kommit till klubben, så vi fick inga solsängar att slappa i, men sköna fotöljer med dyna gick bra det också. Ibland tror jag att jag är en säl, det är så skönt att bada. Jag lägger mig i vattenytan, sträcker ut armarna, blundar och flyter. Det känns som att jag svävar runt runt. När jag öppnar ögonen ligger jag precis som jag la mig i vattnet. Det är skönt att det finns ett ställe som Tyska Klubben där man kan vara som man brukar vara i Europa. En plats att vila på. Vi åt grillspett och drack gott vatten. Efter tre timmar körde vi hem och vilade på detta. På kvällen åkte vi till en restaurang, där vi kunde äta orientalisk mat. Kyparen viskade något till Tore, nämligen en fråga om vi ville ha Heineken till maten. Det ville vi så klart och undrade hur de skulle servera denna dryck, för burkarna kunde ju inte stå på bordet. Efter en stund kom tre Heineken upphällda i stora glas, gröna utanpå och vita inuti. Restaurangen hade ozonslingor mellan träden, luften blev svalare och lätt att andas. Killarna pratade jobb och annat viktigt. Vi tre tjejer pratade om hur det är att bo i Sverige, gemenskap och sådant viktigt. Vi pratade också om kvinnlig omskärelse. Traditionen är så djupt rotad i kulturen, att det är svårt att avbryta den. Det gör mig bedrövad att miljoner kvinnor får ett livslångt lidande av gamla traditioner som ingen längre vet varför de uppkommit, eller var. Kanske fanns det en relevant anledning då, men nu är alla de argumenten som används till omskärelsens försvar bara tragiska. I morgon ska vi till Nuha på lunch och till Hassan på middag. Men innan dess ska vi sova, så nu stänger jag denna skrivarverkstad och kollar hur svalt det är i sovrummet. HURRA! bara 25 grader. Dagen har varit givande och jag har inte skrivit ner det mesta som hände. Över detta land svävar något som jag tycker om att vara delaktig i om än bara femton dagar. 18 05 2007 http://www.livscykeln.se/blogg.php?blogg=83 annah@livscykeln.se (Anna Gardelin) http://www.Livscykeln.se/blogg.php?blogg=82 Vaknar till Norges nationaldag, men mullorna i minareterna tar ingen hänsyn till denna storslagna dag då varenda norrman viftar med minst en nationsflagga utan att bli kallade för rasister. Stian, min norske vän som håller ordning på denna webbsida, har varit uppmärksam och ändrat texten på vykorten, så att ingen ska behöva undra om jag är i Kågeröd eller Khartoum. Himlen är täckt med moln denna storslagna morgon. Om man har rätt inställning, är alla morgnar storslagna. Precis den inställningen har jag just i dag. Tar på mig sandaler och traskar ut till altanen för att kolla om detvar svalare än +39. Det var varmare. Den här dagen är den varmaste jag upplevt någonsin i mitt liv. Vi ska åka till den norra delen av Khartoum, till platsen där den vita Nilen från sydväst och den blå Nilen från sydost möter varandra. Låter sina flöden rinna tillsammans in i samma fåra och fortsätta som Nilen ända till Medelhavet. Utan att bråka om vem som rinner fortast, har vackrast färg eller är bredast från början. Rinner bara in i varandra och vidare. Varför kan vi människor inte göra likadant. Ta till vara på allt det goda vi har gemensamt, slå alla miljarder mer eller mindre kloka huvuden ihop och göra vår planet till en vidunderlig plats i Universum. Taxiresan blev varm. Jag öppnade fönstret för att få in lite vind. Det var som att öppna luckan till varmluftsugnen. Jag fick stänga ögonen fort för att inte vitorna skulle stelna. Värmen är en upplevelse jag inte vill vara utan. Nu vet jag på sanning hur gott ett glas mangojuice med is verkligen är. Det visste jag inte innan. Vi blev avsläppta vid en av broarna som går över Nilen, gick en trappa ner till flodstranden. Förbi en massa skräp och förbi två sovande män i vita jalabiya. Över Nilen svävade två magnifika vita ibis. En vakt i blå uniform kom gående nerför trappan och jag blev darrig vid hjärttrakten för jag hade fotograferat de stora groparna som bildades av baksuget vid bropelarna. Nilen flyter med otrolig kraft här. Jag var beredd på att mista, om inte livet, så i alla fall kameran för det är strängt förbjudet att fotografera broar. Den unge mannen var dock en vänlig vän och gick med oss ända ut till udden där floderna möts. Det var mycket bra för vi hade inte hittat dit själva. På vägen till udden gick vi förbi en man som fiskade med lång svart lina. En annan i svarta byxor, vit skjorta och gylfen på vid gavel, hade brett ut sitt nät på tork. En tedje satt i tankar och blickade över floden. Jag fick stanna emellanåt och plocka kardborrar av byxorna. Efter att ha känt oss högtidliga vid Nilens flöde in i den gemensamma fåran, vände vi, gick uppför trappan och fortsatte vår varma promenad mot en gata som Tore visste hade många mysiga butiker. Två män stod vid en stor hög och silade sand. Mina ögon har öppnats och jag ser att människorna jobbar mycket. De gör det mesta för hand. Sållar sand, slår tegel, bär tegel, blandar bruk, lägger tegel på tegel med murbruk emellan. Husen växer långsamt, våning för våning. Emellanåt vilar de i sängar som finns överallt. Kanske går de hem till en hyfsad bostad efter jobbet, kanske till en koja byggd av papp, flätat gräs och jutesäckar. De jobbar för att överleva, och det säger inte lite. Att överleva här är inte samma sak som att överleva i Sverige. Det blev för varmt att gå hela vägen till gatan med butikerna. Tore visste att på hotell Hilton kunde man bada i poolen på taket. Vi hade badkläder med oss. Då vi kom till hotellet stod där två vakter och en polisbil. Jag blev trött och kände mig väldigt enkel. Fick ingen lust att visa passet för vakterna och berätta att vi ville bada i poolen. Det hade vi fått, men det kändes inte kul. På andra sidan gatan stod lummiga träd och inunder satt en kvinna med kolgrill och kaffemys. Där stannade vi, satte oss ner, Tore på en sten, jag på en tom läskback. vilade och njöt av kaffet medan vakterna stod och svettades i sina uniformer. Vi gick vidare under träden och kom till en rondell där många gula taxi stod och väntade på uppdrag i skuggan av träden. En del av bilarna såg ut att vara hämtade från tippen. Ingen ville köra oss någonstans, de väntade inte på några uppdrag alls. Det var bra för jag ville åka i en bil som jag inte visste skulle hålla ihop ända fram till svenskhuset i Al Manshiya. Snabbt in under duschen hemma, torkade mig vid luftkonditioneringen tills jag frös. Insåg att har man inte upplevt en värme som denna, vet man inte hur gott ett glas kall juice med tre isbitar smakar. Människorna i Sudan förtjänar all vår respekt. 17 05 2007 http://www.livscykeln.se/blogg.php?blogg=82 annah@livscykeln.se (Anna Gardelin) http://www.Livscykeln.se/blogg.php?blogg=81 Det är varmt i Khartoum den 16e maj 2007. Vi har bestämt att svalka kropparna idag på German Sudanese Club. Efter sval dusch och ett par timmars småprat och slappande klev vi ut i högvärmen, det röda sanddammet och de små skuggorna då solen står rakt ovanför oss. Då är det bara träden som ger skugga. Man behöver inte spana efter taxi. De många spanar efter oss, signalerar sin närvaro och saktar farten. Tore visar tecken, taxi stannar. Tore talar om vart vi vill bli körda och gör upp om priset, 10 pund brukar det kosta. Det är inte alltid chauffören vet var platsen ligger. Det ordnar sig ändå alltid, man kan stanna och fråga någon. Det är inte alltid de heller vet. Tore är dock imponerande klar över geografin i denna stad. Ibland får han peka riktningen med sina händer. Till Tyska klubben blev vi körda av en gentleman klädd i sudanesisk kritvit dräkt med imma på huvudet. Imma är den lilla, oftast mycket vackert mönstrade lilla mössan. Vi kom fram och en stor pool som en lagun glittrade framför oss som en hägring under palmerna. Har man inte varit i 45 graders värme några dagar, kan man inte ens föreställa sig den ljuvliga känsla då kroppen glider ner i svalt vatten. Särskilt om man bränt fotsulorna på kakelplattorna på vägen till poolen, som både Tore och jag gjorde. Men strunt samma, sådant läker kvickt när man poolar. Då vi kom satt två tyska män med var sin tidning i var sin solsäng mitt i solhettan. Jag tror vi poolade i två timmar och männen satt kvar hela tiden. De måste ha varit gjorda av kamelhud. Tore och jag satt i skuggan under ett stort parasoll av vävt gräs. I ena änden av poolen fanns en komposition av klippor och stenar, i vattnet nedanför kunde vi sitta på runda pallar med vatten upp till bröstet. Vi lyxade till med var sin Coce. Gin och tonic kan man inte få här. Det är inte heller så viktigt. En bit från oss låg en ung smal sudanes och njöt av skuggan. Han uppmanade en passerande kompis att hoppa i poolen. Kompisen böjde sig ner, kände på vattnet och gjorde en ”Brrrrr, det är iskallt”-rörelse. Efter en läcker lunch, kolgrillad nilfisk, ris och pommes frites under ett stort lummigt träd gick vi i solstrålarnas glada gassande till Cafe Ozon för glass och latte samt fotografera en stor CocaColaflaska som står intill. Cafe Ozon är en skön plats under tre stora gamla träd med täta gröna kronor. Mellan träden och runt cafeet löper sprinklerrör. Ur hålen i rören sprutar vattendimma som gör luften svalare, fuktig och lätt att andas. Glassen är läcker och kaffe latte precis som på Fahlmans i Helsingborg. Köpte två olivchiabatta till kvällen då vi skulle få svenska gäster. Hemåt i taxi till stadsdelen Al Manshiya. Utanför varje taxifönster jag sitter vid spelas upp en spännande film av olika företeelser. Det mesta händer i skuggan under träden. Där sitter folk på små pallar inbegripna i samtal eller läser tidning. Människorna är mörkhyade så man ser knappt deras ansikten i trädens skugga. Där sitter kvinnor med sin kolgrill och kaffepanna, där stannar folk, sitter på stenar, läskbackar, stubbar, vattendunkar, vilar en stund med kardemummakaffe eller gott te. En del sover direkt på marken eller i sängar som ofta finns uppställda. Under träden finns ofta två stora keramikamforor med kallt vatten i. Ibland finns där en mugg av rostfritt stål eller aluminium men oftast en vanlig konservburk att dricka ur. En dag kanske jag skriver en bok om vad man kan se genom ett taxifönster. Men inte nu. Kvällens gäster skulle få svensk middag med ägg och kaviar, sill, potatis, bacon och grillkorv. Grönsaker till sallad behövde vi handla i kvartersbutiken. Det bästa med att handla är att stå framför luftkondapparaten som blåser kall luft. Det är ljuuuuvligt underbart. Hemma ställer vi kassarna på golvet, utbrister ”oooo så skönt” andas in den svala luften i lägenheten, spolar fram ljummen vatten, hänfaller i duschorgier, torkar oss under fläkten till luftkond tills vi fryser. Sedan in i köket för att steka bacon och korv. Köket är litet och har ingen luftkonditionering. Men Tore och jag är två tappra kockar, blandar svett med olivolja och vips är salladen kryddad. Gästerna som alla bor i svenskhuset, hade med sig öl och en kartong rödvin. Vi hade en trevlig kväll. Jag sjöng en finsk mycket frivol visa. Mitt huvud är fullt av tankar och insikter, kanske insekter. Men nu ska jag se lite Al Jazeera och sedan sova så nära Tore det bara går utan att bli för varm.... Sudan är ett under av blandat. 16 05 2007 http://www.livscykeln.se/blogg.php?blogg=81 annah@livscykeln.se (Anna Gardelin) http://www.Livscykeln.se/blogg.php?blogg=80 Det är tisdag i Khatoum 15 maj Mullorna hade hunnit sjunga sina böner då jag vaknade denna morgon, så jag fick vara ohelig fram till nästa bön vid 06.55. Ett molntäcke hade stilla glidit fram över himlen och hindrade de varma solstrålarna att värma upp vattnet i behållarna på taket. Duschen efter morgongymnastiken var ljuvligt sval. Tore hade bestämt oss att vandra till tegelbruket vid Nilen och sedan längs med stranden för att se grönskande trädgårdar. Tore gör frukost medan jag vilar ut i sängen efter duschen. Sudans historia är spännande, ihopflätad med Egyptens. En del av faraonerna kom härifrån och kulturen var högt stående. Efter att europeerna kolonialiserade Afrika har de afrikanska folkens egna utveckling avstannat innanför snörräta gränslinjer som drogs fram efter det europeernas behov. Helt utan hänsyn taget till de olika stammar, kulturer och livsmönster de hade. Europeerna skulle ju frälsa hela världen med sin egen civilisation, som man fortfarande i stor utsträckning tror är den enda som leder till paradiset. Jag försöker sätta mig in i konflikten i Darfur. Den är verkligen komplicerad. Konflikten har sina rötter långt tillbaka i gamla stamfejder men har blivit till det blodiga, mordiska dödandet av bybor då olika grupper med olika levnadssätt konkurrerar om vatten, betesmark och odlingsjord. Samtidigt har Sudan stora inkomster av olja. Det kommer att ta tid innan konflikten lagt sig. Jag hoppas att det börjar regna långt innan dess. ”Om man har vatten klarar man allt” säger Mahfoud, vägvisare i Sahara. Vattnet är mycket viktigare än oljan, ändå lägger man alla ansträngningar att få fram olja ur jorden, istället för att borra efter vatten. Min avsikt är dock inte att skriva om konflikterna här. Våra media är överfulla av just det. Jag vill förmedla upplevelser som berör mig djupt i hjärtat. Det finns också annat än konflikter. Vi gick förbi den Pakistanska ambassaden här intill. Den har sin ingång bakom en grushög och en vaktkur av plank som kommit på glid. Långa lastbilar med elva dubbla hjulpar dundrar förbi, dammet yr. De enda gatorna som är asfalterade är de mitt i Khartoum, och de stora som leder dit. Alla andra gator är framdragna i röd sand. De är inte ens framdragna utan finns bara som mellanrum mellan husraderna. Man kan också köra där gator inte finns, över en fotbollsplan eller annan öppen yta. Precis som vår chaufför Osman som körde av vägen precis som han ville. Det byggs mycket. De första dagarna så jag inget arbete utföras någonstans, men mina ögon har öppnat sig. Det jobbas flitigt, fast inte på alla byggen. Bygget här bredvid oss har avstannat efter första våningen. Här finns inte så många parabolantenner, men de som finns är stora, ligger i sitt fäste som väntade de på att något ska falla ner från himlen. Man kan kalla dom för mannafat. Vi passerar tegeltillverkares bostäder, byggda av lappar av olika material, mest kartong, brädor, jutesäckar och snören. Eventuellt någon större bit av blå presenning. Hyddorna ligger omgärdade av stora högar sand som används i husbyggen. Getter skuttar runt, hoppar upp på bord och betraktar oss. Här lever familjer med allt sitt. Säkert måste de flytta då sandhögarna använts till hus som de med mer pengar kan flytta in i. Vid ett bygge lastar fyra svarta män röda tegel i typ Konsumkassar, bär bort till muraren, tömmer sitt lass tegel för tegel och kommer tillbaka igen. Två killar bär sand på samma sätt. De flesta hälsar glatt. Vi utbyter en ramsa som ett mantra: ”Salaam aleicum” ”Aleicum salaam” ”Kef” ? ”Tamam! Kef?” ”Tamam” - Var hälsad, du också, hur mår du, bra hur mår du, bra. Alla är glada! Vi traskar vidare, förbi fantasifulla, påkostade hus med främmande arkitektur. Plöstsligt ser jag att Tores skugga är väldigt kul. Den ser ut som en vingmutter uppifrån. Han står med händerna på höftena, så hans vinklade armar är den enda skuggan han har. Solen står rakt ovanför oss och vi har nästan ingen skugga alls. Det visar sig till vår besvikelse att de grönskande trädgårdarna var en hägring i våra sinnen. Det går inte att vandra vid Nilen. På vissa ställen är marken full av skitkorvar, både färska och soltorkade. Ja, någonstans måste man ju göra sina behov. På stranden mittemot sträcker sig en annan tegelfabrik ut med högar av röda färdiga tegel och stora plan med tegel på tork. Vi beger oss hemåt. Stannar och köper en stor flaska Coce som släcker törsten bra. Går över en stor fotbollsplan med grabbar som vispar upp dammet med fötterna och en boll. Rätt som det är känner jag smörta i vaden av något hårt. Ja skriker AJ! Och ser en sten rulla intill. Jag vänder mig om, där står en lång mager yngling, flinar, dansar krigsdanser och kastar fler stenar med all kraft. Han vill nog försvara sitt land mot lättklädda kvinnor. Vi gjorde oss ingen brådska och han lugnade ner sig. Att komma hem till lägenheten nästan utan fönster är som att kliva in i paradiset. I duschen har vattnet blivit varmt, men efteråt kan man torka sig vid luftkonditioneringen som blåser ut kall luft. SÅ SKÖNT DET ÄÄÄÄÄÄR! När jag kommer hem ska jag njuta av den svala vårluften och andas ut och in med nya insikter om det som är viktigt i livet. Efter denna varma men sköna promenad blev det vila, läsa, sova och duscha igen. Middag på Little Asian Restaurang. Lamm curry, bröd, ris, efterrätt och kaffe med mjölk. Restaurangen var riktigt fin med en ren och snygg toalett av europeisk modell. Jag gillar visserligen ståtoaletterna, men de är ofta inte så rena, även om där alltid finns en kanna rent vatten att tvätta sig med. Två skinande rena handfat stod intill så jag fick mitt lystmäte i att tvätta ansikte och händer. Tittade på nyheter från Al Jazeera och somnade med ett tunt blommigt lakan som fladdrade i den svala vinden från lufkonditioneringen. Livet är skönt! 15 05 2007 http://www.livscykeln.se/blogg.php?blogg=80 annah@livscykeln.se (Anna Gardelin) http://www.Livscykeln.se/blogg.php?blogg=79 I Khartoum 14 maj Ny morgon sipprade in genom springan mellan gardinerna. Tore tyckte ganska omgående att det var dags för hans dagliga gymnastikprogram, nu när klockan var en kvart över sju. Det är säkert nyttigt, så motvilligt deltog jag i armhävningarna, sit-upsen och rullningen av fötterna 30 gånger åt olika håll. Så tidigt är vattnet i duschen svalt och uppfriskande. Senare på dagen får jag vara försiktig så jag inte bränner mig, för vattnet i tanken på taket värms upp av den heta solen. Inte visste vi riktigt vad vi skulle ta oss för idag. Jag har inga större behov att ta mig för något storslaget, så vi slappade ett tag, kollade e-post och eventuella kommentarer på bloggen. Tore bestämde oss att visa mig WFPs kontor (World Food Programme) där han jobbar. Efter frukost kom Senait, Tores söta, späda städerska. Hon kommer varje dag utom fredag. Då är det helg. Senait far över golven med mopp, sköljer badrumsgolvet och pysslar i ordning oreda. Tvätten tar hon en gång i veckan. Det börjar gå upp för mig varför det till synes arbetas så lite. Det är alldeles för varmt för tunga rörelser. Man behöver verkligen vila sig mycket. Därför finns sängar utplacerade under träden, i skugga under taken och andra skuggor. I de sängarna kan man vila. Ingen bryr sig hur man ligger, om man snarkar eller fiser. Vilandet är nödvändigt och helt naturligt. Vi i de organiserade länderna har så klart våra fördomsfulla uppfattningar, vilket begränsar vårt seende och vår förståelse. På väg till WFPs kontor körde en blå buss förbi. Bussarna här är fantasifulla, ofta blå eller gula något mindre än våra hemma. Denna buss måste kommit långväga ifrån, eller skulle långväga bort. På taket fanns ett enormt lass med presenning över. I linorna som presenningen var fastspänd med hängde små bylten, korgar och väskor. En hel mängd vattendunkar, ett blått bord, stolar, några sängar, läskbackar och en cykel. Vi såg bussen bara från vårt håll, på andra sidan kanske hängde mer intessant bagage. Det var en höjdare, jag är imponerad. Varför ska allting alltid vara så välorganiserat och fantasilöst när man kan lasta en buss med vad som helst utanpå. I WFPs reception träffade vi Tores arbetskamrater som skulle ut och äta frukost. Här äter man frukost mitt på dagen ungefär. Vi följde med fyra tjejer som skulle testa ett nytt ställe med etiopisk mat. Alla kvinnorna pratade bra engelska, en av dem heter Nuha och är lång, smal och mycket vacker. Vi är bjudna till henne en dag denna vecka. Nuha beställde maten som kom inburen på en rund bricka av en servitris med 100 flätor på huvudet. På brickan låg en pannkaka, precis lika stor som brickan. På den hälldes en gryta av kyckling och ett ägg. På två tallrikar låg en sallad av flera grönsaker. Till detta fick vi goda nybakade bröd. Inga bestick eller tallrikar bars fram. Först tvättade vi händerna jättenoga med tvål och rinnande vatten, därefter åt vi all den läckra maten med fingrarna direkt från faten. Det går ju an för de Sudanesiska kvinnorna med långa smala händer med långa smala fingrar. Annat är det med Tore och mig som har XL både på bredden och längden. Men under alla mina resor har jag lärt mig att tycka om detta sätt att äta. Man känner maten med händerna, vad man äter och hur varmt det är. Händerna är de bästa verktygen man har. Efterår tvättar man händerna jattenoga med tvål och rinnande vatten. Så gör alla på alla restauranger. En av radiooperatörerna, Isaiah, bjöd Tore på tvekamp. Tore vann, det gör han varje dag sa Isaiah. Vi gick runt till alla, Tore presenterade mig vi hälsade ”Salaam Sudan är bra” och bjöd på choklad som Tore köpt. På WFPs kontor i Khartoum arbetar 250 personer med olika uppgifter. Efter besöket där tog vi taxi till Omdurman Suq (marknad). Det blev en varm resa med en vilsen chaufför som inte visste var marknaden låg. Trots att han stannade ett par gånger och frågade fick han inte kläm på orienteringen. Till sist stannade han och fick handfast hjälp. En ung man som kunde bra engelska skulle till marknaden med en stor säck kläder som han skulle sälja där. Han baxade in säcken i framsätet, satte sig hos oss där bak. Han visste vägen exakt och så fick han hjälp med transporten. Toppen för alla. Marknaden var intensiv. Det är omöjligt att ta in alla intryck, allt som händer och allt jag ser. Att skriva ner det är ännu svårare. Längs med de smala gatorna står affärerna sida vid sida. Allt går att köpa. Kvinnor som brygger kaffe och te sitter tätt med sina kolgrillar. Inga gator är asfalterade och det röda dammet yr runt huvudena på alla. Hela marknaden är ett myller av allt, människor som säljer, sitter, sover, jobbar, bär på sex kuddar i högra handen precis som på en bricka. På alla gator som inte är för smala kör bilar, rikshaws, åsnor och hästar så tätt att det inte går.... fast bara nästan för på något sätt går det. Mellan alla dessa fordon går människor som ska handla och andra som rulla skottkärror med grejor som ska säljas, till ex två kartonger vinglas med guldfot. Mitt i denna osannolika röra går jag och trivs. Jag är nog inte normal, men jag trivs så det sjunger i blodet. Vi sätter oss ner och dricker gott kaffe. Fast jag fick byta mitt till utan socker, jag klarar inte tre matskedar socker i ett glas kaffe. På marken intill oss sitter en späd ung man med vit kalott på huvudet och ger pedikyr till en man. Nästa patient får manikyr. Alla ville bli fotograferade, kaffetanterna, pedikyristen, en som bara satt och somnade sedan, mannen med trampsymaskinen och skomakaren. Vi fortsatte vår vandring, gick in i en butik och köpte några fina halsband. Köpte Coke med vanilj, den var kall men äcklig. Gick förbi män som sålde frukt staplade i vackra pyramider. Förbi en lång rad hantverkare, målare, elektriker, snickare, rörmokare etc. De hade små svarta portföljer med arabisk text på och verktyg uppsatta på enkla ställningar. De sökte arbete. Någon som gick förbi kanske hade stopp i toan eller behövde få en tvättmaskin lagad, huset målat, kanske valde någon av dem som stod där. Mannen med de sex kuddarna staplade på höger handflata, gick kors och tvärs i de smala gränderna. Man kan inte gå på denna marknad i tre timmar och förstå hur det fungerar och vad som händer. Det behöver man kanske inte heller, men för mig som kommer från ett land där allt är inrutat i standardmått och bestämmelser känns det både befriande och kaotiskt. Jag faller i alla stora känslor som finns. Genomsvettiga och trötta åkte vi taxi hem. Nu sitter vi kära i varandra, nyduschade och mumsar i oss Ahlgrens bilar som jag tagit med mig från Konsum i Kågeröd. 14 05 2007 http://www.livscykeln.se/blogg.php?blogg=79 annah@livscykeln.se (Anna Gardelin) http://www.Livscykeln.se/blogg.php?blogg=78 Tores födelsedag Linns namnsdag - Grattis till båda I går var den jättestora slapparedagen då vi inte gjorde många rörelser. Jag satt och bloggade hela dagen. Mot kvällningen gick vi dock en promenad på någon timme och slank in på "Syrian Restaurant" för att äta. Tore åt grillspett på lamm och jag limekryddad kolgrillad kyckling. Till detta drack vi vatten och nypressad mangojuice. Det var svalt och skönt på Syrian, kanske +28 C. Allting är riktigt kul. Detaljer på restaurangen, serveringen, miljön och utsikten genom fönstret. I hörnet vid vårt bord hade en stor fästning med tinnar, torn, trappor och bryggor byggts upp. Runt hela löpte en vallgrav fylld med vatten. När solen tog ljuset med sig bakom horisonten och det blev mörkt tändes kulörta lyktor på fästningen och ett vattenfall bröt fram genom ett valv. Vi har ju olika smak i olika länder och om jag ser det så, så var det riktigt trevligt. Efter god mat och Salaam, salaam runt till alla gick vi hem i mörkret, dammet och värmen. Tore höll min stora kvinnohand i sin stora manshand. Han är angelägen att jag inte ska snubbla och falla rakt framför en av långtradarna som är dubbelt så långa som våra. Dom vispar upp sanddamm med sina dubbla jättemånga hjul. Hem till lugnet, svalkan och sköna sängen. Sovrummet var kallt, +21 bara, så vi fick ta på oss var sin filt. I morse vaknade Tore av att jag sjöng ”Ja må du leva jättelänge....” i hans öra. Trogen sina vanor i Kågeröd gick han upp på denna, sin födelsedag och dukade fram god frukost. Efter frukost bestämde vi vad vi kanske skulle göra senare på dagen. Annars duschade vi och slappade. Senare på dagen tog vi taxi till Nilen och en rondell med jättestor CocaColaflaska. Vid rondellen fanns ett jättefint cafe med bageri och glassbar. Vi firade Tores födelsedag med god glass, espresso, cappuccino och chokladbakelse, sittande under stora lummiga träd. Jag ville ta foto på två kvinnor vid ett bord längre bort. Den ena hade färgat fotsulorna och en bit upp på foten kolsvarta. Hon hade också färgat fingertopparna svarta och naglarna klarröda. Det var verkligen häftigt. Tore halade upp kameran ur fickan och vi kunde bara konstatera att det var fel kamera utan minneskort. Inga bilder idag alltså. Från cafeet gick vi till Nationalmuseet som var stort, spännande och ganska varmt. Tre tempel från långt före Kristus hade fraktats till museet och byggts upp där. I ett av templen hade en tysk besökare inhuggit sitt namn som vi inte kan minnas nu, men han var där 21 september 1851. Vi tyckte att han borde hållit sina fingrar ifrån templets väggar där egyptiska bilder var inhuggna flera tusen år innan han kom dit. Ett annat tempel hette Buha Tempel. Det var byggt av drottningen Hatsepsut. Figurerna på väggarna var målade i färger som fortfarande var klara och fina. Tore kom bort till mig och tyckte att jag skulle sjunga den finska visan som jag sjungit i nästan alla kyrkor på Gotland. Så jag ställde mig mitt i pelargången och sjöng med all kraft. Jag hade inte hunnit med mer än en strof när mullans sång från minareten blandades med min. Vi sjöng tillsammans, han till sin Allahs ära och jag en sommarpsalm till vår Guds ära. Kanske satt Allah och Gud tillsammans, lyssnade och var glada, kanske är alla gudar densamma. Det var i alla fall en häftig upplevelse att sjunga tillsammans med mullan. Nu ska jag göra födelsedagsmat till Tore. Vi är inte hungriga, men sallad med fetaost, tomater och världens godaste gurka ska det bli ändå. Livet är skönt! 13 05 2007 http://www.livscykeln.se/blogg.php?blogg=78 annah@livscykeln.se (Anna Gardelin) http://www.Livscykeln.se/blogg.php?blogg=77 La Elah Ila Allah Dervischerna är medlemmar i religiösa muslimska ordnar. De dansar och virvlar runt runt eller utför olika orters mönster i dansen. En del är helt vitklädda, en del har färgglada kläder med grönt som bottenfärg. De står i en liten cirkel först. Under dansens gång ansluter sig fler och fler i cirkeln som vidgar sig utåt och inåt hela tiden. Inne i cirkeln dansar de som virvlar och gör olika rörelser med hemlig mening för alla andra utom de som är med i orden. Dansen går ut på att komma närmare Guds nåd och barmhärtighet. Denna fredag, muslimernas helgdag, blir en spännde dag, vi ska till Kalifens hus och sedan till kyrkogården där dervischerna dansar. Först hade vi den stora avslappningen, från det vi vaknade vid pass sju till att vi orkade börja göra något efter tolv. Hassan som arbetar som radiooperatör hos WFP i samma radiorum där Tore är, ringde besked om att kl fyra skulle taxi hämta oss vid Pakistanska ambassaden här bredvid, köra oss till Kalifens Hus där han väntade. Taxin var ett riktigt värmeskåp. Jag var tvungen att stänga fönstret för utifrån blåste hetluft. Vi körde längs Nilen, såg det spektakulära huset som skänkts av Libyen, sedan över Nilen och till Kalifens Hus där Sudans första president, Sayed Abd el Rahman och hans far ligger begravda. Hassan satt på en stor sten och väntade på oss. Han hälsade med ett fast handslag och vänliga ögon ”Salaam! Kef?” Kef betyder ”Hur mår du, hur är det” ”Tamam” svarar man då vilket betyder ”bra”. Vi stod och småpratade vid en lång mur, byggd av staplade stenar i olika storlekar. Tore som är van långa murar på Gotland, kommenterade att den inte var byggd av tegel. ”De måste ha burit stenen långt” sa han. ”Ja,” sa Hassan, ”den stenen är buren hit av en tio mil lång kedja av människor som langade stenarna till varandra en och en.” Hakorna på oss föll ner mot knäna då vi hörde detta. Vilket grupparbete! Vi som behöver gå kurser i grupparbete för att få alla att dra mot samma mål. Jag blir så himla imponerad att jag nästan faller i djup koma. I alla fall faller jag i sköna känslor. Hassan tog oss hem till sig. Vi klev in genom en blå grind till en liten gård. Där stod fyra sängar, en hönsbur med två tuppar och ett vackert träd. Vi hann knappt sätta oss ner förrän kall limejuice kom fram. Sedan kom en skön yngling, kanske 10 år, hälsade och satte sig, Danuir heter han. Sedan kom Deisir, något år äldre, Sedan kom Zina, Hassans mamma och satte sig bredvid mig på en säng. Jag vet inte vad som händer mellan mig och kvinnor jag träffar, de träffar mitt hjärta omedelbart. Till sist kom en liten älva med svarta flätor blygt tassande i alldeles för stora flip-flop-tofflor. Hon satte sig mittemot oss, tittade upp med blanka bruna ögon. En skymt av ett leende for över hennes ansikte och jag var handlöst förlorad. Gadir är åtta år, Hassans yngsta dotter. Denuir kom med ett hemmagjort instrument och hämtade några toner ur strängarna. Sedan blev jag presenterad för de två tupparna och en liten fågel som jag inte känner igen. Den satt i en alldeles för liten bur men kunde tas ut på luftning. Hassans charmiga mamma Zina ville visa mig huset, och där fanns fler kvinnor och barn att hälsa på Salaam, kef, tamam. I Hassans hus bor hans två systrar och två bröder med familjer. Till slut satt vi en glad samling kvinnor och män med nybryggt kaffe i samtal på spännande engelska. Men så iväg till Dervischernas dans. Ett stort kramkalas bröt ut mellan oss kvinnor och jag som har mycket lösa tårar tappade några. Jag är så glad och lycklig över alla möten med människorna här. En sak är precis samma i alla länder jag gästat. Kvinnorna ställer två frågor, samma frågor överallt. Jag börjar förstå och känna det inuti mig, att de är de viktigaste frågorna i världen. ”Har du en man? Hur många barn har du?” Detta gäller inte i Sverige där det viktigaste är vad man gör. Jag trivs med dessa frågor och känner starkt att jag är en kvinna i en kedja av alla kvinnor i världen. Det är stort! Taxin var beställd för hela kvällen och väntade på oss utanför grinden. Lilla älvan Gadir följde med tillsammans med brorsan Danuir. PUH! Så varm taxin var. Vi kördes ända fram till planen där dansen redan börjat. Vi dansplanen står en stor byggnad med tinnar och torn med gröna tak. En orkester med instrument jag inte känner igen står på en stentrappa intill huset. Trummorna mullrar. En dervisch i vit kaftan dansade runt i en liten ring. Efter hand blev ringen större, dansarna fler och musiken snabbare. Alla i ringen sjöng någonting, dansarna virvlade runt hela planen och gjorde rörelser med armar och ben. De i ringen gjorde små stamprörelser med fötterna och gick på det sättet långsamt in och ut. De var barfota och föste sina skor också fram och tillbaka. Skorna var inne i ringen hela tiden. En del hade gröna dräkter med röda band som ordensband. En del hade dräkter i olika färger, som clowner ungefär. Musiken blev snabbare. De som stod i ringen lutade sig framåt, stampade med fötterna, hade framåtböjda armar och förde dem fram och tillbaka i takt med musiken. ” La Elah Ila Allah” mässade de i samma takt som der rörde armarna. Det var väldigt suggestivt och medryckande. Alla som var där, även om de inte deltog i dansen i ringen, kunde dansa där de stod. Om någon ville stå i ringen, bereddes plats. Hassan sa att jag skulle flytta mig till kvinnorna lite längre bort så jag slapp alla närgångna blickar. Gadir var fastlimmad vid mig och följde med. Vi åt goda jordnötter, kokta i sitt skal. Jag lyfte upp Gadir i famnen för att hon skulle se bättre. Hon svepte runt med blicken och log lyckligt. Kvinnorna omkring mig ville prata och ställde två frågor. Jag pekade bortåt där Tore stod, var huvudet högre än alla andra och lyste med sitt vita hår och ljusa hy. Tore fick uppskattande omdömen! Efter tre timmar var dansen över. Alla deltagarna hade rört sina armar och ben hela tiden i snabba rörelser. En del hade dansat runt runt hela tiden. Ingen visade några tecken på att vara trötta eller vilja svimma. En liten pojke med lockigt hår, säkert inte mer än fyra år hade stått inne i ringen och rört armar och ben han också. Han verkade inte heller utslagen. Jag kände mig på något sätt ha varit delaktig i denna dans och mådde bra. Gadir ville upp i Hassans famn och viskade: ”Jag vet att andra barn kommer att vara hennes famn. Fast det vill inte jag, de båda tillhör ju mig nu.” Hassan översatte det till mig. Jag sa till Hassan att kärleken räcker i överflöd till alla. Han såg nöjd ut. Nöjda och uppfyllda av en ny händelse åkte vi hem längs den livgivande Nilen under stora gröna träd som engelsmännen planterat för åratal sedan. Vad jag kan se är träden bland det goda de lämnat efter sig. Vårt sovrum var så svalt att vi fick ta på oss filt när vi sov, skönt. Nästa lördag är vi bjudna till Hassan och hans stora familj på middag. Jag ska ha Gadir i famnen eftersom jag nu tillhör henne! 12 05 2007 http://www.livscykeln.se/blogg.php?blogg=77 annah@livscykeln.se (Anna Gardelin) http://www.Livscykeln.se/blogg.php?blogg=74 10 maj vid pyramiderna i Meroe Efter en god nattsömn vaknade Tore vid sextiden med myror i sängen. Jag vaknade med solstrålar i ögonfransarna lite senare. Våra kamrater hade stekt kyckling till långt in på natten, så deras sömn var fortfarande god. Campen låg på en sandkulle med vacker utsikt mot en liten by med fyrkantiga handgjorda hus precis som husen ser ut här, och pyramiderna flera km längre bort. Dit skulle vi rida i dag. Kamelförarna var beställda till nio. Vi tvättade oss i var sin balja, klädde oss och beundrade utsikten.Jag gick runt huset som hade ett jättetak av bambu och bast. Vad vi kunde se fanns där inte en spik i byggnaden. I var sin bambufotölj i skuggan vid huset njöt vi av morgonen. Långt borta ser vi någon komma ridande på en vit åsna. En ung grabb kommer gående från ett annat håll. Åsnan blir förtöjd vid ett träd som ser dött ut men inte är det. Den smala killen tar ett bylte, traskar bort till oss och ett tiotal meter nedanför dukar han fram smycken och andra souvenirer. Samma sak med den andra killen som kommit till fots. Jag blev alldeles häpen. Hur kunde de veta att vi var här. Hur tidigt hade de stigit upp för att vara här så vid sju.Var kom de ifrån och hur långt hade de gått. Jag blev ömsint men ville ändå inget köpa. Brödet vi köpt med oss från Khartoum hade möglat så vår frukost blev mager. Ändå tillräcklig just då. Man är inte så hungrig i värmen. Det blev musli med vatten, var sin guava, en sked Kalles kaviar och gott te. Jag gick bort till åsnan med två hårda brödkanter som ingen av oss ville ha. Den skrek och lät förtvivlad men åt upp brödet. Jag gav honom vattnet som vi tvättat oss i utan tvål och han drack upp allt i bägge baljorna. Jag kände mig ömsint öven mot åsnan. Kamelförarna kom och vi var färdiga för en ritt på 45 min till pyramiderna i sanddynerna. Min kamel hette Abija och föraren Kamal. Vad Tores hette vet jag inte. Abija gillade inte mig. Hon brölade så fort jag satte mig på henne. ”Turist, tung last” tänkte hon alldeles säkert. Jag fick hålla i mig ordentligt för att inte ramla framåt och ner i sanden. Kamelen är ju hög och reser bakdelen först. Men det gick och uppe på Abija var jag jublande glad. Jag satt säkert inte riktigt rätt och fick av ändra ställning flera gånger. Så fort jag rörde på mig det minsta protesterade Abija med ett bröl. Jag förklarade för henne att hon var min dröm, men hon var verkligen inte glad för mig. Att rida på kamel är en arbetsam och spännande upplevelse. I alla fall för mig som inte ridit förr. Man sitter högt uppe med fin utsikt över sanden. Kamelen har ett sätt att gå som gör att man gungar lite skönt fram och tillbaka. Och skaver baken i sadelpinnen bakom. Jag hade inte kunnat rida en hel dag utan träning som jag trodde. Jag fick träningsvärk i en muskel bakom axeln som jag aldrig haft värk i förut. Men jag gillar dessa häftiga djur. När hon går ser det ut som att bara benen rör sig och resten av kroppen bara glider fram. Att hon kallas för ”öknens skepp” kan jag gott förstå. Två unga män kom ridande på var sin åsna. De red mycket snabbare, men jag tror inte att en åsna klarar sitt liv i öknen ändå. Efter 45 minuters ritt var vi framme vid pyramiderna som såg ut att vara nerstuckna i sanddynerna. De är byggda ungefär 1000 år fKr och ganska eroderade. Men imponerande. Det blev en svår avstigning av Abija. Kamelen reser sig med baken först och lägger sig på frambenen först. Abija la sig på frambenen men vägrade tvärt att lägga ner baken. Så där hängde jag framstupa i sadeln i brölet av den sura kamelen. Till sist fick Kamal smälla till henne där bak så jag kunde kliva av. Det var kul ändå. Så fort vi klivit av och kamelförarna försvunnit med sina vackra ståtliga djur, blåste en Haboob upp. Haboob är en kraftig sandstorm, de små stormarna heter något annat. Vi gick i sanddynerna men sand i ögonen, håret och ja, överallt. Ängeln som jag gjorde i den vackra vågiga sanden blåste ganska snabbt iväg, men jag hade ändå gjort henne. I pyramiderna finns små rum man kan gå in i om de inte är igenblåsta och fulla med sand just då. Väggarna är dekorerade med berättelser inhuggna i stenen. De ser egyptiska ut. Där har alla ansiktena fått vara ifred och bilderna är väl bevarade. Pyramiderna har fått förfalla ganska länge, men Sudaneserna har förstått det historiska värdet av dom och sköter dom väl. Att gå mitt i Haboob i solgasset blev ansträngande till slut. Vi hade sand överallt, till och med i sömmarna till min ryggsäck. Vi traskade iväg mellan sensuella sanddyner till Osman som väntade vid en sanddyn med motorn igång för att få bilen lite sval. Nu bar det iväg mot Khartoum. På väg söderut skulle vi stanna vid Nilen, ta en båttur och se den sjätte katarakten. Där skulle vi äta kycklingen som blev stekt på kolgrillen kvällen innan. 11 05 2007 http://www.livscykeln.se/blogg.php?blogg=74 annah@livscykeln.se (Anna Gardelin) http://www.Livscykeln.se/blogg.php?blogg=75 10 maj vid Nilen. På vägen till Nilens sjätte katarakt (vattenfall), hände inte mer än att vi körde förbi byar med muromgärdade lerhus med platta tak och mycket vackra ingångar målade i klara färger. Blått, rött, grönt och gult. Jag såg någon som gick rakt ut i öken för att komma till ett ställe, vända och gå tillbaka. Två pojkar i vita kaftaner kom ridande på var sin vit åsna lastad med grönt foder. En vitklädd herde bakom en flock svarta får med långa öron. På flera ställen växer en vacker planta platt nere på marken översållade med pumpaliknande runda frukter stora som tennisbollar. Plötsligt ser Osman en vän i nöd. Hans landcruiser har ingen diesel och tankas från en traktor. En kille håller en dunk med bränsle så högt upp han når och ner rinner diesel i tanken på bilen. ”Det är min vän” utropar Osman, vrider ratten till höger och kör av vägen till sin vän i nöd. Osman pratar några minuter, köper ett par telefonkort och så kör vi igen, upp på vägen och vidare. Det hände då och då att Osman såg något en bit bort och körde bara rakt av vägen ut i sanden. Nu la min kamera av för batteriet var tomt. Tur att Tore hade några bilder kvar. Efter ett par timmars körning svängde Osman av vägen till höger igen, in i landskap till synes utan väg. Landskapet blev grönare med durrafält och palmer, vi närmade oss Nilen, den livgivande floden för Sudans folk. Byarna på landsbygden är bedövande vackra i mina ögon. Dessutom är de ju handgjorda, vilket förhöjer deras känslomässiga värde. Till slut kom vi fram till en grönskande plats. Palmer växte höga och bouganvilla blommade längs vägen där vi gick. Osman lastade av våra grejor under ett riktigt stort bambutak, dukade fram vår lunch under tiden vi hälsade på män i vita kaftaner. ”Salaam aleikum” ”Aleikum salaam” ”Kef” ”Tamam” Detta är hälsningsproceduren. Under det riktigt stora bambutaket stod ett antal sängar att vila i. Vi vilade jättenoga och drack vatten. Betraktade en liten apa som klängde i palmen intill, fastbunden i en lång lina. Den ville gärna leka med alla som gick förbi och hoppade upp på dem. Två vita katter med randiga grå svansar spände sina stora ögon i Tore och grät hjärtskärande. De var magra och hungriga. Tore hämtade en burk konserverad kyckling för att ge till dom, men Osman tog hand om burken och la den i vår mat. Jag förstår om han tyckte att det var helt horribelt att mata katten med fina konserver. Men katterna fick resterna av vår kyckling. Plus kycklingkonserv som jag smög till dom. Katterna blev mätta och for iväg till apan som ville leka med dom. Vi tog oss ner mellan blommande bouganvilla till flodstranden. Där väntade oss en båt för utflykt till den sjättte katarakten. Jag blev fylld av stora känslor i helt vanlig ordning. Att få vara med om detta stora äventyr som jag drömt om under livets gång. Det är en obeskrivlig känsla. Stor är den i alla fall och lockar tårar ur mina sandiga ögon. Nu har jag skrivit mycket och måste vila ögonen. Annars skulle jag skriva om flodstränderna med mangoträden där mangos hängde lockande gula. Alla färgsprakande fåglar och bon som hängde som bollar över vattnet från trädgrenarna. Den vita Ibisen som stod blickstilla så vi trodde den var uppstoppad för att lura turisterna. Rätt som det var flög den iväg tillsammans med en passerande häger. Jag skulle berätta om en sjätte katarakten som vi åkte uppför med all motorkraft. Ändå såg båten ut att stå stilla. Och om farbrorn som stod vid flodkanten med ett litet knyte i handen, ropade till oss att stanna. Våra båtförare frågade om dom kunde göra det, men eftersom vi trodde att han skulle sälja något ville vi inte stanna. Men strax förstod vi att han ville åka över till andra sidan. Vi ville väldigt gärna ta honom dit. Våra skeppare vände båten, hjälpte mannen ombord och efter en kort stund släppte vi honom i land på andra sidan. Det är så det funkar. Man ropar från stranden när man ska över. Allt det skulle jag berätta, men nu behöver ögonen vila. Det hände ändå inget ovanligt stort under resten av resan. Osman släppte av oss vid Svenska Huset, kom in på ett glas alkoholfritt öl och vi skiljdes i vemod glada över att vi haft trevligt tillsammans. Tack Osman för god mat och alla sidoutflykter som inte var planerade alls. 11 05 2007 http://www.livscykeln.se/blogg.php?blogg=75 annah@livscykeln.se (Anna Gardelin) http://www.Livscykeln.se/blogg.php?blogg=73 Fortfarande 9:e maj Glada för händelserna i Shendi rullade Osman bilen mot ökenpyramiderna i Meroe. Det känns inte helt tryggt och organiserat när Osman plötsligt kör av vägen och rattar in i hjulspår i sanden. Jag kan inte se vart spåren leder. Ibland finns där många spår i olika riktningar. Väljer man fel kanske man hamnar där inget finns, hittar inte tillbaka och torkar ihop till en skinnbit i hettan. Trots mina romantiska drömmar om sanddyner och ritt på kamelrygg mot horisont som försvinner i sanden, känns Sahara hotfull att rida in i. Den längtan jag när, att få se vad som finns därinne får jag ha och leva med. Just nu är vädret för hett för att turister ska orka med pyramidtittning så campen vid pyramiderna är stängd. Vi skulle få sova där ändå i tryggt förvar. Osman, vår toppentrevliga chaufför åker hit ofta, så han skulle låna nyckeln. Den fick vi hämta i en by dit vi körde utan väg. När jag blir orolig för detta väglösa körande säger Osman att han har en GPS i huvudet. Då borde jag bli trygg. När vi kom till byn var det för varmt att göra något alls, så vi blev bjudna in i huset där föreståndaren för campen bor och har nyckeln. Det var för varmt att bära nyckeln. Alla hus i öknen är omgärdade av en över två meter hög mur av handslagen tegel, rappad med lera. Eftersom sanden är gul, blir husen och murarna sandgula. Det tilltalar mitt öga stort. Vi steg genom en grön dörr rakt in på en sandgul skön gård. Där växte ett par träd, solrosor och lite annat grönt. I huset bor 24 personer och i hela byn 150. Vi fick i vanlig ordning te, kaffe och var sin säng så fort vi kom. Efter massor av Salaam aleicum, handtryckningar och småprat, blev det aktiviteter på gården. Vi såg inga kvinnor, men hörde dem skratta och prata. Männen tog fram en stor matta, bredde ut den i sanden och började spela kort, en del hade bönestund på en mindre matta. Tore visade ett korttrick och lyckan var stor. Han fick göra det om och om igen och de kunde inte komma på tricket. Tore visade Osman tricket och han fick visa det för de andra när han fick lust. Men den vackre föreståndaren MÅSTE veta det, så med förbehåll att inte avslöja det för alla ikväll blev han invigd. Vi ville åka iväg till campen men Osman sa att vi skulle äta här. De hade precis slaktat ett lamm och förberedde maten. Vi gick ut en ökenpromenad i solnedgången. Sanddynerna var helt orörda och jag fick fina bilder på Tore i sin jalabiya med turban. En liten kille kom ensam gående mot oss. Jag tog ett par bilder på honom och Tore. Han ville ha "baccsis" men fick min sista Stimorol. Vandrade tillbaka i solnedgången med den vackra byn i blickfånget. I solnedgången blev färgerna mättade och hela byn varmt gul. Dörrarna gröna och blå. Ett gäng barn ville springa ut och möta oss men blev bortmotade av vuxna. Tillbaka i huset vilade vi och hämtade andan i var sin säng. Strax kom Tores och min mat in på en stor bricka. Vi skulle äta först. Nyslaktat, nykokt lamm med goda kryddor, soppa och nybakat bröd. När vi ätit alldeles för lite men var väldigt mätta, kom maten till männen på ännu större brickor. En del män kom med egna matbrickor från andra hus i byn och snart satt där 23 vitklädda män och åt på mattorna som blev utbredda. De satt i små klungor och åt tysta.Det finns ingen elektricitet i husen, solen gick ner, det var mörkt och vi kunde bara höra männens matljud. Vilken varm, magisk kväll i öknen på den vackra gården med sandgul mur runtom. Jag får tårar i ögonen av glädje att ha fått uppleva detta. Även om vi bara hörde kvinnorna var där en gemenskap i hela tillvaron som vi saknar hemma. Jag trivs i det här livet. När maten var uppäten och lite småprat pratats, fick Osman nyckeln och vi åkte iväg i två landcruisers för att bädda på campen. Osman körde vår landcruiser rakt in i mörkret. Mina ögon såg vare sig väg eller hjulspår eller andra tecken i sanden. De tre männen från byn körde en annan väg så vi var ensamma i kolmörkret med tre meter sikt framåt. Osmans GPS funkar perfekt upptäckte jag till min lättnad. Nu skulle vi tas om hand, bäddas åt i sköna sängar under natthimlen, att sova inomhus blev för varmt, ordnas med tvättvatten och kollas att allt var väl med oss. Det var det hela tiden. Toaletterna på campen hade inget vatten nu, så jag fick använda "the desert toilet". Den var ok. Vi kröp in i våra flortunna sovlakan. Jag kände mig rykande varm. Osman och de tre andra männen stekte kyckling till nästa dags lunch. De fyra männen var vakna och pratade länge. Alla sov över på campen för att se till oss. Karlavagnen och månen lyste starkt över öknen. Karlavagnen hängde upp och ner. Jag somnade till den stora tystnaden med nattljud av uggla, männens muntra småprat en bra bit bort och annat. 10 05 2007 http://www.livscykeln.se/blogg.php?blogg=73 annah@livscykeln.se (Anna Gardelin) http://www.Livscykeln.se/blogg.php?blogg=72 Solen har ännu inte stigit ovanför sanddynen när jag vaknar. Osman ligger vid bilen en bit bort som en mörkblå hög och sover fortfarande. Att vakna i öknen är en sällsam upplevelse. Spår av nattens händelser ligger i sanden utanför tältet. Hundspår och kaninspår känner jag igen alla de andra spåren är för mig helt okända. Det har i alla fall varit nattliv utanför tältet. Det finns ingen gryning här. Solen går bara upp. Vårt tält står bakom en hög sanddyn, så det tar en stund innan strålarna träffar oss och då blir det varmt. Allt är tyst och stilla. Den stora tystnaden är lika stor som den stora Sahara, föreställer jag mig. Så vaknar Osman, gör i ordning vatten i varsin balja att tvätta oss i och börjar slamra med frukosten. Tevattnet kokar på kolgrillen. Vi tuggar i oss bröd och frukt, dricker te med honung småpratande. Alla har sovit gott. Hundarna har varit framme och ätit upp gårdagens matrester som vi slängde ut i sanden en bit bort. Öknen är bra för man kan slänga ut alla matrester, de blir till föda åt olika djur. Vi packar ihop och ger oss iväg. Men först stannar vi vid en tempelruin. Står mitt i öknen. Här måste ha varit grönare natur för 3000 är sedan, annars hade väl ingen kommit på att bygga tempel här. Templet ligger på en vacker plats och vaktas av en kolonn lamm som ligger på var sin hög pelare. Ansiktena på fåren har muslimerna huggit bort då de kom in i Sudan. När jag står mitt i templets mittgång ser jag ett berg som ligger precis centerat i gångvalvet. Berget är helt symmetriskt med sluttande sidor och alldeles platt på toppen. Från ett fönster kan jag se brunnen där åsnorna redan dragit upp vatten någon timme. En del kanske har gått flera kilometer för att hämta vatten för dagen. De små herdeflickorna står i kö med sina svarta lamm med långa öron. Kamelernas pucklar fylls... på detta sätt flyter dagen till solen går ner. Var alla människorna kommer ifrån är en gåta. Men en del gåtor ska där finnas för att göra livet till det mysterium det är. Ibland ser jag någon som går rakt ut i öknen. Jag frågar Osman vart de ska gå för där finns ju inget. ”De går någonstans ut där, sedan vänder de och går hem igen.” svarar Osman. Jag får har mina egna varför-grubblerier om det. Alla frågor har nog inte ett svar som jag begriper. Utan karta och kompass skulle jag dö därute. Det skulle jag nog ändå om inte Tore var med och läste kompassen. På andra sidan brunnen fanns en ruin som vi också traskade till under den heta solen. På väggarna där var vackra, typiskt egyptiska bilder mejslats in. Två tyska vetenskapsmän hade också varit där och karvat i väggarna, sina namn och årtalet, det ena var 1906. Undrar om Globen står kvar om 3000 år. Solen börjar hetta till sig, vi ska köra 35 km i sanden för att komma ut på vägen till Meroe där vi ska turista vid pyramiderna. Osman kör som om han var född med ratt i handen. Trots att sanden på flera ställen är djup och lös går bilen fram som ett urverk. Lamm och kameler springer lösa som om de var vilda. De ägs alla av någon någonstans. Osman berättade att det är ett stort problem och farligt för kvinnorna att föda härute. Det finns inga läkare och avstånden är oändliga. Dock finns en bil någonstans som någon kan köra, så om allt klaffar kan kvinnan, som behöver, komma till en läkare Bilen rullar vidare till staden Shendi där Osman ska handla kyckling till middag och färska grönsaker. Marknaden får vi inte fotografera för ”it is not good people”. Jag tror nog inte att han menar att människorna är onda, utan bara det att vi inte får fotografera. Det är synd att vi inte kunde det för precis allt var värt att ta bilder på och berätta hemma om ”not good people” vilka var trevliga överallt. Vi slank in bakom ett plåtskjul som var en restaurang. Där bakom satt en kvinna och kokte kaffe på kolgrill. Hon blev mycket bekymrad över att jag inte ville ha halva glaset fyllt med socker, utan bara mjölk. Osman Berättar att det är ofta kvinnor som äger sådana här små ställen, och det är bra. Nilen flöt precis intill så vi gick ner till stranden. Där hände mycket. Barnen badade, åsnorna fick vatten, småbilar tvättades och vattenbufflar gick i leran. Livligt strandliv. Grabbarna kom entusiastiska och ville bli fotograferade. En av dem hade så långa ögonfransar att de skuggade långt ner på kinden. En annan blänkte av vattendroppar ftån doppet i Nilen, alldeles nyss. Där stod också en cykel som var dekorerad med tusende prylar. Cykeln bara stod där som på utställning. Trots att jag fotograferade den från alla vinklar kom ingen och ägde den. Promenaden på marknaden var spännande. Jag köpte en röd klänning att gå i på morgnarna i Kågeröd. Vi stannade under ett bambutak och drack var sin cola. Jag gillar att titta på mat så vi gick till matområdet. Rädda att gå vilse fick vi noga memorera var vi gick. Frukter låg uppstaplade i vackra högar, vi köpte guava. Kryddor och grönsaker av kända och okända sorter låg i korgar, köttstycken och hela lamm hängde i långa rader och huvudena låg på disken som dekoration med päls och öppna oseende ögon. Tore och jag blev uppmärksammade och påtittade, Salaam ekade överallt . Folket verkade vara av den goda sorten. Osman och vi hittade varandra och flämtade en stund under ett hustak. Osman tyckte det var för tidigt att köra till pyramiderna för det var så hett. Han ville ta oss till en textilfabrik, äta lunch där, vila och vänta ut värmen. Vi ville göra som han. Textilfabriken var precis i utkanten av stan. Det var stängt. Osman halade upp sin mobil, ringde ett samtal och log. ”He is coming”. Snart kom en vacker man i ungefär min ålder dragande en kärra med massa tyger på. Han låste upp den blå grinden och visade in oss i sin fabrik. Den visade sig vara hans hus med vävstol under ett litet tak på gården. Fabrikören heter Hilal. Strax kom te, kaffe och kallt vatten. Hilal tog vattenslangen och vattnade altangolvet och mina fötter. Det var gudaskönt. Hilal väver tyger i vackra färger från morgon till kväll. Viker ihop dom, lastar på sin lilla kärra, far till marknaden och säljer. Hans fru var i Omdurman på en annan marknad och skulle komma hem på söndag. Hilal tyckte att hans fru var för gammal. Osman tog fram lite lunch som vi knappt ville ha. Hungern försvinner i värmen. Vi kollade Hilals ”textilfabrik”. Hans skyttel for så snabbt i väven att jag knappt kunde se den. Medan vi stod häpna och såg på vävde han nästan en halvmeter. Sedan gjorde vi affärer. Tore köpte en Sudansk dräkt, Jalabiya, med turban, skinande vit och lång ner till anklarna. Han ser ut som Jesus i den. Jag köpte två sjalar och två vackra tyger som Hilal har vävt. Tores turban har han också vävt. Hilal är kristen och koptisk. Vi diskuterade kvinnor, män och äktenskap. Muslimerna kan ha fyra fruar medan han bara en. Han ville inte ha fler. Det blir svårt att förklara att Tore har fyra barn och jag två. Vi är ju gifta och måste ha barnen ihop. Så vi har bestämt att säga att vi har sex barn, det blir mindre förvirrande. Begreppen är ju olika här och hemma. Efter vila i allrerstädes närvarande sköna sängar, körde vi vidare mot nya mål och ännu okända möten. 09 05 2007 http://www.livscykeln.se/blogg.php?blogg=72 annah@livscykeln.se (Anna Gardelin) http://www.Livscykeln.se/blogg.php?blogg=71 Idag börjar en tredagars resa som jag drömt om sedan jag var tio år. Jag ska rida ut i öknen på kamel och göra änglar i sanddynerna. Vi har packat en stor väska med saker vi tror att vi behöver. Mat i form av frukt, sardiner på burk, konserverad kyckling, guavajuice och massor av vatten. Vid sju ska en landcruiser komma och hämta oss, så vi står utanför och väntar. Ingen kommer. Halv åtta ringer Tore till Italienska resebyrån som han köpt resan av. Något har blivit fel så vi får vänta till åtta. Kl åtta kommer ingen. Tore ringer igen och får besked att kvart i nio ska vår chaufför vara där. Det är han inte, men dock kl nio. Osman är en kille runt 30 år med vita tänder och vackert leende. Han talar engelska tillräckligt bra för att vi ska kunna ha trevligt ihop. Det visar sig snabbt att vi har fått torftiga uppgifter från resebyrån. Visserligen skulle vi ordna vår mat själva, men Osman var MYCKET bekymrad över att vi skulle äta sardiner på burk när han hade med sig kolgrill, massor av vatten och limefrukt. Bestick, tallrikar och kaffe och te hade han också - och mycket annat. Att äta är ju en del av resan, tyckte han. Vi överlät till Osman att ordna med maten under hela resan eftersom den verkade vara mer fullödig än vår torftiga matsäck. Efter någon timme hade vi kryssat oss mellan tusentals bilar ut ur Khartoum så det var absolut dags för Osman att äta frukost. Vi lärde oss att han stannar på särskilda ställen och handlar bara hos dem han har någon anknytning till. Stället där vi stannade var en typ av vägkrog. Kan dock inte alls jämföras med våra. Våra är ju ingen större upplevelse. Väggarna var uppbyggda av nät, bambustör med träbjälkar i hörnen. Taket var av bast. Vid ingången stod en ung man med stort frityrfat där han stoppade i hela frysta fiskar. Det doftade gott. Jag kan inte beskriva helheten med alla spännande detaljer, men det var en intensiv upplevelse att dricka kaffe denna tisdag förmiddag. En vattenkanal flöt precis bakom och där satt två män med vattenpipa. Vi gick ut för att kolla bevattningskanalen. De två rökande männen ville bli fotograferade så vi gick dit. Vattenpipan var vacker med behållare av glas. Fler män slöt sig till sällskapet. Till allas enorma förtjusning bad jag få prova röka. Jag drog in så mycket jag kunde, blåste ut så mycket jag kunde och hostade sedan så mycket jag kunde. Alla skrattade glatt och uppskattande. Jag har aldrig dragit ett enda bloss förut, så det värsta var att det smakade otroligt gott! Sedan rökte Tore, det var mer normalt och väckte ingen uppståndelse. Osman stannade för att handla mat på en marknad vid vägen. Där hängde nyslaktade lamm på rad. Frukter och grönsaker i vackra högar och kryddor jag inte kände igen. En äldre man med långt skägg fick vi hälsa på, Salaam! Han ägde kött- och grönsaksboden som Osman handlade i. Sedan gjorde Osman affär med ismannen som kom med ett stort stycke is som inte fick plats i kylväskan. Den fick Osman slå sönder i tre bitar med ett verktyg, som bestod av det stora kugghjulet från en cykel. I med köttet, frukten, grönsakerna och så mänga vattenflaskor som fick plats. Vi la i en tub kaviar. Ett hus intill höll på att målas i en ljus kulör av aprikos. Mannen doppade penseln i byttan, drog med penseln uppe på väggen medan hälften av färgen rann ner på hans bara armar. Vi kom överens med Osman att besöka hans släktingar i byn Wawisti. Wawisti är en oförglömlig plats. Husen är byggda av handslagna tegelstenar och rappade med lera utanpå. Runt husen löper en mur så man inte ska kunna se in på gården. Muren är rappad för hand med lerbruk där spåren av de rappande händerna fortfarande finns kvar. Jag fylls av en sällsam känsla av vördnad och respekt för människorna här. Osmans släktingar har ett stort hus med stor gård. Vi klev in genom en vacker blå grind. Där på gården under ett jätteteräd sitter sju män och slappar i sedvanliga sängar, på plaststolar och lutande mot trädet . Efter att alla Salaam och Tamam var sagda och alla händer skakade, fick Tore och jag var sin fåtölj och strax kom kallt vatten och muggar fram. Efter en halvtimmes tid bars ett bord fram, på den ställdes en stor bricka med ett bastlock i vackra färger och mönster. Under locket fanne en läcker lund med Sudanesisk mat. Vi blev lite bekymrade för bakterier, men kunde ju inte säga nej till detta. Alla åt med händerna ur alla skålar. Jag är ju som jag är, så jag trivdes med det och maten var läcker. Efter en stunds vilande på maten, kaffet och teet, skulle Nilen beses. Alla pratar om Nilen. Frågar om vi har sett henne och tycker vi hon är vacker. Nilen är det viktigaste för Sudan, utan henne dör landet. På väg tillbaka hejdades vi vid ett vackert lertegelhus med ett stort träd vid ingången. Jag blev förd in i huset där hur många som helst kvinnor satte mig på en säng där en liten baby sov med flugor kring ögonen och i mungiporna. Alla kom fram med Salaam, tamam och varma handskakningar. Jag fick kaffe gjord på koleld. Det bekymrar detta folk att jag inte vill ha fyra rågade matskedar socker i kaffeglaset. En ung flicka kunde hyfsad engelska så jag fick veta allas namn. Jag glömde dem strax. När alla förstod att jag verkligen heter Anna, blev de väldigt muntra. Anna betyder nämligen "Jag är" på detta språk. Så när jag blir tillfrågad vad jag heter och svarar "Jag är", så nickar de och frågar om igen. En gammal kvinna, Arabeca, med starr, käpp och vackra kläder satte sig intill mig och började sjunga. "Du är så vacker, jag är glad att du kom hit, du vackra kvinna, stanna här...." Jag faller i stora känslor och stora tårar av lycka. Jag älskar! Tore å sin sida satt under trädet med Abdu och tio andra i livliga samtal om alltings varande. Som den store diplomaten Tore är, undvek han noga att hamna i politiska tyckanden. Abdu ville absolut inte att Tore skulle fara från denna by och ifall han skulle, så var en resa tillbaka absolut nödvändig. "Tore, You are my very friend, come back tomorrow, promise me, promise me". Det var vekligen svårt att lämna Wawisti, den handgjorda byn med de själfulla människorna. Vår landcruiser rullade på snörrät väg genom öken, norrut mot Nagaa där vi skulle sova. Vid sidan av vägen löper en pipeliner med olja som utvinns mitt i Sudan, pumpas upp via Khartoum till Port Sudan vid Röda havet. Massor av kineser är här för att jobba med oljehanteringen. En spännande film vevas fram utanför fönstret, något händer hela tiden. Tankar kommer upp i mitt huvud och jag behövr kyla ner mig med vatten för att kunna sortera allt. I öknen går lamm med sina ungar i små och stora flock. Kameler tuggar på träd som ser döda ut. Vi kör förbi handgjorda byar som ser ut att ha vuxit rakt upp ur marken. Utanför husen springer barn, lamm, getter, barn och höns. Under alla träd står sängar som männen vilar sig i. Ofta är byarna omgärdade med en mur, så man kan inte se in. Rätt som det är kör Osman av vägen och styr rakt ut i väglöst land. "Men Osman, här finns ju ingen väg, vart ska du nu" frågar jag oroligt. "Vi ska till Nagaar på den här vägen och där till höger finns en brunn" Vid brunnen står folk med kameler, får och åsnor som alla ska ha vatten. Vi stannar inte där för det finns en brunn längre bort med bättre folk. Jag får lita på Osman och inte undra så mycket tror jag. Bilen rullar fram i sanden som är väldigt lös på vissa ställen. Boställen ligger glest utspridda, byggda av ris, plankor och vad som finns att få tag på. Människorna här är helt beroende av de två brunnar som finns och djuren. Djuren är helt beroende av människorna och vattnet. Brunnen med bättre folk är verkligen en upplevelse. Den är 65 m djup. från morgon till kväll dras vatten upp med hjälp av åtta åsnor. Två och två drar de ett 65m långt rep med en skinnsäck fylld av vatten i andra änden upp ur brunnen. Där töms vattnet i kärl åsnorna kommer tillbaka och säckarna far ner i brunnen igen för att fyllas igen. Barnen hjälper åsnorna när de dra upp vattnet och rider på dem tillbaka till brunnen. Två par åsnor går åt var sitt håll. Detta gör de varje dag från morgon till kväll. Herdarna, unga flickor, med sina fårflockar står och väntar på sin tur, åsnorna vattnas emellanåt, kamelerna får pucklarna fulla och kvinnorna sina kärl som de bär hem. Hur långt vet jag inte. Livet vid brunnen är färggrannt, vackert, slitsamtsamt och livgivande. Osman styr smidigt vår bil genom sanden till foten av ett berg där vi ska sova. Vi sätter upp tältet, Osman tänder kolgrillen och börjar laga maten. Solen går ner bakom berget och det blir lite svalare. Jag är fylld av äventyr, tankar och djupa känslor. Under månen och Karlavagnen i skenet av Tores pannlampa äter vi sallad, stekt lamm och potatis. Mitt i en stor stillhet, mitt i världen. En dröm jag haft sedan barnsben håller på att uppfyllas till bredden. Vi sover i ett genomskinligt innertält, utan yttertält. En stor svart skalbagge känner sig instängd och jag kan inte sova till ljudet när den försöker ta sig ut. Det gör Tore, han hjälper mig med allt. Stjärnorna är stora och klara, mörkret ogenomskinligt, tystnaden stor och vi somnar tryggt under trädet som ser dött ut men inte är det. 08 05 2007 http://www.livscykeln.se/blogg.php?blogg=71 annah@livscykeln.se (Anna Gardelin) http://www.Livscykeln.se/blogg.php?blogg=70 I mitt vykort står Kågeröd 7 maj, men detta händer i Khartoum Sudan 7 maj. ”Jag har väntat på att du skulle vakna” sa Tore då jag öppnade ögonen vid sju. Hur skönt är det inte att vakna då någon legat och väntat på just det. Denna dag skulle vi ut till gamla delen av Khartoum som från början byggdes av engelsmännen. Där finns en stor marknad, stor moske och ett stor myller av människor. Vi åkte taxi en bra stund och klev till slut rakt in i folkmyllret och en god bastuvärme. Idag har jag dock klätt mig bättre, smörjt in mig med solfaktor 30 och tryckt huvudet in i en solhatt. Färgerna är faschinerande. Husen kan vara i vilken kulör som helst bara den är nästan självlysande. Turkos, cerise, illande gul, grällande grön, men också vackert ockragul. Ofärdiga hus står lite varstans. Uppgrävda diken, högar av jord, stenar, sand och armeringsjärn, men ingenstans ser jag någon arbeta. Byggkranarna står orörliga och i de halvfärdiga husen kan jag se spiralsängar lite här och där. Huset bredvid detta hus är ett av dessa halvfärdiga byggen. Bottenvåningen är klar och där bor det folk. De har krukor med blomster framför ingången och tvätt som fladdrar på långa linor. Andra våningen har golv och tak men inga väggar.En bautahög av tegelstenar ligger uppstaplad i ett hörn. Tredje våningen har ingenting alls än så länge, färutom en gjuten trappa upp till en eventuell fjärde våning. På detta bygge har ingen varit sedan jag kom. Dock finns där tre tomma spiralsängar. Färdiga att vila i efter att man blivit trött på att gjuta och bygga. Det hela är spännande. Ska det bli fler våningar....? Nå, i alla fall kom vi till den gamla delen av staden. Efter en liten promenad hittade vi ett litet kaffeställe under ett stort träd. Vi slog oss ner på var sin sten för att fika. Över stenarna låg tårtkartonglock för att skydda rumpan från mög. Det var ett höjdarställe. En leende blåklädd inte alls mager kvinna bryggde kaffe i en kanna tillverkad av en plåtburk. Pipen var av en annan plåtburk för den hade ett annat tryck. Kaffekokeriet var en spännande procedur. På en kolgrill på marken stod en kanna kokande vatten. Intill stod glasburkar med olika kryddor och teer. Anatim, som kvinnan heter krossade kaffebönorna ihop med kardemumma, la allt i en sil som hon höll över plåtburkskannan. Sedan hällde hon kokande vatten i silen. Kaffet hällde hon i var sitt glas till Tore och mig. Jag ville ha mjölk, så i med två rågade skedar pulver. Sedan tog hon en stor rågad sked socker och ville hälla i kaffet men vi sa nej till det. Anatim frågade flera gånger om vi ändå inte skulle ha socker. Fler gäster kom och satte sig under trädet, Det blev riktigt roligt. Jag föll naturligtvis i stora känslor av tacksamhet att få uppleva ett kaffeställe som detta. I skuggan av ett stort träd medan solen stod i zenit. Det verkar den förresten göra hela tiden. Vidare till den stora marknaden där folkmyllret var stort. Det kändes som om en stor visp rörde om i en gigantisk gryta där mämmiskor, bussar, åsnor, böneutropare och alla sorters varor blandades till en stor gröt. Jag tog några bilder och blev strängt tillrättavisad att det var förbjudet att fotografera. Resten av dagen gick åt till att leta reda på myndigheten som utfärdar tillstånd att fritt fotografera. Vi hittade inte denna myndighet, så jag får fortsätta fotografera med risk att bli åthutad. Just nu tycker jag att det var bra att jag glömde min stora kamera hemma. Det är mycket mer diskret med Tores lilla som ändå är hyfsad. Under vår vandring hittade vi en databutik där vi köpte minneskort till Tores hyfsade kamera. Kamera är annars ingen stor produkt här. Vi har inte sett en enda kamerabutik trots att här finns all den teknik som överallt annars. I morgon åker vi till pyramiderna i Meroe, tre timmars bilfärd mot norr. Där ska vi ta en tvådagars tur in i öknen med kameler och bo i tält två nätter. Spännande att se hur varmt det kan bli i ett tält i Sahara. Varen icke oroliga, vi har med oss en ledsagare som tar hand om oss. En himla massa vatten har vi också. Och apelsiner och mangofrukt. Solen har gått ner för länge sedan. Det är mörkt ute för gatlyktorna står inte tätt. I sovrummet har vi svalt, +25, så nu ska vi sova gott. I morgon blir det äventyr. 07 05 2007 http://www.livscykeln.se/blogg.php?blogg=70 annah@livscykeln.se (Anna Gardelin) http://www.Livscykeln.se/blogg.php?blogg=69 Söndag 6 maj vaknade jag av att jag hade sovit gott. Efter att ha ätit gott på Syrianska restaurangen gick vi hem till Tores lilla lya. Den var sval och skön för luftkonditioneringen dånade i rummet. Jag var i äventyrskänslor och kände mig pigg trots att jag faktiskt var jättetrött. Jag dushade ur kallvattenkranen och vattnet var väldigt varmt. Vattencisternen står på taket så ibland är vattnet så varmt att man bränner sig. Berättar Tore för mig. Det var skönt att duscha i alla fall. Sovrummet var också svalt fast luftkylaren inte dånade fullt så eländigt där. Tore var däremot het. Vi såg TV en stund vilket var spännande. Jag fick många tankar om min champagne, Islam och förbudet att kyssas offentligt då jag såg utbudet på TVn. Dom sakerna stämde inte alls överens med varandra. Men Al Jazeera verkar vara ett bra nyhetsprogram. Till den somnade jag med ett tunt bomullslakan fladdrande i vinddraget från luftkonditioneringen över mig. På morgonen var jag utvilad och fick frukost som Tore dukat fram. Precis som hemma i Kågeröd när han är hemma. Tore hade planerat en promenad ner till Nilen och tillbaka. Den skulle ta 1,5 timme och jag skulle få en glimt av denna stadsdel. Efter en stunds funderande om vad jag skulle klä mig i tog jag på mig en blå klänning utan ärmar. Och ett halsband med grönt hjärta som jag fick i välkomstpresent då jag kom. Eftersom min hud är tålig och jag inte är så påverkad av värme tänkte jag inte alls på solskyddsmedlet eller solhatten. Vi hade lite bestyr här hemma innan vi gick iväg. Bla att ge vatten till en liten fågel som flämtande satt i fönstergallret. Först handlade vi två småflaskor vatten och en cola i kvarterets närbutik. Bilar vispade tutande på gatan och jag är övertygad om att dom tutade på mig. Tore är inte övertygad om det. Vilka spännande hus. Vilka färger och vyer, vackra smidesgrindar och vattenkrukor i gathörnen som man kunde dricka sig otörstig ur. Solen sken. Färgglad tvätt fladdrade på tork vid grårappade hus. Gatorna fulla av ojämnheter. Intressanta små butiker och vänliga människor. Solen sken. Jag fotograferade med Tores hyfsade kamera och njöt stort av allt jag såg, hörde och kände doften av. Jag är verkligen i Afrika! Intrycken myllrade in i huvudet på mig. Hästarna som stod spända framför dragkärror är mindre än hälften så stora som våra dragare. Åsnorna är lika stora nästan. Vattenbufflar låg intill varandra i en hage utan vatten, höns sprätten under träden och folk hälsade på oss där vi gick. Vi gick förbi en stor begravningsplats med en vacker liten moske mitt i. Det såg torrt och trist ut, helt annorlunda än våra kyrkogårdar som oftast är vackra och grönskande. Jag behövde fotografera allting så pauserna blev många och tiden gick där under solen. Till sist kom vi till tegelbruket vid Nilen. Det var en fantastisk syn med tegel staplade på varandra i stora högar. Tegel som låg styckvis utlagda på tork i solen. Rök från sopbränning stack i näsan. Området är jättestort, i alla fall i mina ögon. Och alldeles särskilt med tanke på att varje tegel är slaget för hand. De flesta tegelarbetare låg i skugga under träden, men två ynglingar stod flitigt arbetande på ett ställe. Vi gick dit för att kolla handslagningen. De två grabbarna var lite blyga, runt 20 år. Teglet slogs i träformar, två tegel i taget. Den ene stod med en lerhög framför sig, fyllde två formar gjorda av trä, plattade till leran så att formarna fylldes och teglet blev slätt på ytan, sänkte ner formen i vatten, tog upp den och då tog den andra grabben vid. Han gav en ny form till sin kollega, tog de nyslagna teglen, gick bort och la dom på tork i solen. Kom med den tomma formen till sin kollega som fyllde den med lera, osv. De unga männen hade inga andra verktyg än sina händer, inga handskar, inga skor, solhattar eller annat. Bara sig själva och tegelformarna. Av dessa tegel byggs stora hus. Jag vet inte hur jag ska uttrycka det, men jag fylls av stor respekt för två unga män som gör ett så stort arbete. Ett viktigt arbete. Nu började jag oroa mig för solen på allvar. Jag var utan solskydd, utan hatt och bararmad. Värmen i sig var inte så påfrestande, men solen hade lågande strålar. Jag började må illa och kände hur all vätska ur kroppen förångades och jag höll på att torka upp till en skinnlapp. Saliven blev seg fastän jag drack. Vi letade efter skugga men solen stod i zenit så ingen skugga fanns. I Nilen badade glada ungdomar. En kvinna vaktade sin tvätt som låg på tork på buskar. Ett par pumpar pumpade vatten ur floden och skickade det i långa slangar till tegelbruket. Många av pumparna här är tillverkade i Sverige på 30- och 40- talet. Jag orkade inte fotografera längre, eller uppleva något. Jag som var så stursk innan vi gick hemifrån var nu helt i strålarna på solen. Stigen slingrade sig förbi tegelarbetarnas små hyddor. De var byggda av vad som helst. Brädlappar, plåtbitar, kvistar och kartonger. Jag föll i tankar om fördelningen av resurserna. De unga männen som slog tegel för hand hade inte tillgång till annat än skräp att bygga sina egna hus med. Inte undra på att de kanske i framtiden blir så arga att de kastar bomber i hus byggda av tegel. Till slut kom vi till ett stort träd. Därunder låg en man och sov. Jag satte mig i skugga på en sten, drack vatten och kände mig utbränd. Tore gick för att skaffa taxi. Där under skuggan piggnade jag snart till. En ung kvinna i grön klänning kom långsamt gående på stigen. Stannade vid den sovande mannen en stund. Han reste sig på armbågarna, tittade på henne. Hon gick sakta förbi mig och stannade en bit bort i skuggan under trädet. Tore kom med taxin så jag lämnade trädet med de två. Att komma till luftkonditioneringen var som att komma till himlen. Vattnet i duschen var svalt. Jag lät luften torka mig. Träd är viktiga i ett land som detta. De enda ställen där skugga finns är under träd. Träd och vatten! Tore och jag pratar mycket, planerar för olika saker i nuet och framtiden. På kvällen åkte vi med fyra andra svenskar som bor här i huset till kinarestaurang med vackra röda sidenlyktor. Maten var god och jag åt för mycket. 06 05 2007 http://www.livscykeln.se/blogg.php?blogg=69 annah@livscykeln.se (Anna Gardelin) http://www.Livscykeln.se/blogg.php?blogg=68 Efter en orolig natt i Lund på min dotters soffa, grydde dagen då jag skulle flyga till Sudan. I flera veckor hade jag oroat mig för allt viktigt jag eventuellt skulle kunna glömma göra eller ta med mig. Taxin vi beställt till 04.45 var försenad så jag blev lite stressad. Skulle jag missa flyget till Khartoum vore det en katastrof jag inte skulle kunna komma över. Dock hann jag både till Malmö och tåget till Kastrup. Vid incheckningen förstod jag tydligt att jag glömt ta med mitt viktigaste bagage, förutom bacon, matjes, kaviar och Ahlgrens bilar, min kamera. Den låg kvar på Olssons skohylla. Det knöt ihop sig i mellangärdet, men mina tårar kunde inte föra kameran till mig. Dock är grämelsen inte större än att jag ändå orkar vara flygrädd. Precis som en fågelskådare hör alla enskilda fåglar i skogens kvitterkör, hör jag alla enskilda ljud i ett flygplan. Är där något jag inte hört förut lägger skräcken sin svarta hand i min hjärna. Personalen på alla flygresor, utom Pakistan Airlines, har varit enastående goa och uppmärksamma. De vet nog inte hur mycket det betyder för mig. I Frankfurt testades ett nytt datasystem, så en landningsbana var avstängd. Det gjorde att det blev kö i start och landning, så vi kom inte iväg i tid. När vi väl kom upp fick planet sväva ett bra tag på låg höjd över stan, vilket gjorde att det skakade och skramlade oroväckande mycket. Jag fick gråta ett tag och då lyfte planet ordentligt och vi flög iväg. Resan över Danmark och norra Tyskland var en ögonfröjd. Det såg ut som ett brokigt täcke av lysande gult, smaragdgrönt och beige hade kastats ut över hela landskapet. Allt efter odlingens art. Min flygrädsla brukar jag dämpa med whisky och rödvin, så också denna gång. Flygvärdinnan var vacker med chokladfärgad hy och stora ögon. Hon var på det klara med att jag behövde bedövning. Vi flög över snöklädda Alperna, Italien med Kalabrien dit jag vill åka en annan gång. Sedan över Medelhavet där jag vill bada, över Tunisien där jag varit på bröllop, Egypten dit vi förvisat två män, och så breder Sahara ut sig med sanddyner så långt ögat kan se. Jag är faschinerad. Jag har drömt om att se Sahara så långt jag kan minnas, och nu är det verklighet. Livet är underbart och jag undrar varför just jag fått så många drömmar uppfyllda. Jag vet inte det, men slumpen och ödet tror jag inte på. Jag tänker mycket på Tore som väntar i Khartoum med längtande famn. Jag lär mig vad kärlek är tillsammans med honom. När jag ser all sanden och solen som lyser sitt heta sken på den, är det svårt att tro att det är minus 56 grader utanför planet. Undrar hur all sand kom till just Sahara. Är det bara sand under humus i hela Afrika och att det är därför som öken utvidgar sig så. Hur djup är sanden och vad finns under den. Jag vill veta det nu då jag ser vilket enormt område det verkligen är. OJ! Plötsligt dyker där upp ett lysande band av silver nedanför. Solen blänker i det, det är Nilen som slingrar sig fram i sanden. Floden delar sig i armar som möts längre ner och bildar på det sättet små öar på sin väg. Men jag ser inget grönt växa på stränderna. Konstigt tycker jag. Det gröna brukar ju slå sig ner över allt där det är blött. Horisonten är inte skarp, himlen och sanden flyter ihop där så jag kan inte se var sanden slutar och himlen börjar. När jag ser detta uppifrån och tänker på vilka enorma summor som läggs ner på krig, vapen och förstörelse varje dag, tycker jag att människan är dum i huvudet. Varför använder man inte pengarna konstruktiva saker istället. Se efter hur man kunde få öken att bli mer bördig. Det vore ju i långa loppet mycket mer lönsamt och mer intelligent. Fast människan verkar lägga sitt intellekt på förstörelse istället för uppbyggnad. Planet går ner över Khartoum. Solen går ner bakom sanden. Vi flyger över vackra fyrkanter som kanske är odlingar. Förstäder med vackra hus i rader och landar med en jättesmäll som fick folk i planet att skrika. Jag fällde tysta, förskräckta tårar. Men vi kom fram ordentligt, fick kliva på en transitbuss och ställa oss i kö för att visa våra pass. Vi var många. När det blev min tur, tittade passkontrollanten i passet och frågade vilken nationalitet jag hade. ”Swedish” sa jag precis så tydligt som det står i passet. ”Oh, Swedish!” sa mannen, log med kritvit tandrad och bankade med stor kraft en stämpel i passet. ”Welcome to Sudan!” Sen blev det värre. Då jag gick av planet fick jag en mycket liten flaska champagne av flygvärdinnan som serverat mig. Hon tyckte jag klarade resan så bra trots tårarna. Jag blev jätteglad och stoppade flskan i min lilla ryggsäck. Härligt att skåla med Tore ikväll. Efter att min väska glidit genom röntgen blev jag dock stoppad, fråntagen både flaska och pass. Jag stod frågande och ville inte gå ifrån passet. En vänlig vakt såg min förvirring, frågade var jag kom ifrån och lyste upp för ”Sweden”. ”No problem” sa han och förklarade att jag fick passet i tullen. Jag gick till tullen, mitt pass och champagnen kom också dit. Tulltjänstemannen förklarade att Sudan är ett islamiskt land och man får inte föra in sprit i landet. Han fyllde i ett A4 formulär med vacker handstil och arabisk text. Tre exemplar, varav jag fick originalet. Det tog en kvart. Sedan fick jag gå och flaskan fick jag inte, vare sig nu eller när jag åker hem. Lätt vunnet, lätt förgånget fick jag tänka. Tore stod lång och vacker vid utgången. Han omslöt mig i sina starka armar och jag räckte honom mina okyssta läppar. ”Vi får inte kyssas offentligt. Det är i lag förbjudet och vi kan få böter.” OH! När ska man få stilla sin längtan i detta land. Vilka fler restriktioner skulle jag få möta. Fortfarande okysst gick Tore ochjag ut. Kände att jag nog kommit fel och klivit in i en finsk sauna. Det var verkligen varmt! Vägen till Svenska huset där Tore bor i en liten lägenhet var spännande. Mörkt, varmt och tutande trafik som myllrade kors och tvärs helt utan svensk ordning och reda. Äventyret grep tag i mig. Jag visste att jag skulle trivas i detta land där man gör sig så stort besvär för några droppar champagne och får böter om man kysser offentligt. 05 05 2007 http://www.livscykeln.se/blogg.php?blogg=68 annah@livscykeln.se (Anna Gardelin) http://www.Livscykeln.se/blogg.php?blogg=67 Jag känner mig alldeles okysst och läpparna är torra. Att kyssas är ljuvligt. Därför har jag kyssts mycket i mitt liv och nästan alltid har det varit rysligt ljuvligt. En del kyssar står dock över alla andra, beroende på vem jag kysst och vilken känsla jag fått i maggropen. När jag kysste mina nyfödda barn för allra första gången kan jag fortfarande känna som en smekning på läpparna. Så nytt, mjukt, och doftande. Brösten svällde av mjölk. Om jag helt bortser från den första kontakten med mina barn finns det en kyss som fortfarande ligger som balsam på mina läppar, som grund för dom andra. Det är den allra första kyssen från en ung man. Han hette Reijo Taipale, hade bruna ögon, brunt hår och en lock som envist hängde över högerögat. Hans skinnjacka doftade man och han red på en röd motorcykel av märket Java. Eftersom jag var en alldeles obetydligt flicka och bara 16 år hade jag inte en tanke att denna ”mannen i byn” skulle låta sina bruna ögon falla på mig, trots att han var kompis till min storebror. Dock hände detta ofattbara! Min syster och jag skulle hjälpa familjen Taipale med att ta in höet. Vi satt glada på varje hölass och Reijo körde hästen. Den röda Javan stod lutad mot huset. Mot kvällningen var höet inkört och vi skulle hem. Min syster tyckte det var för mörkt för oss tjejer att ensamma vandra genom skogen. Reijo var villig att följa oss dom metrarna där skogen var som tätast och riskerna störst. Sommarkvällen var precis sådan då flickor borde bli kyssta för första gången: varm, stilla, doftande och full av mystik. Min klänning var ljusblå. Den hade jag ärvt efter min andra syster som var mycket större än jag. Fötterna var instuckna i helt nya ljusblå tygskor.. Till råga på all denna romantiska fulländning, lyste månen över hela Finland och då alldeles särskilt över den stig där vi gick. Precis i skogsbrynet stannade Reijo, la sin starka arm om min midja och bad min syster gå före. Min kloka syster var klar över vad som hända skulle, och fortsatte hemåt. Reijo och jag blev ensamma i skogsbrynet med nattviolernas doft svävande tätt intill huden. Han vände mig mot sig och kysste mig länge. Två gånger. Två!! Jag förstod inte min kropps reaktioner, men föll djupt ner i darrande, ljuvliga känslor. Som om elektriska vågor flöt genom hela mig. Han sa att jag var den vackraste flickan i byn (vi var kanske fyra) och att mina ögon var som stjärnor. Jag tror honom fortfarande. Jag hade fantiserat om det, men inte kunnat föreställa mig att det skulle vara så underbart att kyssas. Hade jag fått bestämma skulle jag stå där ännu. I augusti åkte jag till internatskolan i Åbo skärgård. Reijo skulle göra sin militärtjänst. Året därpå flyttade vi till Sverige och vi sågs aldrig mer. Men två gånger kysste han mig! Så härligt evigt dom kyssarna lever på mina läppar! Om fem dagar ska jag åka till Khartoum där Tore väntar på mig och mina okyssta läppar. Han frågar inte heller om han får. Mmmm. Kan ni känna det underbara. 30 04 2007 http://www.livscykeln.se/blogg.php?blogg=67 annah@livscykeln.se (Anna Gardelin) http://www.Livscykeln.se/blogg.php?blogg=66 Stora regndroppar faller genom luften. Landar nere vid björkens rötter. När jag går ut med bara axlar för att ta in tidningen, faller droppar på mig. De är svala, doftar vår och känns sköna på huden. Jag kom att tänka på en vårnatt mycket tidigare i livet, då jag läste på internatskola i Åbo skärgård. Min heta, stora kärlek den våren hette Simo. Han var nästan tre år äldre än jag och skulle ta studenten till våren. Jag skulle aldrig älska någon annan. Tjejerna och killarna hölls strängt isär på skolan, för att inte erotiska olyckor som vi var så beredda på, skulle drabba oss. Men en okysst tonåring med spända bröst och fantasin fulla av ännu inte upplevt, kan ingen hejda då den älskade väntar i en roddbåt vid bryggan. Med ljudlös försiktighet lyckades jag klättra ner genom fönstret på andra våningen denna natt, och osedd ta mig ner till bryggan. Månstrålarna strödde silver över vattnet medan Simo rodde över sundet till en liten ö alldeles nära. Skulle livet någonsin kunna bli mer spännande än denna månskenskväll. Jag skulle fylla sexton till hösten. På stranden höll han min heta hand, stannade vid ett träd, lutade ryggen mot det och tog mitt ansikte mellan händerna. Jag var alldeles tyst, hjärtat slog våldsamt. Aldrig hade mina läppar mött en mans tidigare. Luften glödde av romantik och känslor som skulle fullbordas. Och där på stranden, medan månen lyste upp guldet i mitt blonda hår, frågade Simo ”Får jag kyssa dig?” Med de orden slocknade min kärlek som om den aldrig funnits där. Han hade mina darrande läppar alldeles intill sig och såg inte hur villig jag var. ”Nej!” svarade jag. Bara det korta ordet, ingen förklaring, bara det. Nej! HERREGUD! en sådan fråga ställer man inte, man känner sig fram. Man känner i vibrationerna om man ska kyssa eller inte, faller i samma vibrationer och fullbordar hennes heta längtan. Hela universum håller ju andan i en stund då hon är femton år och ska bli kysst för första gången. Vi rodde tillbaka i ljudet av årornas möte med vattnet. Simo tappade sin snusnäsduk. Den doftade ljuvligt av något stort som jag ville men inte visste vad det var. Jag sov med den på kudden en vecka, torkade tårarna i den.... det är smärtsamt när kärleken slocknar med fyra korta ord utan att jag får veta hur det skulle kännas att bli kysst. Det dröjde mer än ett år innan jag verkligen blev kysst, av en helt annan man. Han hade en röd motorcykel och frågade inte. 12 04 2007 http://www.livscykeln.se/blogg.php?blogg=66 annah@livscykeln.se (Anna Gardelin) http://www.Livscykeln.se/blogg.php?blogg=65 Min kommunikator glöder av sms ibland. De är som sos ut i rymden, upp till månen, ner till Sudan... Från Khartoum till Kågeröd: - Hej Annah, har gått en rejäl runda på stan. Nästan allt är stängt. Här är sandstorm. Sitter nu på Ozon Café och dricker espresso med cheesecace. Tar sedan taxi hem. Kyssar/Thore Från Kågeröd till Khartoum: - Tore kära, så gärna jag skulle vilja sitta i sandstormen på samma café som du. Och så gärna jag skulle vilja att du satt här på trappan i vårsolen med kaffe och brownies och tittade på vårt lilla träd vid vägen. Jag har dekorerat det med glasägg inför påsken, de hänger där och blänker i solen. Så gärna jag skulle vilja ta taxi med dig från caféet och kasta oss i en djup älskog, Så gärna jag skulle vilja att vi gick in i vår stuga efter kaffet och smekte varandra varma. Så gärna jag skulle vilja vara med dig/Annah Från Khartoum till Kågeröd: - Annah kära, så gott du skriver. Jag vill. Jag vill vara me di niu, i allt det sköna. Ta en bild av trädet och glasäggen och skicka. Varma händer omfamnar di/Thore Från Kågeröd till Khartoum: - Har tagit bild av trädet och de vackra äggen men vet inte hur jag ska föra över bilderna till datorn. Livet är bra och skönt. Underbart att han någon att längta till och någon som längtar till mig/Annah Senare på kvällen ringer Tore och ber mig länka kameran med datorn med en kabel som finns i lådan...... efter nogranna instruktioner var jag ska klicka och spara har jag tömt kameran, skickat bilder och fallit in i en resa i alla bilder som jag tagit med digitalkameran. De ligger nu i ordning i ett album. Lätta att bläddra, lätta att skicka och vara glad över. Detta hade inte hänt om Tore inte åkt till Sudan. Fast jag längtar ändå. 02 04 2007 http://www.livscykeln.se/blogg.php?blogg=65 annah@livscykeln.se (Anna Gardelin) http://www.Livscykeln.se/blogg.php?blogg=63 Hur kan det bara bli så, att kontakten mellan tanke, vilja och fingrar kan avbrytas under flera veckors tid. Tankarna finns där och varje dag är händelserik. Men då jag sätter mig ner med fingrarna på tangentbordet försvinner varje tanke. Huvudet blir helt tomt och svarar inte på mina anrop. Det är inte så att tankarna rinner ner i fingrarna, utan försvinner bara. Så fort jag kliver upp, börjar elda i kaminen eller laga mat, då är de tillbaka och far runt på hjärnans alla krokiga vägar. Nu är det i alla fall vår här vid Söderåsen. Trädgårdarna grönskar och blommar. Kajorna gullar med varandra på grannens skorsten och fåglarnas kärleksdrillar fyller den stilla morgonen i Kågeröd. Solen lyser på glasäpplena som jag dekorerat och vårpyntat mitt lilla träd vid vägen med. Grannen har hängt ut hängmattan mellan två äppelträd och mot kvällningen är doften från grillarna stark. Livet känns skönt! Ändå finns där en skrämmande tanke, att det är inte dags för våren ännu. Att något inte är som det ska vara. Glaciärerna på Himalaja smälter. Polerna smälter fortare än beräknat. Media svämmar över av katastrofscenarion. Vi behöver ändra vårt sätt att leva. Särskilt amerikanarna som släpper ut mer än alla andra. Min fråga blir då, vad ska jag göra själv. Tänka på vad jag köper, köpa mindre, resa mindre, sälja bilen, gå till affären, cykla och använda allmänna transportmedel. Men vi har skapat ett samhälle som är så komplicerat att det knappt går att ändra livsstil utan att det blir en katastrof av bara det. Slutar alla köra bil blir det kris i bilindustrin och massor av människor blir arbetslösa. Det blir kris i de oljeproducerande länderna också. Slutar vi köpa norsk lax blir det kris i det landet. Börjar vi använda våra saker ända tills de faller sönder blir det storkris i tillväxten. Bara det, att om alla börjar använda tygkassar när de handlar, skulle plastpåsetillverkningen få kris. Vad är det vi håller på med här på jorden. Allt annat är mindre viktigt än den febriga handeln. Till varje pris ska produktionen av varor öka, konsumtionen ska öka tills vi stupar in i våra sopor. Tillväxten handlar hela tiden om det materiella, aldrig om den inre tillväxten. Att skapa harmoni i själen istället för platta TVn där vi tittar på såpor och sopor. Tittar på vad andra har för liv istället för att skapa spänning i det egna livet. Jag blir ledsen av mina tankar och tårarna är nära. Vad ska jag göra? Jag vill att mina barn ska kunna leva gott, bli goa mormödrar. Jag vill att mina barnbarn också ska kunna det. Jag vill att allt levande ska fortsätta att kunna leva i sina livsmiljöer på de sätt de levt i hundra tusentals år. Jag älskar denna jord och kan sträcka mig till att även myggorna ska få leva. Men vad ska jag göra, vad kan jag göra. Nu ska jag ändå, trots allt, njuta av min tvättlina där lakanen och örngotten hänger och fladdrar glatt i vårbrisen. Vara glad över att mina små barnbarn ringer för att tala om att de sett en fjäril eller kommer hem med händerna fulla av tussilago. Le åt Nora som släppt ut grannens höns som nu yrar runt i frihet! Inget i mitt liv har blivit som jag trodde. Det är bra det för det har blivit bättre än jag kunnat fantisera. Det kanske det blir för mina barnbarn också. Jag ska tro på det och smörja cykelkedjan. Hoppas hönsen som Nora släppt lösa går in självmant i skymmningen. 01 04 2007 http://www.livscykeln.se/blogg.php?blogg=63 annah@livscykeln.se (Anna Gardelin) http://www.Livscykeln.se/blogg.php?blogg=64 Med verktygslåda, en svart bag som var lika stor som han själv och två handbagage, steg Tore på tåget mot Köpenhamn. Vidare därifrån ttill Khartoum i Sudan där han ska jobba i sex månader. När tåget försvann söderut märkte jag att hela perrongen försvann med det. Hela Lund försvann och jag svävade ensam i universum. Tysta tårar rann över kinderna, jag hade ingen lust att köra hem, träffa någon eller göra något. Körde hem ändå. Där var tyst, tomt, kallt och förskräckligt ensamt. Detta hände i slutet av januari. Under dessa ensamma månader har jag lärt mig mycket. Nu senast att byta gastub till spisen fast jag var beredd på att allt skulle flyga i luften. Jag tänker på hur svårt det är att i det dagliga livet se och vara tacksam för alla små saker den andra gör. Byta gastub, hämta ved, tända kaminen, hämta tidningen, skrapa bilrutorna, sätta på radion och med morgonrocken i sin stora manshand hälsa mig välkommen till frukostbordet. Tala om att jag är vacker, eller bara stå ut med att vara gift med mig. Till detta krävs djup kärlek, jag börjar fatta ett och annat. Jag är tacksam för tekniken som gör att vi kan ha kontakt med varandra varje dag utan att ruinera oss. - Tacksam för att ha Tore i lurarna: "På toppen av tuben finns en ratt, skruva den åt det hållet som pilen visar CLOSE... Skruva av slangen till tuben motsols. Ta bort det röda plastskyddet och sätt det på den tomma flaskan...." ....tills den nya gastuben är på plats och jag har låga på spisen igen. - Tacksam för att kunna titta på månen genom köksfönstret och fråga: "Kan du se månen där du är?" - Ja "OK, ser du en liten mörk fläck till vänster ovanför den stora mörka fläcken?" - Ja "OK, jag tittar på den fläcken nu!" - Det gör jag också niu. Jag faller, in i månen, in i Tores blick och är inte längre ensam i universum. Den femte maj åker jag till Sudan. 30 03 2007 http://www.livscykeln.se/blogg.php?blogg=64 annah@livscykeln.se (Anna Gardelin) http://www.Livscykeln.se/blogg.php?blogg=62 I dag är dagen för alla hjärtan och jag är frisk. Linn har gjort en mus av tre papphjärtan till Tore och mig. Annars har inget särskilt hjärtligt hänt. Jag vill hälsa hjärtligt till alla med gott och varmt hjärta. Till dem som är bittra, vilkas hjärtan förkolnat, vill jag hälsa att det kan ändra sig om man vill. Mitt liv har tagit en magisk vändning. Det känns som att jag är på väg in i något som jag inte vet vad det är. Något stort. Något som jag velat länge, kanske alltid. En större sanning eller en verkligare mening. Kanske är jag på väg in i livets innersta kärna..... Jag hoppas på det mest spännande! Det mest hjärtliga och härliga. 14 02 2007 http://www.livscykeln.se/blogg.php?blogg=62 annah@livscykeln.se (Anna Gardelin) http://www.Livscykeln.se/blogg.php?blogg=61 Lågorna äter på björkveden i kaminen, fyller mitt hem med ett hemtrevligt sken. Ute lyser stjärnorna, luften är vinterkall mot mina bara armar när jag hämtar påfyllning till brasan. En finne med sisu behöver ingen jacka när ved till brasan ska hämtas. Vädret har ingen betydelse. Inte heller spink i armarna från vedklabbarna. Pytt! Tore har skickat sms från Sudan och lovar att jag inte är till salu, även om jag är värd många kameler. Jag flyttar en fåtölj nära kaminen och sätter mig ner med en kopp jasminte. Betraktar lågornas fladder och funderar över hur det ska kännas att vagga på en kamel i Sahara. Det känns lyckligt i lilla stugan i Kågeröd, även om maken är i Afrika. I radion diskuterar Det Filosofiska Rummet om lyckan. Om lyckan finns, kan den sökas och var, och vad är lyckan för något. Jag lyssnar inte så noga för jag är lycklig som det är, på sanning. Plötsligt hör jag något som nästan får mina fötter att falla in i elden. - Kan det vara så att vi har fel uppfattning om vad lycka är. Detta säger de lärde i filosofiska rummet. Det rummet måste vara utan fönster mot omvärlden. Hur kan någon över huvud taget veta vad lycka är för någon annan än för en själv. Är inte varje enskild människa den ende som kan säga vad lycka är just för henne. Jag blir upprörd. Vem har mandat att bestämma rent vad lycka är. Hur kan man ha fel uppfattning om en känsla som fyller en med glädje och salighet. Om jag är lycklig för kaminen med björkvedslågor, eller att fiskgwoken smakade ljuvligt. Är det fel kanske. Att få barn gör oss tydligen lyckliga, säger forskningen. Lyckoforskningen. Tyvärr varar den lyckan bara i ca tre år, där tar den slut. Mina barn är 40 och 36 och jag är lycklig för att de har kommit till mig. De är vackra, kärleksfulla och fulla av liv. Skulle lyckan över dessa barn tagit slut när de var tre år fastän de fyller mitt liv med glädje och mirakel. Intressanta aspekter dyker upp i mitt huvud. När min ena dotter blev tre, då tog alltså lyckan över henne slut. Sedan kom min andra dotter och jag kände mig lycklig över henne, men eftersom den äldsta dottern redan var tre, var jag bara lycklig för den lilla. Eller blir det kanske så, att när man får tillökning, förlängs lyckans arm att omfatta det redan treåriga barnet. Jag tar mig för pannan. Varför behöver allt penetreras, diskuteras och analyseras. Rätt eller fel. Jag börjar tro att Filosofiska rummet är ett ordbajsarprogram för de som fått för sig att kunna intellektualisera känslor, och bestämma vad som är rätt eller fel. Jag stängde av filosoferna, greppade en god bok. Lät fötterna värmas och lyckan sjuda i hela kroppen. Kanske har jag fel uppfattning. 13 02 2007 http://www.livscykeln.se/blogg.php?blogg=61 annah@livscykeln.se (Anna Gardelin) http://www.Livscykeln.se/blogg.php?blogg=60 Vad har du för åsikt? Blev jag tillfrågad härom dagen. Jag har många åsikter och vet precis vad jag tycker. Du ska få dom nerskrivna på papper. Lätt. Mycket oväntat föll jag i en härva av självrannsakande frågor. Hur är det med åsikterna. Var kommer de ifrån, vad bygger jag dem på. Är det erfarenheter, värderingar från hemmet, skolan, vänner och auktoriteter. Kan det vara kunskaper, känslomässiga eller verkliga och hur har jag förvärvat dem. Hur hanterar jag dem tillsammans med andra som inte alls tycker lika. Hur hanterar jag andras åsikter som inte stämmer med mina. Vad är det som gör att jag tycker det jag tycker? Vem är domaren som vet vad som är rätt eller fel. Vem har utfärdat dennes certifikat? Det blev trots allt inte så lätt. I mitt barndomshem var konflikten fullständig. Mamma var mörkblå och pappa socialdemokrat på den vänstra flygeln. Åsikterna flög som handgranater mellan väggarna. Det var lätt att ta till mig pappas åsikter. Han höll på dom förtryckta, fattiga, och värnlösa. Jag själv var en av dem, i hemmet där mamma styrde ihop med Gud. Träden, humlorna, fjärilarna och min katt var de vänner jag hade, och min enda tröst när hjärtat var fullt av gråt och sorg. Har jag då rätt i åsikten att det är viktigt att stötta de utsatta, respektera humlorna, och att träd inte får fällas så fort en väg skall dras fram. När jag var 17 år förändrades mitt liv och den framtid jag trodde var min. Vi flyttade till Sverige. Ett land vars språk jag inte kunde tala. Där folk inte var stolta över sin historia, hade inga bastun men socker i maten och limpor som inte gick att äta. Från ett land där allting var rent och vackert och björkarnas stammar speglade sig som vita pelare i tusen sjöars vatten Har jag då rätt i min åsikt att det är smärtsamt att slitas från sitt hem till det okända, där så litet är likt det jag var van vid. När jag vet hur det känns att leva i ständig längtan till de egna björkarna. Ja, visst har jag rätt i de åsikterna. Grunden är jag själv och de erfarenheter som är lätta att delge och försvara. Kanske även lätt för andra att förstå. Svårare är det med det som är långt borta och okänt. Yousef, en ung journalist i Pakistan skrev långa brev. Fick långa brev till svar. Jag tyckte att jag hade rätt och att han var helt korkad då att han inte förstod att min dotter fick gifta sig med vem hon ville, att jag inte kunde lägga mig i det. ”I love you, but you don´t love me” skrev han förtvivlad. Jag skrev till svar att kärlek inte uppstår på de fyra dagar vi var tillsammans i Rawalpindi. Jag slutade skriva för jag stod inte ut med konflikterna. Han skrev i fyra år. Varför slutade jag skriva? Varför kan jag inte överbygga barriärerna. Jag har ju i alla fall rest och sett mycket och vet att kulturer är olika. Jo, jag är född till andra tankar och annat liv, kan inte sätta mig in i hur Yousef tänker. Men mitt liv skulle bli rikare om jag kunde. Jag förstår att jag behöver lyssna på andra. Höra vad de har för historia. Det är en väg till gemensam utveckling. Då kan vi mötas! Jag ska sluta säga ”Du har fel”, för då stänger jag dörren till nya insikter och spännande relationer. Vi klarar oss inte utan varandra. Det är min åsikt. 09 02 2007 http://www.livscykeln.se/blogg.php?blogg=60 annah@livscykeln.se (Anna Gardelin) http://www.Livscykeln.se/blogg.php?blogg=58 Snö far i luften som puder, eller maizenamjöl. Igår kväll var himlen alldeles molnfri, fullmånen klarare än gatlyktan. Luften bet i näsan med kalla tänder då jag gick till bastun för att elda. Tankar och känslor från min barndom kommer ofta upp när jag går till bastun i snöigt väder. Minnen från Siuntio där vi bodde mina tio sista år i Finland. Att gå till utedasset mitt i vintern då himlen var svart och stjärnorna stora som plättar, det var läskigt. Iskalla vindar ven runt skinkorna och den livsfarliga svarta Mörkö lurade bakom varje hörn. Han kunde krossa ett kissande barn på två isiga sekunder. Stjärnklara kvällar låg långa skuggor på skarsnön då månen lyste på träden i allén mot landsvägen. Gav en hemlighetsfull känsla av magi i maggropen och fantasier om att allt jag såg hade en hemlig baksida. Den skulle jag upptäcka någon gång i framtiden. I de känslor faller jag fortfarande lätt då vädret är isigt, himlen svart med miljorner stjärnor på. I kväll tittade jag mot himlen, tänkte att om jag en kväll går ut prick kl 20, tittar på den största stjärnan i Karlavagnen och Tore gör likadant kl 22 i Sudan, då möts ju våra blickar på den stjärnan och vi är tillsammans där. Undrar om han skulle känna bandet från mina ögon till sitt hjärta och jag från hans. Då kunde vi falla i varandra där vid stjärnan. Jag tror att den hemliga sidan av magin finns där. I kärleken. I kväll ska jag vara ensam. Inte träffa någon, bara vara hemma och värma huset med sprakande eld i kaminen. Jag ska läsa en bok jag lånat i Kågeröds bibliotek: "Vid floden Piedra satte jag mig och grät" av Paulo Cuelho. Han skriver sina magiska berättelser rakt på min hjärtmuskel. Bastun blev inte så bitande varm när jag eldat. Tore har bättre eld. Men det är skönt att basta ändå, och göra snöänglar är nödvändigt. Hoppas Tores dag i Sudan blir bra och att hans hjärta bultar mitt namn Annah Annah Annah Annah... 08 02 2007 http://www.livscykeln.se/blogg.php?blogg=58 annah@livscykeln.se (Anna Gardelin) http://www.Livscykeln.se/blogg.php?blogg=59 Vintern har besökt oss i Kågeröd med snö och kyla. Genast var backarna fulla av rödkindade ungar som skrikande gled över snön med pulkor och stjärtlappar. Det kändes tryggt efter fyra månaders regnande. Så här ska det vara på vintern. Så har det alltid varit, snö, kallt och glada ungar i backen. Blöta vantar och snö i nacken. Klimatförändringarna gör mig dyster. Pulkabacken skickade ett minne från vintern 2005. Jag bodde i Visby där de har stor förståelse för barnens behov av äventyrliga pulkabackar. Ett sådant behov har också jag. Behovet av att göra snöänglar är också stort. Så stort att det blivit ett tvång. Jag kan omöjligt passera en glittrande snöyta utan att göra minst två änglar. Nåväl, denna kväll i Visby var vidunderligt vacker och magin smög i frostbitna glittriga buskar. Snö fanns i överflöd. Tog jag min pulka och gick iväg till de äventyrliga backarna. Några snöänglar blev till vid vägen. Drog min pulka uppför backen och kastade mig helt utan skräck i pulkan och gled nerför baken med snöyra runt öronen. Hääärligt! Efter några varv kom tre tjejer i mellanstadieåldern fram undrande. - Var är dina barn? - Jag har inga med mig. - Åker du alldeles själv? - Ja-a. sa jag helt på sanning. - Tycker du det är roligt? frågade tre häpna tjejer. - Ja, sa jag, det är bland det roligaste jag vet. - Om du vill så kan du åka med oss. Vilket generöst och vingterglatt erbjudande! Vad är det som får oss att sluta åka pulka när vi kommit över tonåren. Varför behöver vi ha barn med oss för att göra änglar i snön och rasa nerför backar med snö och fartvind i håret. Varför slutar vi egentligen leka? Vara just här och nu. Jag bara undrar. ----- Jag ska nog leka mera, leva mera. 15 01 2007 http://www.livscykeln.se/blogg.php?blogg=59 annah@livscykeln.se (Anna Gardelin) http://www.Livscykeln.se/blogg.php?blogg=56 - Redan har åtta dagar försvunnit in i evigheten för att aldrig komma tillbaka. Detta skulle min mamma sagt om hon levt. Ja, kanske inte just idag, men hon hade sagt det. Hon skulle aldrig ha sagt - Vilken härlig dag vi haft. Regnat har det gjort, men vi har gett fåglarna hampfrö och själva ätit gott. Och inte har vi ont i tänderna. En helt ny dag är på väg till oss! Inte underligt att hennes liv bara varat i fem sekunder när jag hunnit leva i 40 år. I går kväll, innan kvällen hunnit ramla in i evigheten, stannade jag zappandet mitt i filmen Back to Cold Mountain. Efter en kvart blev jag trött och ville heller inte se grymheterna som jag visste skulle komma längre fram. Precis innan jag stängde hörde jag mannen i filmen säga följande: "Jag förstår inte min innerliga längtan till Cold Mountain. Platsen har ju inte ens ett riktigt namn. Men det är HON. Det är hon som är platsen och jag är väg till henne". Mitt hjärta stod över ett par slag och bultade sedan vidare. Vilken allt överskuggande kärlek till en kvinna. Bara för att Hon bodde där, blev platsen hon, och han var på väg till Henne. Fantastiskt. Hurudan kvinna skulle jag behöva vara för att bli innesluten och uppburen av en sådan kärlek. Tänk bara tanken - Ja, Anna bor i Kågeröd, Hon är Kågeröd och jag är på väg till henne. Det skulle jag vilja uppleva - att vara hela Kågeröd dit någon var på väg av den anledningen. Cold Mountain låter klart tjusigare än Kågeröd, men mannen i filmen tyckte inte att det var någon särskild plats, förutom att Hon bodde där. Så nog kunde väl Kågeröd duga. Min man är på väg till Sudan! Där finns kameler. Men kanske när han är på väg hem... Jag ska fundera vidare på kärleken. 08 01 2007 http://www.livscykeln.se/blogg.php?blogg=56 annah@livscykeln.se (Anna Gardelin) http://www.Livscykeln.se/blogg.php?blogg=55 Läkaren log inte när han kom in i undersökningsrummet. Greppade min hand så det kändes och presenterade sig tydligt. Jag presenterade mig glatt och rosslade fram mitt namn. Mina lungor var fulla av slem och andningen svår. Det var därför som jag kommit för att bli undersökt. Jag hade ju tid till det också eftersom jag hade semester denna dag. Annars hade det nog känts som en uppoffring. Den allvarliga doktorn bad mig sitta ner och dra upp tröjan, varpå han lyssnade på min in- och utandning. Något stetoskop hade han inte behövt, jag lät verkligen som en rostig John Dere från 1958. Det ekade mellan väggarna och kunde höras med bara öron. Möjligen hörde han något ytterligare eftersom han sa att jag hade kraftig lunginflammation i vänster lunga. "Behöver du sjukintyg?" ställde han en allvarsam fråga.. "VA, behöver jag sjukskrivas?" frågade jag häpen. Min kropp kunde väl läka en hostig lunga med vitlök i kokt mjölk. Som om han hade vetat mitt innersta väsen som bäst kan ställa de rätta diagnoserna på mig själv, svarade doktorn: "Ja. Lunginflammation är en allvarlig sjukdom. Du kan dö, men du kan också överleva. Eftersom det vore bra att du överlevde, ska du vara sjukskriven, inte göra något den första veckan, sedan kan du börja diska. Du ska också ta ALLA dessa tabletter, sedan ska vi röntga dina lungor." Jag skulle heller inte cykla, jogga eller styrketräna förrän om ett tag. Det lät fint att jag kunde överleva, så jag valde det alternativet. Kay Pollak säger så spännande saker "Alla vi möter är utsända för oss att träna på". Denna läkare var det förvisso. Aldrig tidigare har jag tagit en diagnos på riktigt allvar utan har mest trott på vitlöken. Jag vet ju bäst. Lunginflammation, pytt. Jag har fått träna på tillit till en allvarlig läkares diagnos, och att vara värd att överleva. Det var en stor insikt i mötet med läkaren, att jag behöver inte alltid charma till det, vara kul och mysig. Jag kan faktiskt vara sjuk, rossla och andas djupt. En läkare behöver inte heller le och skratta för att få mig att känna mig värd att överleva. Han kanske rent av behöver vara ovanligt allvarlig för att jag riktigt ska fatta. Har ännu inte börjat diska utan halvligger i Kågerödsstugan. Jag har pyntat fötterna med knallröda små sockar av nät, som jag köpt i Berlin. Läser Paulo Cuelho, känner mig magisk och vill köpa tre kameler och vandra med dem genom Sahara. Fast det får dröja ett tag. Av mitt blonda barnbarn kom ett underskönt kort med självskriven röd text: Hej mormor KryA PÅ Dej jAG ÄLSKAr DEj PUSS O KrAm FRÅn Linn TiLL mormor. Ibland behöver jag bli sjuk på allvar för att få vila, läsa och få läkande, vackra ord skrivna av en älsklig liten planta. Jag tror att jag redan har överlevt. 03 01 2007 http://www.livscykeln.se/blogg.php?blogg=55 annah@livscykeln.se (Anna Gardelin) http://www.Livscykeln.se/blogg.php?blogg=54 Mitt första nyårsmottagande i Kågeröd slog mig med ett brak som bedövade till och med akvariefiskarna. Inte trodde jag att en sådan mängd små papprör hade fraktats hit från tätorterna, för att fylla universum med ljud, ljus och färger under några glödande minuter. För att sätta Kågeröd på världskartan över irrbloss i nyårsnatten. Bland alla marodörer fanns min egen man som brände av sex raketer med mina vackraste porslinskrukor som avfyrningsramp. En efter en for dom iväg som Voyagers i hiskelig fart över grannens garagetak, varpå lilla Benjamin, fyra år, trodde sig mista livet och sökte skydd. Hostande sökte jag mig också in och lade mig i en rosslande knut i soffhörnet. Lungan kändes som en slämsäck och febern glödde i kroppen. Tänkte på mitt barnbarn Nora som önskade sig "Mormor, såna där pinnar som exploderar uppepå när man tänder en tändsticka, det vill jag ha." Sådana pinnar hade varit alldeles lagom här i Söderåsens stilla famn. Även med tanke på alla fyrbenta familjemedlemmar som fått darra av skräck under sängar och skåp. Hur mycket kan egentligen glädjen av en ljud- och ljudeffekt som varar tre sekunder vara värd? I jämförelse med att byns hundar får sova utan livslångt trauma. Och tänk, om vi någon gång skulle möta det helt förutsedda! Istället för dom slitna orden "Gott Nytt År" som glider ut mellan våra läppar som små blå cellofanlappar år efter år, kunde jag överraska med "Tore, på vilket sätt vill du göra ditt år gott? Hur kan jag hjälpa till med det?" "I år tänker jag lära mig en ny sak om dagen, vad ska du?" "Du Göran, har du tänkt på, att i år ska du måla minst tio hus?" Eller om någon skulle säga till mig kl 00.00 när raketerna smäller som högst: "Anna, har du tänkt skriva något i år som kan förändra någons liv?" Jag skulle själv bli väldigt förvånad över att få eller ge en sådan meningsfylld fråga. Alldeles utmattad skulle jag bli. Gott Nytt År! Bryr vi oss egentligen om det nya året? Har vi planer, eller drömmar. Har vi tankar på att förgylla någon annans år, eller är det bara gott nytt år för stunden. Tills raketerna slocknat och champagnen tagit slut. Men välkommen, välkommen år 2007! Min önskan är att vi ska göra det så gott vi kan, både för oss själva och dem vi älskar. Ensamma och tillsammans. För åren blir ju inte det de blir utan vår egen medverkan. 01 01 2007 http://www.livscykeln.se/blogg.php?blogg=54 annah@livscykeln.se (Anna Gardelin) http://www.Livscykeln.se/blogg.php?blogg=53 "Hohho..får si når man ska hiend logn nier se å hitt na julfrid. ... Nymodigheter når även Åbo. Får se om de blir nå hud inkommande år." Finland är på alla sätt ett vackert land. Sedan medeltiden har en offentlig Julfrid utlysts varje julafton kl 12, med undantag för 1939. Ryssarna bydde sig inte om den stillamma Julfriden utan anföll fegt från öster. Ingen frid över julen 1939, inte i hela Europa. Ursprungligen lästes Julfriden på svenska, men 1711 skedde "den fruktansvärda olyckan att Julfriden kungjordes inte bara på svenska utan också på finska". Numera kungörs Julfriden på båda inhemska språken. I Turku kungörs Julfriden efter att Domkyrkans klockspel slagit tolv slag på julafton, och den mäktiga klangen fallit ned över tusentals högtidliga finnar. Sorlet tystnar och hela Finland öppnar sitt hjärta i mottagandet av Julfrid. Detta sker på Stortorget /Suurtori/ från Brinkkalahusets balkong. Den nuvarade texten har gällt sedan 1886. Texten nedtecknades ur minnet av magistratets sekreterare, då den ursprungliga texten brann upp i den förödande branden i Åbo 1827. Brott som begås under tiden för Julfrid bestraffas å det strängaste. Vilken Julfridstext som användes åren mellan branden och 1886 har jag inte kunnat utröna. Detta är en vacker tradition. När jag med hjälp av den moderna tekniken kan ta del av denna vid frukostbordet, blir ögonen fuktiga av rörelse och jag reser mig för den finska nationalsången . En go känsla av Julfrid välsignar min själ och jag tänker osökt på hur jag upplever de svenska traditionerna. Att svenskarna inte riktigt är stolta över sitt. Att låta hjärtat bli ömsint för den egna nationen betyder inte att jag tycker det Finska är på minsta vis bättre än det Svenska. Men svenskarna verkar själva tro, att det är skryt och självhävdelse. Vilken förlust! Jag själv har lätt att falla i högtidlighet och ömsinthet för både Finland och Sverige. Efter utlysningen av Julfriden i riket och i allas hjärtan, kan man med fördel ta in på "Nya Apoteket" och i frid och fred njuta ett stop Auran Olut. Sedan kan man vara fridfull hela julen och fortsätta med det resten av livet. Julfred Morgon, vill Gud, infaller vår Herres och Frälsares nåderika födelsefest; och varder förty härigenom en allmän julfred kungjord och påbjuden, med åtvarning till envar att denna högtid med tillbörlig andakt fira, och i övrigt iakttaga ett stilla och fridsamt uppförande, emedan den, som häremot bryter samt julhögtiden genom något olagligt eller otillbörligt förfarande oskärar, gör sig under försvårande omständigheter förfallen till det straff, lag och författningar för varje brott och överträdelse särskilt påbjuda. Slutligen tillönskas stadens samtliga invånare en fröjdefull julhelg. Joulurauhanjulistus Huomenna, jos Jumala suo, on meidän Herramme ja Vapahtajamme armorikas syntymäjuhla; ja julistetaan siis täten yleinen joulurauha kehoittamalla kaikkia tätä juhlaa asiaankuuluvalla hartaudella viettämään sekä muutoin hiljaisesti ja rauhallisesti käyttäytymään, sillä se, joka tämän rauhan rikkoo ja joulujuhlaa jollakin laittomalla taikka sopimattomalla käytöksellä häiritsee, on raskauttavien asianhaarain vallitessa syypää siihen rangaistukseen, jonka laki ja asetukset kustakin rikoksesta ja rikkomuksesta erikseen säätävät. Lopuksi toivotetaan kaupungin kaikille asukkaille riemullista joulujuhlaa." 24 12 2006 http://www.livscykeln.se/blogg.php?blogg=53 annah@livscykeln.se (Anna Gardelin) http://www.Livscykeln.se/blogg.php?blogg=52 Morgontidningen väger flera ton av tunga nyheter. Men mitt i allt eländes elände brukar där ändå finnas korn av guld. Korn som får mig att tänka klarare, mera kärleksfullt eller bara få mig att tänka, ändra morgonens inriktning. Just idag fastnade ögonen på ett litet citat av Janis Joplin. ”Håll dig inte tillbaka du är allt du har!” Janis Joplin höll sig inte tillbaka. Jag tar en slurk grönt te med honung och antioxidanter. Funderar hur det kan kännas att inte hålla mig tillbaka. Det är precis det tillstånd jag längtar efter. Att gå över till gränslös mark där jag är precis den jag föddes till att vara, utan att behöva jämföra mig med någon annan. Att inte rädas för konsekvenserna av att inte hålla mig tillbaka. Känna att jag är allt jag har och att det är alldeles tillräckligt. Jag har en bestämd tanke, att förståelsen och kärleken till min omgivning skulle bli mycket större. Men hur ska jag komma dit.... Janis Joplin höll sig inte tillbaka. Hon gav allt på ett bräde, sjöng ur hela sin kropp och drack Southern Comfort för att stå ut. Janis dog 27 år gammal på ett hotell i Los Angeles 4 oktober 1970 av en överdos heroin och alkohol. Kanske skulle hon hållit sig tillbaka en del för att verkligen förstå att hon var det enda hon hade. Och att hon betydde mycket för oss andra. Jag tror inte att hon förstod det stora i att vara den hon var. Att hon var den enda i världen som sjöng ”Summertime” på ett sätt som fick blodet att vibrera. Ibland behöver man verkligen hålla sig tillbaka, för att kunna ge allt man har. Summertime, Child, you’re living easy. Fish are, fish are jumping out And the cotton, lord, Cotton’s high, lord, so high. Your daddy’s rich, When your ma, oh honey thinks she’s mighty good-looking, babe. I said she’s looking pretty fine to me right now, Don’t you know she is. Whoa, hush, baby, baby, baby, baby, baby, baby, baby, No, no, no, no, no, don’t you cry. Oh honey you’d better not cry ’cause they’re gonna kick you up if when you want to do nothing, Take it from me! Cry. Jag gråter inte, niu kummar julen och summan kummar när den kummar. Jag gillar julen helt gränslöst. Särskilt i år då min ena dotter önskat sig en stövelknäckt och den andra plastbunkar att vispa i. Trots att ingen av dem har plasmaTV. Hoppas att alla som så önskar kan vara i en God Jul. Även om årets julklapp inte är att tänka på. Det är ju inte klappen som gör julen. Julen gör vi själva, med eller utan klappar. 22 12 2006 http://www.livscykeln.se/blogg.php?blogg=52 annah@livscykeln.se (Anna Gardelin) http://www.Livscykeln.se/blogg.php?blogg=51 Bilens strålkastare plöjde mörkret vid strax efter sju denna novembermorgon. En bit utanför Kågeröd hade ett gäng kossor lagt sig tätt intill varandra i sin bethage. De såg ut att ha det trivsamt. Om inte klimatet var så varmt skulle dom säkert ligga på halm i kostallet. Jag vet inte vad kossor gillar bäst. Vore jag ko skulle jag gärna ligga på torr halm under tak. Men ko är jag inte - men snäll med vackra ögon. I radion intervjuades Christer Fuglesang som ska fara till rymden alldeles snart. Han berättade om risker, om maten, magen, syret i rymnddräkten och annat som hör till detta äventyr. Christer Fuglesang tycker att det ska bli roligt att ge sig iväg från jorden i en skakig och bullrig raket. Jag skulle absolut inte vilja det. Att skjutas iväg i rymden utan kontakt med myllan i Skåne, den tanken är mig lika fjärran som rymden dit Fuglesang ska. Jag kan inte förstå vad som är spännande i att äta speciell rymdmat direkt ur en plastpåse, då den inte ligger kvar på tallriken om man skulle lägga den där. Att duka på vacker duk, vackert porslin och glas som ljusen kan lägga fladder på.... varm, doftande mat ...mmmmm, det går väl inte att byta ut det mot rymdmat ur plastpåse! Som jag ser det, finns det överlägset fler spännande äventyr att göra här på planeten Jorden än uppe i rymden, där man inte kan sitta under ett träd eller ligga raklång på skogens mossa medan myrorna mumsar på ens ostmacka. Vilken glädje att få stanna här. Tillsammans med dom snälla kossorna. När jag dör vill jag bli nergrävd långt ner i marken. Bli till mylla och vara ny näring till träd och plantor som korna kan äta och producera mjölk och Bregott. Det känns lugnt, nyttigt och fullt av liv. Amen! 29 11 2006 http://www.livscykeln.se/blogg.php?blogg=51 annah@livscykeln.se (Anna Gardelin) http://www.Livscykeln.se/blogg.php?blogg=50 Det hände i gårkväll vid 22.20 ungefär. Jag satt vid TVn och inväntade filmen som började 22.45. Bläddrade mellan 49 kanaler och där fanns ingenting att se. Undrande varför det fanns så många kanaler och inget att se, stannade till slut vid ett svenskt humorprogram. Extra Extra tror jag det heter. Efter ett tag hände det plötsligt - jag blev gammal! Jag trodde aldrig att det skulle ske så snabbt med så tydlig gräns. För säkerhets skull tittade jag på Extra Extra en stund till, men resultatet blev detsamma. Min humor har stagnerat och jag förstod ingenting. Min humor räckte inte till att hitta mål, mening eller humorn i programmet. Eftersom hamstern som medverkade såg ut att vara smartare än programledarna, insåg att det måste vara jag som inträtt ålderdomen. En hamster kan ju knappast vara smartare än en människa. Jag har inte längre humor, den är föråldrad. Jag ska skaffa mig en hamster och hålla mig borta från humorprogrammen. I dag fick jag veta att Extra Extra är parodi på andra program. Då blev jag lite tröstad. En parodi måste ju definitivt vara smartare än programmen som parodieras. Men jag föll igen.... dom 49 programmen som jag bläddrade mellan. Har dom heller ingen själ eller mening, inget att ge en törstande zappare. Så kan det väl ändå inte vara, dom kostar ju pengar att producera. När man producerar program till 49 kanaler med sändningstid ungefär dygnet runt, då måste där ju finnas åtminstone ett program som har antingen själ, hjärta, intelligens, humor eller nya kunskaper om väsentliga saker. Det är jag som inget fattar, annars fattar jag inte. Nu är jag helt förvirrad. Hjälp! den som kan. 20 11 2006 http://www.livscykeln.se/blogg.php?blogg=50 annah@livscykeln.se (Anna Gardelin) http://www.Livscykeln.se/blogg.php?blogg=49 Precis som i bensintanken, kan det vara tomt i huvudtanken. Bensin är väldigt lätt att fylla på om den inte kostar 12 kronor litern och full tank 600. För då kommer grämelsen över att plånboken inte är mer fylld av sedlar än vad den är. Jag tankar fullt ändå, för att komma vidare och långt. Med tankarna i huvudet är det mer komplicerat. Flödet in är inte lika lätt alltid, trots att det är alldeles gratis. Och några bra ställen att tanka på finns inte, om själva intagsluckan är stängd. Det finns förstås de som tror att en resa till Indien är det som behövs för att tanka själ och hjärna. Men jag tror inte på det. Jag tror inte att det är själva platsen som gör att en tom själ blir fylld. Det krävs vidöppna tanklock och mod att ta in. Det känns som att det vettigaste är att slänga tanklocket långt bort, när jag väl öppnat intaget. Fast ser ut att dröja. Det verkar som att jag inte riktigt hittar intaget. Eller att jag hittat det redan men inte fattar att det är det rätta stället. Hur som helst, så just nu, i väntan på nya bra tankar sitter jag här och skriver ingenting. Här kommer ingentinget: Skriv gärna något du. 25 10 2006 http://www.livscykeln.se/blogg.php?blogg=49 annah@livscykeln.se (Anna Gardelin) http://www.Livscykeln.se/blogg.php?blogg=48 I dag har jag inga lysande tankar. En ledsamhet har halkat in helt oväntat i själen. Jag har en efterlysning. Var finns prestigelösa vuxna personer som betraktar och behandlar de arbetslösa som vuxna, kapabla och viktiga medmänniskor. Jag hittar dem inte på Väla, inte i morgontidningarnas artiklar, i Tv-reportage, på arbetsplatser, i näringslivet eller bakom kommunfullmäktiges talarstolar. I Regeringen finns dom absolut inte, även om den gamla stadsministern talade väl och den nya har sympatiskt utseende. Kanske finns det någon i Kågeröd. I så fall vill jag träffa dem för gemensamma diskussioner och aktiviteter. Var kan dessa personer finnas för de måste finnas. Finns de inte, blir sorgen för kompakt och tung. För i så fall är ju ett arbete hos en arbetsgivare det enda som gör livet till en spännande och meningsfull resa. De som inte har ett arbete eller har lyckats med eget företag är i så fall ospännande personer utan värde och livet själv tappar sin mening. Det finns veckotidningar, glassiga måndsmagasin och facklitteratur för män, kvinnor, barn, kulturknuttar, teknikfreakar. Det finns knappt något som inte har sin egen tidning. Men jag efterlyser ett glassigt magasin för dem som har tjänster att sälja. Ett magasin skrivet av vuxna medvetna personer som skriver intressanta artiklar om hur man gör för att attrahera en arbetsgivare. Hur man skriver en ansökan som andas personlighet, engagemang och intresse. Hur man klär sig inför en intervju, om man ska dofta honung eller klorofyll. Och framför allt vilka knep man ska använda för att visa att man är intressant och lyckad. För alla är intressanta - med skiftande kunskaper och erfarenheter, ivriga att ta itu med något. En vuxen tidning för vuxna medmänniskor. Ungefär som tidningen Sälj med intressanta råd och anvisningar för säljare. Eller tidningen Chef med lysande artiklar om hur man blir en chef som lyckas. Så varför inte artiklar med glöd för de som vill vara med i vårt samhälles byggverk även om de just nu inte har anställning. Jag efterlyser det. Är jag en person jag efterlyser? Är jag en vuxen bland vuxna i min omvärld. Är jag en av de vuxna som barnen omkring mig behöver för att själva kunna växa upp till empatiska vuxna. Jag hoppas verkligen det. Men helt säker är jag inte. 11 10 2006 http://www.livscykeln.se/blogg.php?blogg=48 annah@livscykeln.se (Anna Gardelin) http://www.Livscykeln.se/blogg.php?blogg=47 Vattenbågarna på torget i Kågeröd är vackra och roliga. De kommer med stor kraft upp ur små hål i stenläggningen, kastar sig upp så högt de kan och faller sedan med ett glittrande glatt ljud ner i en vacker båge. Jag kan springa igenom dem utan att bli våt. Ibland vill jag bli våt, tar snedsteg och låter det skvätta i håret och fötterna. Tillsammans med barnen är skvättsteg alldeles nödvändiga! Nu har fontänen tystnat, vattenbågarna försvunnit, nästan samtidigt med flyttfåglarna. Det är ju höst. Att det är 22 grader varmt och sommarklänningen fortfarande det bästa plagget är inget argument. Vid höstdagjämningen tystnar fontänerna på torget i Kågeröd. Trots den torrlagda vattenfontänen är vägen från affären inte alls tråkig. Några smågrabbar provar fiskelyckan vid dammen, torra löv fladdrar ner från träden och prasslar under sandalsulorna. Hoppsan! Där fastnade ett i håret, det får sitta kvar. En perfekt kråkfjäder ligger på stigen och den plockar jag upp. Gör en knut av håret och fäster med fjädern. UGH! Solen skiner på stigen mellan affären och hemmet, jag är glad och indianinspirerad med höstlöv och kråkfjäder i håret. Plötsligt for tankarna till dagens P1 konsument där trendgossarna diskuterade politik kring shopping och och konsumentens förändrade beteende. Viktigt vetande! Vi går tydligen inte ut och handlar som vi gjorde förr. Vi går i butikerna för att titta på saker, ungefär som på museer. Sakerna vi sedan köper har inte längre samma status som förr, statusen ligger i de upplevelser man får genom dem. Telefonen till ex som vi kan fotografera med, messa med, lyssna musik, filma, prata i och surfa... många olika upplevelser. Med visst vemod insåg jag att mina upplevelser på vägen hem från affären är för enkla, för billiga och banala. Vad är en kråkfjäder jämfört med foto på hela kråkan. Även om upplösningen i de bilder jag ser ligger långt före de digitala. Dessutom har jag både ljud och känsla till. Jag ska noga kolla vilka upplevelser jag får genom trådrullarna och tvåliters plastpåsarna jag köpt. Tråden i sig själv lär ju inte vara viktig utan upplevelsen av det jag syr ihop. Jag tror det bästa är att helt strunta i de vises malande i etern. Jag syr min gardin med tråden jag köpt och det är det hela. Resten är väl filosofiska utsvävningar nu när allting ska penetreras och analalyseras till trendiga nyheter. Ibland blir jag bara så trött. På allt filosoferande om vad som är hur och var. Varför kan tingen inte kan bara vara vad de är. En telefon eller trådrulle. Adjö. 23 09 2006 http://www.livscykeln.se/blogg.php?blogg=47 annah@livscykeln.se (Anna Gardelin) http://www.Livscykeln.se/blogg.php?blogg=46 En kväll med de som är en kära, de som känns därinne, får mig att falla. Inte i några fallgropar men väl ljuvliga känslor, stora känslor, glada känslor. Att älska och vara älskad är den största känslan i livet, i alla fall för mig. Jag är tacksam att få uppleva detta. Taqcksam över att de flesta jag håller av bor inom en radie av 100km och inte i Kanada och Borneo. Efter att ha vikt ihop ett partytält som rymmer 80 sittande personer, stod jag häpen och tittade på två bruna pappkartonger som festpalatset fick plats i. För en vecka sedan rymde tältet 58 glada personer med skiftande klädedräkt. Det är verkligen häpnadsväckande, nästan så jag kunde ta med tältet på en längre cykeltur. Augustikvällen skymde när vi körde mot Kågeröd. Dimman steg ur marken och fladdrade som tyllgardiner över åkrar, i dalsänkor och kring buskage. Gjorde landskapet vidunderligt vackert och magiskt. Solen stänkte sin kvällsrodnad över kvardröjande moln. Nöjd och lycklig med livet fick jag tanken att bättre än såhär kan ingenting bli. Paradiset kanske finns inuti mig. Nya tankar om livets djupaste, eller kanske enda mening kröp fram i huvudet. Kanske är meningen med livet att vara innesluten av allt, och ha allt inneslutet i sig. Så att allting får en enda mening: kärlek. Då allting är helt, i en enda puls och en enda andning. Insjunken i dessa djupsinniheter mellan Kävlinge och Teckomatorp, med dimman svävande över nejden, dyker kvadratmeterstora plakat fram ur dimman. Nerstuckna i den skånska svarta myllan. Tryggt förankrade med kraftiga stöttor står fyra porträtt av ledande partipolitiker. Modigt mötte jag deras blickar, undrande över till vad nytta finns dom där. Vad för impulser är det tänkt att de ska framkalla hos de som passerar. Tror de att glöden ska tändas, visioner växa, allt vara klarnat till 17 september. Vad ska jag tro då jag upplever att deras politik är lika dimmig som en augustikväll i Skåne. När långsiktiga lösningar saknas och debatten handlar om att smutskasta de andra utan att tydliggöra sitt eget. Vad för politik ska jag rösta på när konkreta visioner är lika avlägsna som månen. Väl hemma i röda soffan hamrar TVn ut hurtig och glättig reklam om Sveriges största... Sveriges bästa... Sveriges billigaste... Sveriges vackraste... för bara 249.90. Lyckan är nära då jag blir märkesmedveten med de rätta klackarna och rätta trosorna. Hur allt stannar upp när mitt hår sprider glans där jag går... för bara 29.90. särskilt glad är jag för att det bara kostar 29.90 och inte 30kr. Så billigt! Halleluja! Jag vill ingenting köpa för livet är skönt. Mitt hår är fuktigt av dimma, jag vill kasta ut TVn och bara leva och älska. Det är just nu som min sekund i evigheten ska glöda. Utan Sunsilk och heta märken. 21 08 2006 http://www.livscykeln.se/blogg.php?blogg=46 annah@livscykeln.se (Anna Gardelin) http://www.Livscykeln.se/blogg.php?blogg=45 Obegripliga saker drabbar mig. Säkert drabbar obegripligheterna andra också och på något sätt är det tryggt att inte begripa allt. Det obegripliga i mitt liv just nu är varför jag inte gör det som jag tycker är roligast att göra, nämligen att skriva vykort från Kågeröd. Mitt huvud är fullt av tankar, önskningar och intryck, men det känns som kontakten från tanken till fingrarna tagit allvarlig skada under sommaren. Värmen vill jag inte skylla på. Egentligen vill jag inte skylla på något, men väl förstå sambanden i livet. Vad är det som gör att det jag tänker inte vill rinna ner till fingrarna så att jag kan skriva ner det. Och nu kom jag snabbt att tänka på hur det skulle vara om det vore tvärtom. Att fingrarna ville skriva men tanken var tom. Vilken humoristisk förvirring, om man nu inte blev skräckslagen av det. Sommaren har varit så svettigt varm att allting har torkat ut. Eller in. Mördarsniglarna har torkat in men jorden som ger näring åt grönska och blommor har torkat ut. Om vår brunn har torkat in eller ut kan jag inte reda ut, men vattnet har minskat betydligt i den. I början av sommaren tog vi hand om en stor och vacker rosenbuske som skulle rivas upp och köras till tippen annars. Vi skulle ha den att lägga ögonen på nästa sommar när den klädde sig i blommor. Det är osäkert att flytta rosor, det visste jag, så jag vattnade, beskar och duschade den med oro. Efter en vecka stod rosen helt brun och vissnad i rabatten. Tänkte att det såg snyggare ut om jag rycker upp den innan vi åker på semester. Det blev dock aldrig gjort. Efter två veckor på Gotland kommer vi hem, lyckliga över att regnet strilar på den törstiga trädgården. Och se! där står rosenbusken grön som en oas med blomknoppar i full beredskap. Jag föll i sköna känslor av naturens vidunderliga förmåga att reparera sig. Och tacksamhet över att jag fått födas med alla de sinnen jag har. Nu blommar rosen för fullt. Jag tänker på oss människor som också drabbas av brutala skador långt in i rötterna. En del blommar visserligen aldrig mer, men lär sig att överleva. Andra blommar med skörare blommor. Ibland repar vi oss med full kraft. Vi har nog innerst inne samma vilja att leva och blomma som vår rosenbuske. Too-tikki i Mumindalen säger så självklara saker: "Allting är så osäkert och det gör mig så trygg." Jag har fått fundera mycket på detta uttalande, men börjar närma mig förståelsen och känslan av att det verkligen förhåller sig precis så! Jag skulle vilja bo i Mumindalen ett tag för att uppleva hur det är på en plats där alla får plats. Där alla får vara på sitt sätt utan att bli bortkörda. 08 08 2006 http://www.livscykeln.se/blogg.php?blogg=45 annah@livscykeln.se (Anna Gardelin) http://www.Livscykeln.se/blogg.php?blogg=44 Solen lyser sitt sommarljus, klart och varmt. Trots att vi längtat solskenet hela den långa dimmiga Kågerödsvintern, har vi dragit oss in i skuggan bakom huset. Tornsvalorna gör halsbrytande luftdykningar, de mer stillsamma små fåglarna sitter på staketstolparna och spanar. Nora, 3 år, sitter i mammas famn och berättar om otroliga fåglar hon sett. Dom har gul stjärt, svart huvud och lila rygg. "Dom är så här stora kanske" säger hon och lägger ungefär 15 cm luft mellan sina små händer. Hon berättar med sådan inlevelse att jag förstår att hon ser dom med sitt inre öga. "Vad är det för roliga fåglar" undrar jag. "Det är flanor." "Flanor har jag aldrig sett!" säger jag helt sanningsenligt. "Nääe, dom är inte så vanliga" berättar Nora. Med en treåring som samtalspartner och underhållare är det aldrig tråkigt. Hennes fantasi är fri och bekymmerslös. Gränslös. Nej, jag har aldrig sett en flana, men det känns som att jag kommer att få syn på den spännande fågeln en dag. Då kommer jag att dansa barfota i vitklövern. Oavsett väder. För då vet jag att jag gått förbi alla hinder. Jag kommer att förena mig med den fantasi som gör mig gränslös. Just nu vill jag skicka en skara flanor till Libanon och Israel där de slåss om gränser på marken. De behöver flanor där och fantasi om vad man kan göra tillsammans med varandra istället för att mötas med vapen. Vi behöver det här hemma också, för att se sköna i att bygga upp och nytt istället för att förstöra och slå ner. "Du är naiv och politiskt omedveten" sa en journalist en gång. Min medvetenhet handlar mer om att det måste vara roligare och mer kreativt att leva ihop i vänskap, vara nyfiken på varandras olikheter och lära oss nya saker. Om politisk medvetenhet betyder att ruta in sig i någons partibok och blir kategorisk till våldets gräns, då är jag hellre medvetet naiv. Upp till kamp är mig fjärran! Jag vill inte kriga mot något alls. Men jag krigar gärna för tornsvalor, flanor och sparvar. Allra helst vill jag kriga för att barnen ska få goa vuxna omkring sig, få måla gatorna i regnbågens färger med kritor som är gjorda för det.... och beträda alla gräsmattor. Nu går jag och spanar flanor! 03 07 2006 http://www.livscykeln.se/blogg.php?blogg=44 annah@livscykeln.se (Anna Gardelin) http://www.Livscykeln.se/blogg.php?blogg=43 Idag har jag lärt mig att om jag lär mig en ny sak varje dag, då har jag utökat mina kunskaper med 365 saker som jag tidigare inte kunnat eller vetat. Om jag räknar vidare så blir det 3650 nykunskap på tio år osv. Det är hisnande mycket och alldeles möjligt. Det är så mycket att jag gott kan tänka mig vara nöjd med hälften. Bara det vore ett enormt lyft i kunskapsbanken. Säkert lär jag mig också mycket nytt, om inte varje dag, så åtminstone en gång i veckan.... kanske. Det finns dom som säger att hjärnan inte kan ta emot mer än en viss mängd. Lär man sig mer trillar något annat ut. Jag tror inte på det. Inte heller att vi inte ska belasta hjärnan hur mycket som helst. Det tror jag är helt nonsens eftersom hjärnans kapacitet är större än vad jag kan förstå. I går hade jag ett samtal med Nora som är tre år och lär sig åtskilligt hela tiden. Hon håller det nya i huvudet och jag är imponerad. Telefonen ringde. En skrattande Nora i andra änden sa: "Jag har lärt mig säga R!" Hon var jätteglad. "Har du det, så roligt, och är det alldeles sant?" sa jag "Jaa-a, aRRiba!" sa hon högt, tydligt och skrattande. Vi skrattade tillsammans. Efteråt tänkte jag på att hon ringde enbart för att berätta detta för mig. Och så glad hon var för att hon lärt sig säga R. Det kändes så friskt och härligt. Vi vuxna gläder oss inte på det sättet över det vi nyss lärde oss. När ringde jag upp någon för att berätta att jag lärt mig .......? Det har jag nog inte gjort någon gång vad jag minns. Fast jag har lärt mig en del kunskaper och färdigheter under livets gång. En del människor jag träffar verkar ha slutat att ens att vilja lära sig något nytt. De är kvar i gammalt vetande och rubbar inte på det. Det är nästan omöjligt att samtala med dem för inga nya dörrar öppnas i samtalen, inga "AHA! kan det vara så-upplevelser". Vad har man för nytta av samvaron om alla sitter där, fast i var sina gamla sanningar. Att inte vara öppen för andras tankar och erfarenheter. Jag tycker att det bästa och mest spännande är att inse att livet förändras var dag. Det jag trodde var sant och bra igår, kan hastigt bli till värdelöst vetande. Det vore underligt och osannolikt om jag hade alla sanningar som jag behöver redan i tjugo-årsåldern. Och så tråkigt! Jag är faschinerad av barn. Dom lär mig mer av livet och dess överraskningar än vad jag lärt mig av vuxna. Barn är öppna och ärliga. Dom säger saker utan att hymla eller linda in i sockervadd för att behaga. Fast vi vuxna är duktiga på att lära barnen bli lika förljugna som vi är själva. Och tro att det är det bästa. Nu ska jag träna på att bli mindre förljugen, glad för nya saker jag lär mig, ringa mina vänner och berätta, säga "AHA" mycket oftare. På det hela taget tror jag att jag vill bli mer som barnen är. Leva levande i livet, vara glad för noshornsskalbaggar, gråta för skrubbsår och be om plåster, leva i det som är nu, sjunga mer och vara nyfiken. Nu ska jag fira midsommar och binda blomsterkransar. "Summan kummar me sol..." sjunger dom på Gotland. Glad och solig midsommar önskar jag alla som vill ha det. 22 06 2006 http://www.livscykeln.se/blogg.php?blogg=43 annah@livscykeln.se (Anna Gardelin) http://www.Livscykeln.se/blogg.php?blogg=42 Hej på alla! Solen skiner och det regnar någon annanstans men inte här över Kågeröd. SMHI har ritat regn över Skåneland nu i flera dagar. Därför är jag glad att solen lyser med värmande ansikte. - Idag har jag inte cyklat. - Det grämer mig. - Jag har inte magrat ett enda hg. - Det grämer mig - Jag har inte skrivit ner mer än en viktig sak idag: "Människornas hälsa har en avgörande betydelse för planetens hälsa." Det grämer mig. - Ingen miljonvinst på Miljonlotteriet. - Det grämer mig. - Solen skiner - Det gläder mig - Min webbmäster Stian har många idéer - Det gläder mig. (Han är norrman) - Nu tar jag min 21 år gamla Volvo och kör hemvägen till Kågeröd. Det gläder Tore! 20 06 2006 http://www.livscykeln.se/blogg.php?blogg=42 annah@livscykeln.se (Anna Gardelin) http://www.Livscykeln.se/blogg.php?blogg=41 Med stigande intresse läser jag min bok om människans hjärna och hur vi lär oss. Hur vi på olika vis tar in nya kunskaper. ”Det finns mer än ett sätt att vara smart på och människors sätt att tillägna sig kunskap skiljer sig lika mycket som deras fingeravtryck.” står där på sidan 27. För Sveriges del måste det vara runt 9 miljoner olika sätt. Då undrar jag helt logiskt, hur vår skola tar till vara på alla dem som har ett sätt att lära som avsevärt skiljer sig från det mest vanliga. Hur får dessa elever tillgodosett sina ambitioner att lära sig. Om lärarna inte är öppna för allas olikhet, är det väl inte konstigt att det är så många som inte ens lärt sig stava när sommarlovet börjar. Än mindre vilket håll Oskarshamn ligger på kartan. Om inlärningen skiljer sig från person till person som våra fingeravtryck, måste det föra med sig att vi är väldigt olika i många andra avseenden. Varför är det så farligt då att ”bli utpekad”? Det verkar vara det värsta som kan hända människor i Sverige. Alla ska vara så lika att ingen ska kunna bli utpekad som varande annorlunda. I den stora 9miljonersmassan ska ingen lysa. Eller också ska alla lysa lika mycket, vilket egentligen är det samma. Ingen ska kunna peka på sin granne och säga ”Titta där! en helt olik person, så kul!” Det vore spännande att få höra argumenten till det farliga i att vara annorlunda. Och varför är det alltid negativt att vara annorlunda? Varför är det inte intressant att vara olika? Varför kan vi inte vara nyfikna på varandras olikheter. Var vi har våra rötter. Vilket språk lärde jag mig när jag var barn, hur var det att gå i skolan i Finland, hur firar finnarna midsommar…etc. Finnarna är annorlunda med midsommarfirandet. Sill och potatis kommer jag inte ihåg att vi åt. I Finland bygger man små brasor som tänds mot kvällningen och skickas ut på sjön. Bor det många runt sjön blir det många brasor på vattnet. Det känns som magi i midsommarnattens trolska ljus. När solen sjunkit långt ner bakom björkarna, dimslöjor börjat lyfta ur sjöns klara vatten, brasorna slocknat, när alla badat bastu och svalkat sig i böljan, då plockar man sju blommor, lägger under kudden. Drömmer sedan saliga drömmar om vackra män och kvinnor. Spännande. Magiskt. Vemodigt. Det är den finska midsommaraftonen – mycket annorlunda än den svenska. Värd en jämförelse i nyfikenhet och utan värderingar. Värd en hel kvälls diskussion medan myggorna ylar kring öronen. 19 06 2006 http://www.livscykeln.se/blogg.php?blogg=41 annah@livscykeln.se (Anna Gardelin) http://www.Livscykeln.se/blogg.php?blogg=40 I dagens Helsingborgs Dagblad läser jag att det varit riksdagsdebatt i TV. Tidningen citerar Göran Persson som jämför bilkörning med regerande: "När jag väl klämt mig in bakom ratten, så har jag blivit kvar där." Det verkar vara trist. Har han väl klämt in sig i maktens residens så blir han bara kvar där. Utan några försök att komma loss. Utan en tanke på att någon annan kanske ville avlösa och ratta bättre. Eller att fråga någon om avlösning. Är det verkligen så det fungerar. Man klämmer sig in och bara blir kvar... helt utan att undra. Att bli kvar har ingen aktivitet och ingen riktning. Å huffamei å huffamei, jeg er så sint så fy! som Tante Sofie uttrycker det. Och precis som om någon styrde ens sinnen till bekräftelse läser jag i min aktuella bok om lärande: "Det är inte nödvändigt att vara en stor nation eller stat för att vara världsledande. En visionär regering är vad som krävs." Å huffamei! Hur stora visioner har man när man klämmer in sig bakom ratten och bara blir kvar där. Utan motion, utan avlösning. Och som det verkar, helt utan karta eller tanke på vart man ska ratta bilen som man klämt in sig i. Var finns visionerna? Var finns engagemanget för landet och jublet från folket? Man bara blir kvar. Jag läser också att Sverige vunnit matchen mot Paraguay i Berlin. Och en publik av 50.000 svenskar jublar så att hela Berlin gungar. Snacka om visioner, tro på spelarna och jubel när vi vinner. Tänk om spelarna hade klivit in på planen och bara blivit kvar? Jag tror vi behöver bli ilskna. Flytta på dom som bara blir kvar och låta visionerna flöda. Fylla regeringen med glöd och aktivitet. För att få någon ändring, för det vill väl de flesta ha....eller? 16 06 2006 http://www.livscykeln.se/blogg.php?blogg=40 annah@livscykeln.se (Anna Gardelin) http://www.Livscykeln.se/blogg.php?blogg=39 Utan förvarning gled sommaren ner från gräddiga moln och satte ner fötterna på Söderåsens sluttning. Med klingande bjällror i kjolfållen och prästkragar mellan tårna. Jag tror att sommaren utgick från Kågeröd i år. En underbar sommarbris rufsade till håret på min väg till brevlådan för att hämta tidningen. Till och med fötterna accepterade singelns torterande vassa kanter. Akupunktur är ju bra för blodomloppet. Hade lite sommarprat med Linn (sex år). - Jag vill måla dörrarna gula för att gult är en riktig sommarfärg. - Det tycker jag att grönt är. sa Linn - Det kan det ju vara, sa jag, men jag tycker att sommaren är så varmt gul, och solen är gul. Linn satt tyst ett tag och sände sedan ut ett färgglatt sommarbudskap: - Förresten, jag tycker att RÖTT är sommarens färg. Jag skrubbar ju mig mest på sommaren. Barn säger dom gladaste och mest logiska sanningarna. När jag pratar med barn skrattar jag mycket. Det är klart att sommaren är röd när blodet flödar var dag. 13 06 2006 http://www.livscykeln.se/blogg.php?blogg=39 annah@livscykeln.se (Anna Gardelin) http://www.Livscykeln.se/blogg.php?blogg=38 Bilen glider genom det vackra skånska jordbrukslandskapet. Gula rapsfält böljar i somarbrisen och doftar ljuvligt. I dag lyser solen utan några hinder och det känns som att sommaren äntligen har kommit loss. Lyssnar på radion genom tinnitusbruset. Där pågår ett samtal mellan olika personer vilkas namn eller profession jag inte la i minnesbanken. Jo, Aftonbladets chefredaktör (eller redaktionschef) uttalade sig. Det var mest honom jag lyssnade på eftersom det han sa rörde upp mitt sinne. Han försvarade Aftonbladets publicering av namn, bild och upplevelse när en 13 årig flicka, ett barn alltså, blev våldtagen och knivskuren, och bästa kompisen mördad. Att en person kan försvara en sådan publicering avslöjar bristen på respekt, empati och tankeförmåga. Avsaknad av självklar mänsklig förståelse av en tragedi. En 13-åring som blivit utsatt för detta oerhörda och hennes familj närmar man sig över huvud taget inte. Oavsett om de är i shock eller ej. Allmänheten har ingen anledning att få veta hennes historia några dagar efter det har hänt. Eller någonsin. Men allmänheten är nyfiken! Det vet Aftonbladet och kastar sig över den drabbade familjen. Nyfikenheten säljer tidningar och det är den enda anledningen till att artikeln blivit skriven. Att tjäna pengar på folks nyfikenhet. Det handlar inte om det allmännas intresse utan det allmännas giriga nyfikenhet som blir stillad och Aftonbladet tjänar pengar. Smutsigt! Snuskigt! Det finns ingen ursäkt som hjälper upp detta. Men min egen nyfikenhet ska ingen tjäna pengar på. 04 06 2006 http://www.livscykeln.se/blogg.php?blogg=38 annah@livscykeln.se (Anna Gardelin) http://www.Livscykeln.se/blogg.php?blogg=37 Vid lördagens ottetid flöt ett grått tjockt molntäcke mellan solen och himlen. Inga lysande smaragder syntes i gräset, nattens regn hade lämnat pölar på utebordet. Jag gick tillbaka till sängen som omslöt mig omsorgsfullt i sin gohet. Efter en timme hördes tidningsbudet slamra med brevlådan. Ut och hämta dagens färska nyheter. Ännu har vi inte bytt ut den vassa singeln mot mjukare sjösten, så fötterna fick en akupunkturkörare. Det är säkert bra för blodomloppet och meridianerna. Bläddrade det ena eländet efter det andra, tills en annons från Hjärnfonden effektivt avbröt eländesflödet. "Ögonlocket som skrev en bok." läste jag med häpnad. Egentligen ska jag väl inte häpna över något längre, men detta var häpnadsväckande för mig. Jean Dominique Bauby som skrivit boken "Fjärilen i glaskupan", har skrivit den med sitt ena ögonlock. Den enda rörelse han kunde göra var en blinkning med vänstra ögonlocket efter en stroke. Med hjälp av den rörelsen kunde han förmedla bokstäver till en kollega. Vilken prestation! Vilken kraft i viljan att kunna uttrycka sig! Själv har jag sedan 18-års åldern pratat om att skriva en bok. Fingrarna är väldigt rörliga, tanken likaså. Men kraften att sluta prata och börja skriva ser ut att falla i graven tillsammans med mig. Tankarna rör sig i huvudet. Personer utan ben löper Marathon med sina proteser. En annan skriver bok med ögonlocket. 12-åringar startar en förening som på tio år bygger 400 skolor för fattiga barn. Rörelsehandikappade gör otroliga OS-prestationer och personer med Downs syndrom skriver underbara dikter och målar fantastiska tavlor. VAD är det som driver dem? Jag vill veta för jag behöver den drivkraften. Jag som är frisk, rörlig, vacker och klok gör meningslösa saker som inte är till nytta för någon. Klok ser det nog inte ut att jag är trots att jag fattar mycket. Jag kanske inte fattar rätt saker. Vad är det för flamma som ska tändas. Var ska jag hitta den tändande lågan. Ska jag ut och leta utanför eller innanför. Eller ska jag bara sätta igång? Att fortsätta vänta på att det stora ska drabba mig ser inte ut att ge resultat. Hjälp! 03 06 2006 http://www.livscykeln.se/blogg.php?blogg=37 annah@livscykeln.se (Anna Gardelin) http://www.Livscykeln.se/blogg.php?blogg=36 Den sköna sommaren är här. Åtminstone om man ser på datumet. Varmt har det ännu inte blivit, men ljuset är vidunderligt som vanligt. Idag skiner solen. Det gjorde den redan när jag med sömniga fötter tassade in i duschen. Naturligtvis hade jag druckit ett glas nypressad apelsinjuice först. Tittade ut med nyduschade ögon och se! där låg en sagolik gräsmatta i min trädgård. Jag gick ut! På varje grässtrå hängde en daggdroppe. Gräset glittrade som en matta smaragder! Dvärgsyrenträdets blomklasar hade slagit ut i morgondiset och doftade underbart. Småfåglarna kvittrade livligt, göken gal alldeles nära och över Kågeröd svävade skir soldimma. Inga mekaniska ljud hördes, morgonen kändes som en gåva. - Mitt minne letade sig till en artikel jag läste för många år sedan. En man som vaknade tidigt en morgon och kunde inte somna om. Istället för att ligga och sura i sängen klev han upp och gick ut till trädgården. Där mötte han en värld som han aldrig sett. Sedan dess gick han upp vid 4-tiden var morgon för att inte missa något. - Det känns som ett bra beslut att fatta. Bryta ett sovmönster och vänja mig vid ett annat. Det spelar ju absolut ingen roll om mina sovtider faller mellan nio och fyra, eller tolv och sju. Om jag vid fyra-tiden får uppleva stunder med magiskt ljus, fågelsång, soldis och smaragdmattor, har jag vunnit ny mark. Ändra inställning och sovtid verkar både enkelt och spännande. Jag kan till och med jogga en timme, förbättra konditionen och välbefinnandet. Vilka vinster att hämta bara genom att lägga mig tidigare och gå upp i ottan. På vintern kan jag återgå till det vanliga. - Rapport följer. 02 06 2006 http://www.livscykeln.se/blogg.php?blogg=36 annah@livscykeln.se (Anna Gardelin) http://www.Livscykeln.se/blogg.php?blogg=35 Vaknade till blixtar och åskmuller. Min fantasi laddade upp sig i syner om Anna liggande tvärs över vägen, drabbad av blixten. Enligt den kunskap jag fått, drar sig blixten till rörliga mål, särskilt om målen cyklar i öppet landskap. Jag skulle cykla 11,7km i öppet landskap. Från Kågeröd till Svalöv. Funderade över hur det skulle kännas att få en blixt igenom sig. Hur skulle jag se ut när blixten vandrat färdigt i kroppen och lämnat mig med brända inälvor. Tore kunde känna sig trygg i åskvädret inne i vår röda stuga. Helt ovetande om mina blixtrande tankar, hade han redan varit uppe och pressat fram saften ur två apelsiner. Det var gott. Han rullade upp gardinerna och la tidningen på sängen. Ljuset kastade sig rakt in i sovrummet. Jag tänkte på hur mörkret smyger sig på en på altanen på kvällarna. Långsamt blir det skummare och skummare tills jag inte längre ser grannens hasselbuske. Då är det dags att tända ljusen. Ljuset beter sig inte alls på det sättet. Varde ljus! helt utan smygande. Kan det bero på att jag sällan sitter på altanen i gryningen. - Läste med trötta ögon i tidningen "Att bryta ett mönster är en vardaglig heroism". Ögonlocken förblev morgonslappa, men hjärnan hade fått sig en riktig röjare. Helt otroligt! Det är ju så sant så sant. Att bryta ett mönster tar all kraft, vållar smärta och får tårarna att falla som regn. Heroisk är man när man bryter ens den lilla minsta vana i vardagen. Efter havregrynsgrötsfrukost hade åskvädret glidit förbi och jag cyklade iväg till dagens äventyr på jobbet. Gjorde mig ingen brådska utan funderade på vilka mönster jag hade och vilka jag behöver bryta. - Sluta jaga sekunder med cykeln, jag kommer fram ändå. - Göra motionen till en naturlig dagsaktivitet. - Vara trogen mot mina utfästelser till mig själv. - Respektera det andra säger till mig och inte skylla på dåligt minne. HU! Jag får ångest av att tänka på att börja väva andra mönster i livet. Vad är det som gör att jag inte gör alla dom sakerna som jag mår bra av! Varför lär jag mig inte ett nytt språk istället för att lösa korsord. Jag ska fundera på detta på sadeln och utanför sadeln. Jag tror att det enda rätta är att göra som Baloo, do be, do be, do! Aktivera livet i dig Annah! Se hur nya vardagsvanor får väven att lysa vackrare och skönare. Varför ska det vara så SVÅRT! 01 06 2006 http://www.livscykeln.se/blogg.php?blogg=35 annah@livscykeln.se (Anna Gardelin) http://www.Livscykeln.se/blogg.php?blogg=33 En knuten näve blir aldrig fylld med annat än den egna knuten. Denna insikt slog mig som en bomb idag och jag blev helt förstummad. Kloka ord som går rakt in i märgen finns skrivna överallt. Det är ju precis så det är. Har jag inte öppna händer kan jag inte få något i dom. Nu ska jag gå med händerna vidöppna, både i byxfickan och utanför. I byxfickan kanske jag hittar en tia. Utanför byxfickan kan jag ha turen att få en annan hand i min. Och det är ett riktigt storslaget privilegium. Jag tänker på alla som går med knutna nävar. Arga på allt, till och med vädret. Så surt livet måste vara då.... och särskilt om det regnar. Istället kunde man öppna händerna och tänka på hur bra det är för grödan och trädrötterna att regnet skvalar. Sträcka händerna mot himlen och stå så ett tag. Så kittligt det måste vara när regndropparna rinner längs med armarna ända ner i armhålorna och kittlas hela vägen dit. Det måste jag absolut prova nästa gång det regnar obehindrat. En knuten näve blir alltid tom. Dessutom är den hård och kan skada någon om man viftar med den. Det är tillfredsställande och spännande att läsa och höra nya saker. Det kan man nästan varje dag bara man har ögonen öppna och öronen som trattar. Slutna ögon ser inte ljuset. Tinnitus kan vara ett litet hinder, men man kan lära sig att fokusera. Ibland önskar jag dock att somliga stängde munnen och öppnade öronen istället. Jag ska fundera på det för egen del. Det enda negativa som jag ser just nu är att jag ibland är så väldigt negativ. Just nu går solen ner bakom grannens tak. 23 05 2006 http://www.livscykeln.se/blogg.php?blogg=33 annah@livscykeln.se (Anna Gardelin) http://www.Livscykeln.se/blogg.php?blogg=32 Söndagsfriden andas i vår stuga. Ormbunkarna har skickat fulländade konstverk upp ur jorden, jag satt och gladdes åt naturens perfekta skönhet. Till och med solen ville skicka några strålar för att glädja oss. I eftermiddag ska goda vänner komma och ha trevligt med oss kring nya grillen. Laxen ligger i marinad i kylskåpet. Det kändes så lyckligt att jag vågade mig på att lyssna på P1 i radion. Jag ångrade mig nästan med detsamma, men lyssnade ändå färdigt på det som etern fyllde mitt kök med. "Ring Göran Persson". Det var inte roligt. Ensamma, ensamstående med barn, sjuka, arbetslösa, arga, ledsna, förtvivlade människor ringde och ställde befogade frågor till statsministern. Om han möjligen kunde sätta sig in i hur det är att leva på en liten summa pengar med två barn och utan arbete. Om han kunde ge råd hur man skulle få ett arbete. Om han kunde i sin herrgård fantisera om att inte kunna betala sina räkningar. Det var hjärtskärande frågor och jag föll i dysterhet. Göran Persson kunde inte ge några svar. Någon ringde och sa att det var socialdemokraterna som värnade om de små. Hon lät uppriktig och angelägen. Men jag får inte ihop det. Är det inte dagens politik som skapar dagens levnadsvillkor. Är det inte politiken vi haft i årtionden som har fört oss dit där vi är nu, när de stora får miljoner i bonus och de små ska klara sig på några tusenlappar. De som får miljoner, är de flera miljoner mer värda än den fattigaste? Tror knappast det. Är det inte dags att välja andra politiker. Några ärliga, insiktsfulla, empatiska och kraftfulla politiker med åtminstone en vision. Är det inte dags att bilda ett parti för människorna i samhället. Göran Persson har inga svar som värnar om de små. Det har inte jag heller fast jag inte har en herrgård i Sörmland. Men i en liten röd stuga i Kågeröd studsar visionerna mellan väggarna utan att nå någon annan än mitt eget sinne. Göran Persson har inget att säga till mig. Jag har heller ingen fråga. I helgen ska jag plantera hallonplantor. 21 05 2006 http://www.livscykeln.se/blogg.php?blogg=32 annah@livscykeln.se (Anna Gardelin) http://www.Livscykeln.se/blogg.php?blogg=31 Lördag morgon, varm och skön säng, en livskamrat under samma jättetäcke och morgontidningen i fem delar. Ett privilegierat liv att vakna upp till. Solen skiner dessutom. I dag handlade en av delarna i tidningen om Sjelland och jag fick lust att lämna Kågeröd för en dag i Köpenhamn. Vill någon av våra vänner följa med till Köpenhamn, lämna besked i "Kommentar" här nedan. Blir det inga kommentarer är det ett tecken på att inga vänner finns. Så det är ett sätt att kolla läget. Dagens citat i Helsingborgs Dagblad "En sak är i alla fall säker. Lars Danielsson var ute och cyklade den där annandagen." Då är det klart att han inte ringde någon. Det är omständligt att hantera en telefon med händerna på styret en hal annandag. Jag har försökt det själv. Kanske inte en annandag, men en annan hal dag. Då gled cykeln i sidled och jag föll med den och mobilen. Det är svårt att förstå det långa och dagliga segdragna ältandet av Lars Danielssons göranden på annandagen. Jag kan tro att fler än jag får rinnande var i öronen av intresset som får helt sjukliga vändningar. I går lyssnade jag med varet rinnande i öronen om skvallret på diverse bloggar. Någon hade länkat ett skvallerblock till sin hemsida utan att alls tycka att han hade ansvar för att skvallret fördes vidare via hans länk. Det var ju inte han som skrev. Jag slår mig för pannan! Det är så med allt skvaller. Ingen tar väl ansvar för det. Den som böjer sitt öra, lyssnar och för det vidare är en helt vanlig simpel skvallerpåse som sprider sin dynga till nästa öra. Inget mer. Denna person blev seriöst intervjuad i P1. Kan vi vänta oss något intelligent av den här typen av processer. Något av bestående positivt värde. Finns det några värdefulla korn av sanning att hämta ur detta? Jag tror det inte och önskar mig därför helt andra personer till maktens bostäder. Kan inte svenska folket gemensamt skicka ut ett dånande rop "Vi vill ha personer med hjärta, hjärna, visioner och professionalitet". Men jag befarar att folket tappat rösten och att det absolut värsta kommer att hända i valet i september. Att inget särskilt händer och skvallret går vidare via alla kanaler. 20 05 2006 http://www.livscykeln.se/blogg.php?blogg=31 annah@livscykeln.se (Anna Gardelin) http://www.Livscykeln.se/blogg.php?blogg=29 Regndropparna prasslade glatt på mitt regnställ. Klorofyllen svävade i vårljummen luft och jag kunde höra dess gröna sång. Vid närmare lyssnande var det sången från mina cykelhjul som fick mig att falla i sköna känslor. Grässtråna vid vägkanten böjde sig åt samma håll jag cyklade åt. Det var medvind på riktigt. Naturen har verkligen törstat efter detta regn. Särskilt min trädgård med alla nyplanterade lökar som jag hoppas mycket på. I denna översvallande positiva livsstund trodde jag att jag kunde cykla från Svalöv till Kågeröd på 35 min. Det trodde jag ända tills jag blev uppmärksam på att jag inte alls behövde det utan det var helt tillräckligt att cykla i regnprasslet och glädjas åt gröna spröda groddar som stack upp ur såddfårorna. Dessutom visste jag att mina käraste gäster var på väg för att steka spättafiléer på min gasspis och sova över i min säng. Kan det vara möjligt att bli gladare. Fast varför värdera glädjestunderna, gladare eller gladlösare... det räcker med att vara glad. 18 05 2006 http://www.livscykeln.se/blogg.php?blogg=29 annah@livscykeln.se (Anna Gardelin) http://www.Livscykeln.se/blogg.php?blogg=30 Nu skulle det hända. Det var i mitt sinne bestämt att jag skulle cykla Svalöv-Kågeröd på 35 minuter. Det kan inte vara omöjligt eftersom inget är omöjligt bara tanken har tillräcklig kraft. Så, jag klickade fast skorna i pedalerna, spände benmusklerna, riktade blicken mot horisonten där Kågeröd låg stilla väntande. Min beslutsamhet var total. Denna kväll skulle jag få uppleva hur segerns ljuvliga tillfredsställelse sköljde över mig. Jag har känt den förut och jag vet vad den är värd. Tore hade räknat ut på flera papper att det skulle vara omöjligt för mig att cykla in fem minuter. Därför skulle jag göra det just denna dag. Nu cyklar jag. Mitt i centrum vågar jag inte ge järnet. Jag har dåliga erfarenheter av bilar som inte stannar vid högerregeln. Utanför stan drar jag på så kedjan raknar. Förbi Svalövssjön där inga träd växer även om vattenspegeln är blank. Jag ser inga fåglar, hör inga bofinkar eller koltrastar. Kollar datorn och ser att medelhastigheten är 17,3. Det räcker inte, jag måste öka farten. Nedförsbacke...17,7, uppför 16,9. Jag tittar inte upp, cyklar på allt jag orkar. Puh! jag blir trött när jag skriver. Nerför den sista långa backen och korsningen vid Tre Stjärnor med dom goda pizzorna... 19,8. Sista biten är en mardröm för en som jagar sekunder. Vid rosa kiosken är jag utmattad men måste öka farten. Det går inte. Hemma vid brevlådan, medelhastighetenär 19,5. 37 minuter har det tagit och jag har förlorat Tur till Kågeröd med två minuter. Tores grytor fyller hela hemmet med en fantatisk doft av rotselleri och andra kryddor. Bordet är vackert dukat med ljus och gröna servietter. Jag fräschar till mig, sätter mig vid bordet innan andan hämtat sig och se! En ljuvlig fisksoppa står där rykande het. Creme fraiche med vitlök och persilja till. Och en flaska svalt vitt vin. Oaaaa! Skrattar inombords, tur att jag ändå hann till midda´n! Ny tur imorgon. Kanske är jag snabbare med kraftfullare tankar då. 17 05 2006 http://www.livscykeln.se/blogg.php?blogg=30 annah@livscykeln.se (Anna Gardelin) http://www.Livscykeln.se/blogg.php?blogg=28 I radion hör jag underliga saker ibland. Någon sa såhär i något sammanhang i går: "Vi föds för att dö". Det är ju en helt ohygglig tanke, att vi skulle födas till att dö. Nej! med besked. Vi föds till livet för att synas och höras. För att leva all den tid vi har fram till att dagarna tar slut. Då dör vi förmodligen. Men ingen vet det heller. Kroppen krakelerar och löses upp förstås. Blir till maskarna att mumsa på, eller bränns till aska. Vad som händer med själen, det vet vi inte, men jag tror på det bästa för alla. Mitt nya jobb i Svalöv kräver fysisk aktivitet. Jag cyklar t/r varje dag. Det blir 22km drygt. I dag har jag inte cyklart för jag skulle ha med mig en stor kasse tulpanlökar. Nu löper jag inte så mycket då. Det behövs inte, fast kanske på lördag o söndag. Min vikt har minskat med tre kg. Möjligen pga tankens kraft. Eller att jag cyklar, eller att jag slutat med socker o Bregott. Något annat banbrytande har jag inte gjort för viktminskningen. Själv tror jag mest på kraften som tankarna skapar. Med den kommer allt det andra. Tinnitus är dock som vanligt. Örat har egen tankekraft. 16 05 2006 http://www.livscykeln.se/blogg.php?blogg=28 annah@livscykeln.se (Anna Gardelin) http://www.Livscykeln.se/blogg.php?blogg=27 När jag cyklar finns ingen tid, bara vägen och tankarna. Och motvinden förstås. Ändå irriteras jag av att det tar 37 min att komma till Svalöv. Det är ju bara 11 km mellan min brevlåda och jobbets ytterdörr. Det krävs hård träning att cykla på 35 min men i september ska det hända. - Solen lyste muntert. Vårvinden ruskade om dom blommande havtornsbuskarna så kronbladen lossnade och yrde runt mitt huvud. Kan man vara annat än glad när vägen till jobbet är så ljuvligt vårlik. Fast det var kallt förstås. Vinden ven mellan tårna och runt öronen. Det är en sak jag inte förstår: gräset vid vägen fladdrar och böjer sig åt samma håll som jag cyklar. Det borde vara självklart då att det är medvind. Men nej! det är det inte. Det är något jag lärt mig och fått förlika mig med - det är mycket sällan medvind när jag cyklar. Och då är det uppförsbacke. - Jag får nöja mig med att livet har medvind ganska ofta, även om det inte blir som jag vill alltid. Ibland är inte det jag vill som är det bästa utan det som blir. Då har jag ju haft medvind utan att fatta det. Något finger har jag väl haft med i skeendena. Jag tror inte på att något bara blir. Kul är det ändå! - I alla fall hade jag i hemvägens motvind huvudet fullt av tankar jag ville skriva ner. Kom hem (39 min), tog av mig hjälmen och med den försvann varje tanke. Hur jag än försökte kom dom inte tillbaka. Det hjälpte inte ens med ett glas Klein Constantia 2003 Chardonnay. Då är det kört. Nu struntar jag i det. Imorgon växer nya tankar fram. Kanske till och med bättre tankar än dom i dag. - Jag har varit väldigt glad och lycklig för mina vänner från jobbet i Landskrona kom för att luncha med mig. När jag såg dem kliva ur bilen blev jag varm om hjärtat och svettig i ögonen. Jag är mycket förtjust i dem och jag känner att de är det i mig. Fast just det är mycket svårare att förstå. Skymningen strömmar in genom fönstren i min stuga i Kågeröd. TVn visar rörliga bilder, men eftersom jag bara betraktar bilderna utan att vara delaktig i händelserna kommer jag att somna fort. Nu lägger jag tinnitusörat mot kudden och väntar på att någon ska linda sina fingrar i mitt hår. Sömnen är precis här intill och räknar mina ögonfransar. 15 05 2006 http://www.livscykeln.se/blogg.php?blogg=27 annah@livscykeln.se (Anna Gardelin) http://www.Livscykeln.se/blogg.php?blogg=26 Fick en bok en gång av Hasse Alfredsson "Tiden är ingenting" skrev han. Tid är verkligen något att fundera över. Vad är det som händer i tiden. Min mamma sa en gång att hennes tid hade bara rusat in i evigheten ocn den hade bara varit som en sekund. Jag blev förstummad, för jag hade levt ordentligt i 35 år då. Alltså levt mycket längre än mamma som var fyrtio år äldre än jag. Underligt. I dag har jag varit separerad från min stilige man i 9 timmar 56 minuter och 6 sekunder. Mellan Frankfurt och Singapore är det 12 timmar med Singapore Airlines jumbojet. Jag har bara varit i Svalöv. Cyklat från Kågeröd, jobbat åtta timmar och cyklat hem igen. Det kändes helt normalt, även om jag gärna hade varit lindad runt honom lika länge i dag. Hade jag däremot varit på Teneriffa, 10 tim t/r, hade jag varit långt borta både fysiskt och psykiskt. Men egentligen har det ju ingen betydelse var man är om man inte ses på tio timmar och kan linda in sig i varandra. Jag börjar tro att tiden är ingenting. Den är nog något som vi behöver för att kontrollera att klockorna fungerar. Den här dagen var den första på mitt nya jobb. Tore är en omtänksam hemmaman, ett smörgåspaket låg i cykelväskan när jag trampade iväg. På vägen utanför Kågeröd låg en död grävling. Låg där som om den hade lagt sig för att sova. Något annat hände inte - jo, solen sken och jag blev svettig. På vägen hem hade en annan grävling lagt sig för att sova för evigt. Jag föll i djupsinniga tankar medan fötterna förde pedalerna runt navet på cykeln och däcken nynnade entonigt. Lite oroligt funderar jag på om Tore saknar livet som militär sjökapten och seglatserna på de sju haven. Saknar han sina FNuppdrag i Honduras, Nicaragua, Östtimor, Jugoslavien, Kongo, Saudiarabien, Sumatra... Eller kan det tänkas att han trivs med det stilla livet i Kågeröd ihop med koltrasten och rödhaken. Bre smörgåsar till sin cyklande fru och läsa Helsingborgs Dagblad med nyheter från Svalöv och Landskrona. Hemmamannen stod vid spisen med panerad torsk och potatismos när jag trött ramlade in i stugan. Bordet på altanen stod vackert dukat i kvällssolens varma gula sken. Livet saknade inte spänning för min del. Stillsamt och vänligt, med ett lass torsk och mos på gaffeln säger Tore "Räddningsverket ringde i dag. Dom undrar om jag vill åka till Pakistan om två veckor." Jag behöver inte fundera så mycket. Allt är som det ska. Koltrastarna i Kågeröd sjunger en visa i kvällningen och vare sig tiden eller avståndet är något särskilt. 11 05 2006 http://www.livscykeln.se/blogg.php?blogg=26 annah@livscykeln.se (Anna Gardelin) http://www.Livscykeln.se/blogg.php?blogg=25 Det är dags att sluta på jobbet och börja ett annat. Förändringar är nödvändiga - och spännande, men också ångestfulla i separationen. Skrev i Intranet ett meddelande till alla att jag skulle sluta och hur det kändes. Fick en kommentar på tre ord: "Du blir saknad." Någon kommer att sakna mig. Det är stort. Jag tänker på alla som inte blir saknade. Som föds efterlängtade och dör helt ensamna, utan att vara saknade av någon, utan att ha lämnat spår efter sig. Levt spårlöst. Kanske ingen har lämnat goda spår inuti dem när de var små, så de lärde sig hur man lämnar spår. Jag vet inte, men jag är väldigt glad att jag blir saknad, då har jag varit en positiv resurs den tiden jag varit på denna plats. Att jag saknar dem jag tycker om är självklart - att jag själv är saknad är något annat. Inte så självklart. Undrar om många känner som jag. För att bli saknad måste man ha varit någon. Något. Glad kör jag hem till Kågeröd. 08 05 2006 http://www.livscykeln.se/blogg.php?blogg=25 annah@livscykeln.se (Anna Gardelin) http://www.Livscykeln.se/blogg.php?blogg=23 På café Maddes med ett glas kaffe latte och bulle utan smör. Bägge delarna var riktigt goda. Samtalet mellan fyra kvinnor runt bordet var intressant och mycket givande. Fyra kvinnor har nästan alltid tankar om kvinnan och hennes utveckling. Det har jag i min ensamhet också. I alla fall pratade vi om ett samhälle i VästAfrika - någonstans där, där alla män var i krig i åratal. Kvinnorna tog hand om samhället och barnen helt själva. Det blev bra! När kriget var slut kom männen tillbaka, tog makten och allt blev som förut. I mitt huvud grydde frågor som jag inte tordes ställa. - Hur gjorde männen när dom tog makten. - Varför gav kvinnorna bort sin makt? - Är kvinnorna helt maktlösa. I så fall varför? - Vad är det som gör att kvinnan skyller på mannen? - Om kvinnorna vill ha makten, varför släpper dom den ifrån sig? - Varför delar dom den inte bara - 50-50? Det är inte alls så att jag har svaren, men jag är intresserad av oarga svar från andra kvinnor. I brist på det går det bra med arga svar. Kanske någon man kan svara på mina frågor: - Hur gör mannen när han tar makten? - Är det viktigt att ha makten? - Kan inte makten delas 50-50? Andra frågor som jag ofta funderar över: - Varför är det tuffare att cykla herrcykel än damcykel? - Varför är det tufft att klä sin dotter i blå/grön/vitrandig tröja, men löjligt att klä sin son i rosa/blommig? - Varför är dett tufft och stiligt att kvinnor klär sig i kostym? Om en man klär sig i klänning är han transvestit. - Varför är det tjusigare att bussa människor i luften från Stockholm till Köpenhamn, än att hjälpa barn att komma till världen? - Blir en kvinna jämställd om hon sadlar om från dagisfröken till pilot? - Blir en man jämställd om han sadlar om från pilot till dagisfröken? - Är det så att om vi ska bli jämställda, måste mannen ge makt åt kvinnan. Är vi i så fall jämställda? För mannen kan tydligten ta tillbaka makten hur lätt som helst.... som dom i Västra Sahara. Den som ger och tar har ändå absolut makt. Slutligen då - Om mannen kan ta makten utan kvinnans hjälp, vad är det som hindrar kvinnan att ta makten utan mannens hjälp? Jag undrar om mannen känner att han har makt över kvinnan? Hur känns det? Jag vill gärna veta allt detta. Kan det vara så, som jag oftast tror, att både män och kvinnor tycker att det manliga har högre värde. Därför söker sig kvinnan i sin kamp om jämställdhet till det manliga. Om det bara handlar om att männen har högre lön, borde man istället fokusera på att höja sitt eget värde och på så sätt värdet på sina egna yrken. Men när man lägger skulden på sin belägenhet på någon annan gör man sig till ett offer och kommer ingenvart. 04 05 2006 http://www.livscykeln.se/blogg.php?blogg=23 annah@livscykeln.se (Anna Gardelin) http://www.Livscykeln.se/blogg.php?blogg=24 Det är utvecklande och spännande att ha koll på omgivningen. Man kan snubbla på juveler. Har man lyckan att vara i Visby, gå Smittens Backe upp mot Nygatan, kan man gå in på Cirkus Café mitt i backen. Caféet ägs av en familj som är cirkusartister. Där är trevligt att fika. Det gjorde jag en varm sommardag och såg en anteckning på en servett. Snacka om humor med djup insikt. To be or not to be - Shakespeare To be is to do - Nietsche Do be do be do - Baloo Fundera inte så mycket på om du ska vara eller inte vara som Shakespeare gjorde. Se det som det är, att vara är att göra, som Nietsche. Gå sedan efter Baloos uppmaning, han gjorde det verkligen! Alltså, gör livet! Var i livet och gör det till ditt. 02 05 2006 http://www.livscykeln.se/blogg.php?blogg=24 annah@livscykeln.se (Anna Gardelin) http://www.Livscykeln.se/blogg.php?blogg=22 Motvilligt har jag slutat äta Bregott och ha socker i téet. Jag älskar Bregott på gott bröd så mitt offer är stort. Motvilligt har jag börjat styrketräna. Motvilligt har jag studsat upp ur goa sängen så fort Tore sa "Du ska upp och springa!". Det gjorde han vid 06.15. Då hade han redan varit uppe en kvart och pressat apelsiner. Innan jag studsar upp tar jag vilopulsen för att följa konditionsuppgången. Målet är 50/sek. Just nu ligger pulsen på 70/sek. Jag har mycket att ta igen. Styrketräningen gör jag på mattan i sovrummet. Eftersom jag är så mycket anti sådant som alla måste ha, har jag lagt hantlarna på hyllan. Jag har tagit två vackra stenar från Gotland att använda till träningen. Jag behöver inte veta hur mycket tyngderna väger, dom väger olika mycket. Jag ska springa och träna bort 16 kg. Idag sprang jag 35 min, min första löparda. Kågeröd var duggfuktigt gråkulen. Hundratals daggmaskar hade krupit ur sina vinterbon och låg som stela två dm långa pinna på vägen. Det var inte roligt. Till en början försökte jag undvika att trampa på dom, men det blev omöjligt på vissa sträckor. Till en början, ca 30 m, kändes löpningen skön och lätt. Sedan blev det värre. Lärkvägen blev längre och längre medan jag blev tyngre och tyngre. Det hjälpte inte att gatorna har sköna namn som Gullregnsvägen. Konsum mitt i byn sålde bacon för 18.00 och Bamse-grillar för 24.90. Jag behövde inget och sprang förbi. In på TyckBrahegatan, Petréns väg... förbi Kågeröds Bilverkstad. Löparrundan avslutas med en brant backe mot Kågerödslund. Jag sprang hela backen trots att kollapsen kändes nära. Jag sprang verkligen hela vägen. Ända hem, där frukosten stod vackert dukad. Vilken skön och trött känsla! Det är faktiskt underligt att jag har låtit mig svämma ut till en volym jag aldrig haft. Låtit konditionen gå i botten och hjärnan dimma till sig. Varför gör jag saker som jag vet är dåliga, istället för det jag vet är bra. Det är ju bara att bestämma mig, respektera mitt beslut och göra! I dina drömmar är ingenting omöjligt! 30 04 2006 http://www.livscykeln.se/blogg.php?blogg=22 annah@livscykeln.se (Anna Gardelin) http://www.Livscykeln.se/blogg.php?blogg=20 Varför kan inte svenskarna kalla finnar för finnar. Det gör mig så sur ibland och jag får läsa Tante Sofies sinte vise. Jag är född i Finland av finska föräldrar vilkas föräldrar var finnar även de. Här i Sverige kallas jag dock finländare, det som är finskt kallas för finländskt. Finska pinnar kallas däremot Finska pinnar - inte finländska pinnar. Det är skillnad på finnar och finländare. Jag är finne och talar finska. Det låter bra med finne. Det låter som björkar, sjöar, slit på frostnupna sädesfält, krig, hjältemod, musik och slagsmål. Finne låter också som bastu vid sjön med lång brygga ut i vattnet. Hur skulle det låta om finnarna plötsligt skulle börja kalla svenskarna för svenskländare som talar svenskländska. Jag tror att svenskarna har det svårt med språket. Ordet finne är inte riktigt fint att använda. Och fint måste det naturligtvis vara. Det är så lätt att bli kränkt i vårt land. I Sverige alltså. Finnarna är mer hårdhudade. 29 04 2006 http://www.livscykeln.se/blogg.php?blogg=20 annah@livscykeln.se (Anna Gardelin) http://www.Livscykeln.se/blogg.php?blogg=21 Tinnitus. Har ingen anledning att sträcka armarna i luften och ropa Halleluja. Det väsnas i öronen som det gjort i nästan två år. Jag har inte tagit reda på hur Auyrveda fungerar. Det känns oöverkomligt att ta mig till Lund eller Malmö för att komma till en Auyrvedaterapeut. Bensinen är dyr, även om Kågeröd ligger centralt i Skåne. Nu ska jag testa naturens kraft på annat sätt, nämligen genom avslappning. Börjar om en stund. - Rapport om mina framsteg kommer. Övervikt. Att väga 15 kg för mycket är jättemycket. Inga kläder passar. Strumpbyxornas gren hänger mellan knäna. Vigselringen stryper blodtillförseln i fingret och vårens läckra NOA NOA-kollektion passar inte ens i provrummet. Jag ska testa naturens kraft även på fetman och genom att äta mindre, fettfattigare och sundare ska fettet rinna av. Utan fettsugning. - Rapport om fallande kilon kommer inom kort. Kondition. Jag har cyklat till Istanbul, Berlin, Stockholm och Prag, sprungit Marathon och styrketränat flera år. Känslan av friskhet var ibland överväldigande! De tre senaste åren har jag suttit, legat, vilat, ätit, sovit, vilat efter natten och slappat till ingen nytta. Konditionen är inte att finna. Jag ska testa naturens kraft och förmåga att skapa ny kondition. Har tagit hem gott om stenar från Gotland som kommer att fungera som vackra och naturliga hantlar med varierande vikt. I Kågeröd finns fina löparstråk och löparskorna är nya. I dag är det dags att börja leva på det sätt som naturen kräver. - Rapport kommer löpande. 29 04 2006 http://www.livscykeln.se/blogg.php?blogg=21 annah@livscykeln.se (Anna Gardelin) http://www.Livscykeln.se/blogg.php?blogg=19 Vaknade trögt efter en fantastisk dag på Hven. Ibland är det flyt i det jag gör. Grillen varm, köttet välmarinerat, havet glittrigt för solen skiner efter regnet. Och vi som grillar har en sällsam samstämmighet. Det känns som den stora godheten och vänskapsvärmen fallit från himlen just nu och här. Det är ett stort privilegium att känna sådan gemenskap och jag är tacksam. Att bli berörd av någon annan, och beröra någons innersta tänker jag är det enda sättet att ha en mening i sitt liv. Även om jag tycker att jag kommit till livet för att synas och höras, krävs det en ingrediens som gör att mitt "synas och höras" får en djupare mening. Skrika och bullra kan jag ju helt utan mål och mening. Vilket jag tycker att många gör. Jag själv också i långa stunder. Ibland lyckas det dock att nå en känsla av gemenskap som inget annat kräver än just den här stunden och vi som är här. Därför blev det en sen kväll på Hven. Skulle cykla hem till Kågeröd efter landstigningnen i Landskrona. Men Stian, den flinke norrmannen hotade mig med att ringa till Tore och säga att hans "galna fru är på väg till Kågeröd i mörkret , kom och hämta henne nu". Själv gick han med de resterande två på krogen. ----- Jag har på jobbet lyssnat på föredrag om olika kulturella sätt att uppfatta världen och hantera livet. Mycket av det som händer i världen skylls på religioner. Man gör Gud till ett bestraffande domedagsmonster som stryper friheten för människorna. Så har religioner gjort och gör fortfarande. Man utgår ifrån att det är Gud som satt rigida regler för livet, utan att förklara varför. Man utgår ifrån att Gud inte har en fri, karleksfull och förstående relation till sina jordebarn. En gud som reglerar människans fria vilja är inte en kärleksfull Gud. Om man läser bibeln jättenoga kan man läsa att Gud gav människan en egen vilja och friheten att välja. Han har heller inte gett människan mandat att döda och bestraffa varandra. Så - vad handlar de religösas fördömanden och bestraffningar egentligen om? Vad har det egentligen för betydelse om jag är sjundedagsadventist, kristen, taoist, mormon eller muslim. Om vi växte ur blöjorna och diskuterade våra synpunkter av nyfiket intresse, utan väderingar, då skulle nog "den stora godheten" göra sig synlig. Tror jag. Är inte olikheter och likheter lika viktiga. Att alla människor har behov som är lika är alldeles uppenbart. Man behöver mat och god miljö att leva i. Man behöver kärlek och tillhörighet. Hur man skaffar sig allt detta kan däremot vara helt olika. Om vi alla vore lika, hade samma åsikter och religioner, skulle det inte vara så kul. Det är spännande och utvecklande att vi är olika. Utvecklingen sker ju i oliketer, i varför? och hur?-frågor. Livet skulle bli ganska lagom enformigt om alla vore som jag. Eller som Göran Persson. 28 04 2006 http://www.livscykeln.se/blogg.php?blogg=19 annah@livscykeln.se (Anna Gardelin) http://www.Livscykeln.se/blogg.php?blogg=18 Bakom morgonens rullgardin har en grå dager svept in över Kågeröd. Men dager ändå, och en helt ny morgon till Kågerödsbornas förfogande. Det är livsviktigt att ha lyhörda öron. Även om tinnitus gör mig halvdöv i högerörat hörs spännande påståenden och åsikter överallt. Igår sa en av mina kära vänner något som gjorde mig helt häpen. "Tiden går inte ofrån oss, den kommer till oss." Vilket höjdarpåstående! Och alldeles sant dessutom. En ny aprildag har kommit till Kågeröd och till alla andra platser i vår tidszon i världen. En del vaknar till sorg, saknad, död och svält, en del till sol, lyxlir och och sidenskjorta. Själv vaknar jag denna morgon till ljuden från en vacker man som pressar apelsiner och rör ner russin i havregrynsgröten. Jag kan inte annat än känna glädje även om sikten är suddig utomhus och de grå molnen ser ut att ha fastnat i skorstenarna. Som mjuka flisfiltar över kajorna som myser vid sina bon. Nå, i alla fall är jag omtumlad av den nya insikten att tiden inte går ifrån mig utan kommer till mig. Att se tiden ur den synvinkeln är ju positivt. Livgivande och spännande. Tid som kommer ger mig större möjligheter än tid som går. Att jag inte sett det förut. Att jag ser detta nu är en stor gåva jag är tacksam för. Jag har också fått ett nytt bevis på, att jag inte själv klarar ut att räkna fram alla positiva synvinklar. Jag behöver människor omkring mig att lyssna noga till. När jag hör en annan människas tankar, skapar det nya tankar hos mig själv. Nya tankar är ohyggligt spännande, de kan få livet och världen att se helt annorlunda ut på två snabba sekunder. Hur spännande kan livet egentligen bli. Slutar det någonsin att vara spännande. Faktiskt så verkar det inte att göra det. 26 04 2006 http://www.livscykeln.se/blogg.php?blogg=18 annah@livscykeln.se (Anna Gardelin) http://www.Livscykeln.se/blogg.php?blogg=16 Solstrålarna gled in i sovrummet genom springan mellan rullgardinen och fönsterkarmen redan innan gardinerna blev upprullade. Sängen blev som en blomsteräng. Jag var naturligtvis en humla där, på jakt efter hummelhonung. Jag som varesig känner att livet rusar fram, eller att det gör något att det regnar, kände glädje i mötet med vårsolen. Kröp in i röda morgonrocken och ut till brevlådan. Ja, jag kröp inte till lådan förstås, utan gick barfota på singengången - ONT. Där fanns morgontidningen som det tidigt vakna tidningsbudet lagt dit. Tidningen är fortfarande ovan i formen. Den har så många sektioner att man slipper alldeles stressen av att strax behöva byta med maken, då han läst färdigt sin sektion fortare än jag min. Men å andra sidan behöver jag inte bli förlamad i armarna av att hålla tidningen sträkt. Och när jag omsomnar mitt i världskaoset, täcks jag inte helt och hållet av tidningen. Det nya formatet lämnar magen och benen synliga när nyheterna ramlat över en. Det är tacksamt. I dag läser jag ett litet uttalande, "Jag har 57 tv-kanaler och ändå finns där inget att se." Precis så upplever jag det. Hur många kanalen Viasat än erbjuder, finns det inget som är intressant, medryckande, engagerande eller inspirerande. Det som fått mig att spetsa öronen på väldigt länge är Craig Kielburger vars organisation byggt 400 skolor för fattiga barn i världen. Det är imponerande! Det lilla inslaget på Aktuellt fick mig i djupa tankar om hur jag själv fungerar. 400 skolor på 10 år! Vilket arbete att kontakta finansiärer och allt annat kring byggena. Och få allting att fungera. Tänk om det fanns en hel regering som tog ställning till och brann för något viktigt. Riktigt viktigt. Om tolv tolvåringar kan starta en organisation som bygger 400 skolor, då borde faktiskt en hel regering kunna göra mycket större och fler underverk. Varför gör så få underverk. Varför gör inte jag det? Med 57 TV-kanaler skulle man kunna göra underbara saker för världen. Nu är det mest våld, ytligheter, banaliteter. Mycket lite något som berör det innersta. Mycket lite dynamik, intelligent kreativitet eller program som skapar nyfikenhet. Till och med barnprogram är våldsamma. - Det hjälper nog inte att lägga huvudet mot ett träd och ropa HJÄLP! Men solen lyser och det är äntligen vår. Det är inspirerande! Jag ska gräva i min trädgård utan handskar och känna hur levande jorden är. Jag ska gå barfota. Jag vill känna våren med fotsulorna. Marken är sval och fuktig och ger en ljuvlig känsla av tillhörighet. 22 04 2006 http://www.livscykeln.se/blogg.php?blogg=16 annah@livscykeln.se (Anna Gardelin) http://www.Livscykeln.se/blogg.php?blogg=15 Sömnig redan vid Aktuellt-tiden 21.00 satt jag framför TVn. Hela Kågeröd låg i mörker och kajorna på skorstenarna hade huvudet under vingen. Jag önskade mig ingenting. Mer än att tinnitus kunde låta ljuda. Nyhetsuppläsaren berättade om en 12-åring från Canada som en dag läste den sorgliga nyheten i Toronto Star om Iqbal Masih. Rubriken löd: "Boy, 12, murdered for speaking out against child labour". Iqbal var ett barn som lyckades fly från sin slavdrivare och blev känd i hela världen med sitt budskap om barnarbetarnas situation. Han blev skjuten med två skott i huvudet av slavdrivaren. Detta hände 1995. Craig Kielburger, den 12-årige canadensiske pojken blev djupt berörd av detta, tog artikeln med sig till skolan och engagerade 11 klasskamrater. Tillsammans startade dessa tolv 12-åringar organisationen "Free The Children". Idag, 11 år senare finns 400 Free The Children skolor i världen, i vilka mer än 35,000 barn utbildas varje dag. Craig och hans klasskamrater är nu 23 år gamla. Jag satt helvaken, förstummad över engagemanget hos honom, en vacker man med synnerligen sympatisk utstrålning. Vilket mod, vilket engagemang, vilken kraft! Mina tårar rann i en stark önskan jag att någon gång, om än bara under en enda dag, kunde känna ett sådant engagemang som Craig Kielburger och hans kamrater. Det är svårt att släppa tanken - varför brinner inte jag? Jag kunde ju brinna för en pågatågstation i Kågeröd så vi kunde ta oss till grannstäderna utan bil. Spara pengar och få friskare luft. Det vore en god sak! Vad är det egentligen som krävs för att lågan ska tändas i bröstet och engagemanget blomma? 400 skolor runt i världen på tio år! Jag är alldeles tagen. Gråter fortfarande och önskar att en flamma kunde tändas. Jag tror att min tinnitus skulle bli betydelselös om ett sådant engagemang kunde vakna hos mig. Det kanske är på grund av det bekväma livet jag lever som tinnitus har börjat höras i mitt öra, för att jag ska vakna till meningsfulla aktiviteter. Något som gav livet mening, inte bara för mig utan för fler. Kanske bara en enda. Vad är det som gör att Craig brinner och inte jag. Varför sitter jag här, spänner axlar och nacke, biter ihop tänderna så det tjuter i öronen, istället för att vara ute i världen och göra nytta för livet. Vilken magi skulle kunna tända eldar i mig? Free The Children har blivit nominerade till Nobels fredspris tre gånger, 2002, 2003, och 2004. Undrar varför organisationen inte fått priset? Det är verkligen ett fredsarbete att ge barn utbildning. Det är det enda som får denna våldsamma värld att bli något mer stillsamt, att barnen blir respekterade och får gå i skola. Läs mer om www.freethechildren.com 21 04 2006 http://www.livscykeln.se/blogg.php?blogg=15 annah@livscykeln.se (Anna Gardelin) http://www.Livscykeln.se/blogg.php?blogg=14 Livet är viktigt och Berlin är min favoritstad i världen. Jag älskar Berlin. Det är viktigt att älska, för all kärlek är bra kärlek. Berlin är spännande, inspirerande, cafétät, historiskt oslagbar, het och levande. Där bor dessutom en godhjärtad och glad människa, min kusin Leena. Under fem påskdagar har Tore och jag varit där och njutit, känt längtan att ha en lägenhet där, besökt spännande loppmarknad och naturligtvis läckra caféer. Och fotograferat nyspruckna knoppar på kastanjeträden. Vackert, nytt för i år och fräscht! Under den här femdagarsvistelsen har jag också kommit till en, tror jag, stor insikt. Insikten om livets mening. - Efter att ha varit i den spännande friluftsutrustningsbutiken Globetrotter och köpt vars en läcker ryggsäck till de små barnbarnen Linn o Nora, gick vi tvärs över gatan/Schlosstrasse/ och kom till Das Schloss, Einkaufszentrum in Berlin. En multi-maxi-mega-giga köpmetropol. Jag har varit "nästan överallt" i världen, shoppat i HonKong, Paris, Seattle, Rom, Oslo, Medan etc, men aldrig skådat Das Schloss like. På var sida om ingången står ett jätteguldägg, solblankt på skalet. Inne möts vi av folkmyller, palmer, balkonger och guldstuckaturer i till synes oändliga gator av små och stora butiker. Utbudet är så enormt att jag tappar andan. Det gör jag inte ofta. Tore och jag håller varann i handen. Inte bara för mys, utan för säkerhets skull. Jag stannar och ser mig runt och drabbas helt oskyddad av en insikt med guldstuckaturer: Livets mening är att handla! Det var jobbigt att stå ut med den insikten. Flämtande gick vi ut, kastade oss in på Starbucks. Beställde kaffe o apfelstrudel och sjönk ner i var sin fotölj för att lugna den skakade själen. På väg i S-bahn hem till Grunevald tänkte jag att Kågeröd är allt en fin plats på Jorden med Konsumbutiken mitt i byn. - Vi måste handla för att livet ska ha en mening. Det känns tufft, ihåligt, även om inslaget i guldgult guld. Das Schloss hemsida öppnar med Universum, glassiga bilder och texten "Drömmer jag eller shoppar jag". Dagens HD bekräftar min insikt: "Behovet av nya köpcentra omättligt" Sista sidan del C. En stor artikel som tydligt visar människans omättliga behov av mening i livet! Jag lägger armarna om ett tryggt kastanjeträd, lutar mitt huvud mot stammen och utbrister "HJÄLP!" 20 04 2006 http://www.livscykeln.se/blogg.php?blogg=14 annah@livscykeln.se (Anna Gardelin) http://www.Livscykeln.se/blogg.php?blogg=13 Tinnitus är tröttsamt. Har läst om Ayurveda på nätet och förstått att det inte går att helt hastigt och akut att lägga sig i famnen på denna 5000 år gamla behandlingsmetod. Jag måste ta reda på vilken kroppstyp jag är, Vata, Pitta eller Kapha. Det ser inte lovande ut, men jag ska lägga jobb på det. Det jobbiga med alla indiska metoder är att så många indiska ord används utan förklaring. Sanskrit kanske språket heter. Det gör texterna svåra att förstå. Det känns som att alla som jobbar med indiska filosofier, medicinska metoder och annat från Indien har någon hemlig överenskommelse att inte översätta ord som tridosha, dosha, pancha-bhuta etc. Eftersom jag inte är en av de invigda, kan jag alltså inte förstå vad det betyder att 'doshas styr alla fysiska och psykiska processer i organismen'. Alltså kan jag inte på egen hand ta reda på hur Ayurveda fungerar, utan jag måste lita på den terapeut som jag behöver kontakta. Det gör mig sur. I Kågeröd finns ingen Ayurvedaterapeut så jag måste söka mig utombys. 19 04 2006 http://www.livscykeln.se/blogg.php?blogg=13 annah@livscykeln.se (Anna Gardelin) http://www.Livscykeln.se/blogg.php?blogg=12 Berlin night express rullade in på Malmö C kl 8.08. Vackert väder hade strömmat in i sovcupén ända från Trelleborg då tåget körde av färjan. En hord av glada ungdomar har rest med samma tåg som vi och glada ungdomar är inte stillsamma på natten. De skrattar, skriker, jublar och slår gärna ölflaskor mot varandra. Det får man tåla, men sömnen blir därefter. Min sömn har alltsåledes varit dålig. När sömnen blir dålig ökar tinnitus i örat med flera grader. Ibland önskar jag att det bara kunde bli tyst därinne. En liten stund i alla fall så jag kunde njuta den stunden. Om jag vore i en skog då förstås, eller på en äng med humlor. Så. Det var med stor nyfikenhet jag köpte EXPRESSEN vars stora nyhet idag var att Pigge från Gotland blivit kär. Det gläder mig uppriktigt. Fast det var för artikeln om tinnitus jag köpte tidningen. En enkel naturmetod kan bota tinnitus och jag ropar Halleluja! om det är sant. Läste artikeln med intresse och nu ska jag söka mig till Ayurveda, en 5000 år gammal indisk läkekonst. Jag kan känna trygghet och tilltro till 5000 år gamla idéer som fortfarande används i ett stort land som Indien vid sidan av västerländsk läkekonst. Den västerländska vill mest bota oss med piller. Naturen känns dock större och intelligentare än att jag skulle nöja mig med piller i alla lägen. Speciellt som det inte finns piller mot tinnitus. Vad jag menar med detta komplicerade skrivande är att jag tror på naturens kraft att läka. Jag tror att naturen är smart. Jag tror att vi litar för mycket på piller och för lite på naturen. Jag ska lägga mig nu i famnen på Ayurveda och kolla vad som händer. Rapport följer senare. 18 04 2006 http://www.livscykeln.se/blogg.php?blogg=12 annah@livscykeln.se (Anna Gardelin) http://www.Livscykeln.se/blogg.php?blogg=11 Tåg är magiska. Ända sedan jag var barn och reste med pappa till Farmor och Farfar har jag gillat tåg. Inte bara gillat - älskat! Spåren löper som två silvriga band rakt in i horisonten. Till ett intet där jag själv ska vara om ett tag och intet bytts ut till Göteborg, Helsinki, Rom eller Teckomatorp. Till Kågeröd går ännu inget tåg, men vi Kågerödingar är tålmodiga, så vi väntar utan att bråka. Tunneln genom Hallandsåsen ska antagligen borras klart innan tågen kan spåras hit. Vi väntar. Just i dag tog jag pågatåget från Malmö kl 14.21. Satte mig längst inne i ett hörn i TystaKupén med Metro i handen. Linda Skugge vill inte vara feminist längre läste jag. En del feminister kände sig genast svikna. Jag förstår Linda Skugge. Har man en offentlig stämpel av tillhörighet så är man inte fri. Man bör uppföra sig som tillhörigheten anvisar och vara sin grupp trogen i tanke och handling. De som lutar sig på en kan falla och känna sig svikna. Man ska ta sitt ansvar! (Det är alltid SITT ansvar, aldrig MITT eget.) Den fria tanken och viljan är bunden till alla lemmar. Inte minst skrivfingrarna. Som jag satt där i tystnaden och läste, kliver väl en konstnär in på konstnärers vis, utan slips attackväska eller DagensIndustri. Men en bunke tavlor under armen som han la på sätet mitt emot sig. Två söta damer med gullehår hade vägarna norrut och satt med snälla ögon tryggt bänkade mittemot varandra. Småpratade försynt. Nästa Gunnesbo, och en ungdom attackerar TystaKupén med mobilt samtal i full gång. Sätter sig jämte tanterna med vänliga ögon, avslutar samtalet och ler. Hon är söt den störande ormen. En av damerna ger henne en reprimand för den mobila påflugenheten i TystaKupén. "Jaha, bäst jag stänger av den. Det finns ju poliser överallt!" säger den söta ungdomen sökande leende samförstånd hos medpassagerarna. Jag ler INTE! Alltså tycker jag, att man ska respektera de stilla kupéerna som är betydligt färre än kupéerna där allt kan hända. Men tycker jag också att man inte ska behöva hacka på varandra i alla lägen. Nästa Teckomatorp! Teckomatorp är känt på flera vis. Därifrån går buss till Kågeröd där jag bor. Där finns/fanns gifttunnor nergrävda i myllan för år sedan. Nu finns där Panelkungen som inte säljer träpaneler till dom med tjusiga bilar. Till mig säljer han. På lagerhusets långsida kan man läsa många åsikter om kommunen och staten. Mest kommunen. Som EXPRESSENS löpsedlar skriker dom ut åsikter till allmänheten. Det är väldigt roande och gör mig munter till sinnes. Jag har ännu inte köpt träpaneler hos Panelkungen, men jag har en rostig bil som är 20 år gammal så jag fyller kundkriterierna. En dag ska jag gå in där! I Teckomatorp kliver jag av tåget. 12 04 2006 http://www.livscykeln.se/blogg.php?blogg=11 annah@livscykeln.se (Anna Gardelin) http://www.Livscykeln.se/blogg.php?blogg=10 Den flinke norske webbbyggaren Stian har makt över mitt. Han har alla nyckarna till min hemsida. Han har förstått att jag varit irriterad över telefonförsäljning och lagt ut denna lugnande dikt. Med takk till tante Sofie: Å huffamei å huffamei, jeg er så sint så fy! For alt er bare tøys og tull i Kardemomme by! Hvis bare alle var som jeg - så ville alt bli bra.. Men ingen andre er som meg - å langt i langt ifra. --Huff!--- Se pol’timester Bastian er bare blid og snill, men det er ikke det vi har en pol’timester til! En politi skal være en alvorlig sinna mann, og gjerne arrestere folk så ofte som han kan. ---Ja!--- Og trikkefører Syversen han synger og er gla’, men det er ikke sånn en trikkefører vi skal ha. Han burde ikke synge i en så alvorlig stund. Han skulle styre trikken sin, og ellers holde munn. ---Ja!--- Og guttene i byen her får altfor lite ris, de bare spiser kaker og får sukkertøy og is. Hvis jeg var moren deres skulle de få vasket seg - og ingen av dem skulle få no slikkeri av meg! ---Nei!--- Og pol’timester’n sover og han hører ingen ting når røverne om natten går og lusker rundt omkring. Men kommer de og røver her, så skal de snart få se, at jeg skal sitte her på lur - og fange alle tre! ---Ja!--- 11 04 2006 http://www.livscykeln.se/blogg.php?blogg=10 annah@livscykeln.se (Anna Gardelin) http://www.Livscykeln.se/blogg.php?blogg=9 Telefonen ringer mitt i min läckraste tugga på söndagsmiddagen. Jag svarar alltid när det ringer. Om jag hittar telefonen - ibland är den inte möjlig att hitta trots att jag hör den. Nå, i alla fall så ringde den och jag hittade den. Hann knappt få luren inom hörhåll förrän en röst från Viasat, där vi är kunder, gratulerade oss för att ha blivit silverkunder. I och med det kunde vi prenumerera på jättemycket sport och jättemycket film helt gratis under xxx tid. Fördelen med detta var xxx och jag var bara att gratulera. Det enda jag behövde göra var att göra upp denna gratisaffär med knapparna på telefonen. Häpen la jag på innan jag lyssnat färdigt. Jag kan faktiskt inte tänka mig att göra upp en affär med en telefon. Men eftersom denna försäljning finns antar jag att det är lönsamt. Det gör mig häpen. Blir man lycklig för att ha blivit silverkund helt utan att ha velat bli det eller ens vetat om att chansen fanns. Och vad innebär det att vara silverkund. Vilka fördelar har jag som silverkund. Inget av detta kan jag få reda på under detta samtal - om jag skulle vilja det. Mitt i söndagsvinet, medan kärleken blommar mellan maken och mig kommer Viasat med sitt fantastiska bud som jag inte vill ha. Det känns som ett överfall på en oskyddad själ. Just nu känner jag oro för att ha tackat ja till något jag inte vill ha eftersom jag la på luren innan jag lyssnat färdigt. Vad gör jag då? Kan jag inte helt själv få ta reda på vilka nivåer jag uppnått som kund och vilka förmåner jag kan tänkas att vilja sträva efter. En mörk framtid tornar upp sig.... Kommer alla företag jag handlat hos trängas i mina telefoner helt oinbjudna. Med vilka medel ska jag behöva skydda mig och min domän så att jag i lugn och ro kan ägna mig åt kärlek, romantik och goda middagar med familj och vänner. Det är dem jag vill ha, det är det jag väljer. Jag vill välja själv! Jag vill bli lämnad ifred! 10 04 2006 http://www.livscykeln.se/blogg.php?blogg=9 annah@livscykeln.se (Anna Gardelin) http://www.Livscykeln.se/blogg.php?blogg=8 En stor betydelse för mig och kanske för Tore är att jag gjort frukost. Tore låg kvar i sängen med morgontidningen över ansiktet medan jag pressade apelsiner, kokte havregröt med finhackad torkad frukt, grönt the och en mugg citronvatten med honung till Tore. Han håller på att hosta ut lungan. Det mest betydelsefulla är dock att Linn har tappat en tand och fyller sex år idag. "Vet du mormor" sa hon när vi ringde och sjöng, "jag får det så lyxigt ett helt år, för jag behöver inte köpa Bamse en enda gång. Den kommer till brevlådan istället." Det vill jag också mena är lyxigt, att Bamse kommer helt själv! Det ska vara ett barn till att se att livet kan vara lyxigt ett helt år. Vi vuxna ska behöver presentkort till spa, honungsbad, helmassage och oxfilé med en flaska Corton Grand Cru förrän vi kan känna oss lyxiga. Och det varar inte ett helt år. Dagens väder: Mulet, grått, suddigt, regn+5C nu kl 11.16 Dagens P1: Hela världen struntar helt i VästSahara och dess folk som ockuperas sedan 30 år av Marocko. Folket vill med fredliga, politiska och demokratiska medel lösa problemet och bli självständiga. Detta gör att media inte intresserar sig. Där finns ju inget våld, våldtäkter och avslitna lemmar att rapportera. Sverige kan inte heller som det enda landet erkänna VästSahara. Vara först. Det skulle inte fungera. Och det är klart, vi svenskar skulle väl bli alldeles förvirrade om vi för första gången i historien var först med ett viktigt beslut. Det går inte. Lagom först är bäst. GårdagensEXPRESSEN: Den viktiga nyheten var "Nya nakenbilder på Britney!" Jag är kanske helt omodern, oviktig, bakåtsträvande och okvinnlig, men jag undrar vad det viktiga i denna nyhet är. Vem vill titta på bilder på nakna Britney så brinnande hett, att Expressen har den som en löpsedelsstor nyhet? Kvällsposten är inte sämre "Het tävling. Vem är sexigast i TV?" VEM intresserar sig för vem som är sexigast i TV, då VästSaharas folk lever i flyktingläger medan en ockupationsmakt berikar sig med deras hemland. Jo, 340.100 personer, minst. "För sjätte månaden i rad kan Expressen räkna hem en remarkabel uppgång i upplagan. - Bättre kvitto än så kan vi inte få från våra läsare, säger Expressens chefredaktör." Kvittot kommer från 340.100 personer som i februari köpte Expressen. Nu kom en lugnande tanke dock - I Sverige bor över nio miljoner människor. Av dessa läser 340.100 Expressen..... Det är ju inte så många. Fast å andra sidan har vi ju KvällsPosten vars nyheter är av samma moraliska karaktär. Och Aftonbladet. Det kanske gör en halv miljon läsare till. Räknar vi sedan bort alla barnen, alla som inte läser svenska, och alla i familjen som läser samma tidning så blir det ju förfärande många ändå. Det är allt många år sedan jag läste kvällstidningarna med beundran för de modiga journalister som med livet som insats rapporterade nyheter i världen. P1 just nu: Expressen menar att det är i allmänhetens intresse att veta hur hagamannen ser ut och vad han heter. Jag vill påstå att det är allmänhetens nyfikenhet som media sätter stort värde på, för då säljer man fler tidningar. Det ärligaste vore att helt byta ut "Allmänna intresset" mot "Allmänna nyfikenheten." En nyfikenhet som media profiterar på. Men en tandlös sexåring som får ett lyxår med Bamse, det är en riktig höjdare! 08 04 2006 http://www.livscykeln.se/blogg.php?blogg=8 annah@livscykeln.se (Anna Gardelin) http://www.Livscykeln.se/blogg.php?blogg=7 Den här morgonen grydde dimmig. Efter färsk apelsinjuice, havregrynsgröt med russin, the och skinkmacka samt de nödvändiga fyra kosttillskotten, skruvade jag till håret. I med mousse och gel.... så trött jag är på hårproceduren. "Sluta med det och var som du är" tycker en del. Så innerligt gärna jag skulle vilja det, och använda tiden till något roligare. Men då ser jag ju ut som en tuva fjolårsgräs. Jag fortsätter att skruva med Babyliss och rufsa till med mousse och gel. En gång sa min syster Liisa "Jaa-a, det är tidens tecken! Ungdomar kammar inte håret numera." "Hur då?" frågade jag "Jo, dom ser ut precis som du gör, okammade och rufsiga." Jag var helt frågande ?? för jag hade precis stått i badrummet och stylat mig en halvtimme, för vi skulle på kalas hos hennes norska svägerskor. Någon ungdom är jag inte heller, även om jag företräder tidens tecken. Jag har en mentor i Helsingborg. Han är alla tiders. Ärlig, erfaren och rakt på sak. Det behöver jag för jag vill gärna blomma till det med allt möjligt trevligt. Vägen mellan Kågeröd och Helsingborg är vacker. Fast i dag tycktes hela världen vara borta för dimman hade flyttat horisonten väldigt nära mina ögon. På vissa sträckor hängde dimman som gardiner över bara åkrar och de enda färgerna var vit och mullsvart. Sikten var mycket osäker. Dock kom jag fram till Företagarnas Hus i överenskommen tid. Min mentor sa: "Din broschyr är bra. Sätt igång. Rapportera om resultatet." Raka och konkreta budskap ger mig inspiration. Egentligen förstår jag inte vitsen med att alltid linda in allt i något vackert, fast jag själv är specialist på det. Raka ärliga meddelanden räcker gott och väl och är nog det bästa. Läste i dagens tidning om Suzanne Osten som gör en film om gamla. Läste också ett debattinlägg om att det är dags nu att styla upp sveriges gråa osexiga tanter. Dom över femtio. Suck. Dom över femtio verkar vara en börda för alla, till och med för sig själva. Vad handlar det egentligen om? Är inter livet LIVET och ska levas från början till slut? Är livet LIVET bara från 0-40 år? Är livet efter 40 en nedförsbacke då man blir ful, oattraktiv (särskilt kvinnor), dum i huvudet, glömsk, ovillig till nytänkande, benskör och krakelerad. Vad är det för tankar som härskar i samhället egentligen. Det är ju fullständigt idiotiskt och ointelligent, känslolöst och korkat att låta halva livet bli till en havregröt där man drunknar sakta och ohjälpligt. Och gröten slukas av en korp. HU! Jag vill göra en riktigt spännande, intelligent och kraftfull revolution. Håll livet igång och levande tills vi är nergrävda! Och får vi lust att gräva oss upp igen, så låt oss! Rufsa till håret och i med gel och mousse! Ge raka tydliga besked och lev livet hela tiden! 06 04 2006 http://www.livscykeln.se/blogg.php?blogg=7 annah@livscykeln.se (Anna Gardelin) http://www.Livscykeln.se/blogg.php?blogg=6 Vid halv femtiden i morse gjorde jag ett besök vid vattenkranen i köket och såg att taket på bilen var alldeles våt. "Det regnar" var min sömniga tanke. Vid pass sju då Tore ställde ett glas nypressad apelsinjuice på nattygsbordet drog upp rullgardinerna och blottade dagern var träden klädda i snö och marken vintervit. På den korta stunden mellan 05.30 och 07.00 hade detta hänt. Jag är förundrad över naturens förmåga. Fast roligt var det inte. Jag vill ha ljumma vårvindar och grönskimrande trädgrenar. I Kågeröd har vi haft heltäckande snö sedan 17 december 2005. Det är väldigt länge tycker jag. Fast andlöst vackra dagar har det varit. Aldrig har jag haft en så vacker väg till jobbet som jag har nu, Kågeröd-Landskrona t/r. Jag kör genom böljande jordbrukslandskap, skog och ängar..... Vildgässen plogar himlen varje morgon i stora skaror. Kossorna och tjurarna betar helt oberörda av vädret. En och annan hare skuttar spår på snön, en och annan hamnar som sorgliga ullbylten på vägen, sönderslagna av rusande bildäck. Denna vinter har träden varit varierande... frostbelupna, snööverdragna, dimhöljda eller fulla med glittrande droppar. Flera dagar har dimman legat som vita slöjor över landskapet och skapat en magisk skönhet som jag sällan sett. Det är bra skönt att finnas till och uppleva dagarnas olika skepnader. 05 04 2006 http://www.livscykeln.se/blogg.php?blogg=6 annah@livscykeln.se (Anna Gardelin) http://www.Livscykeln.se/blogg.php?blogg=5 Ser du hvor filnk jeg er? dette funker jo.. Stian Stian är norrmannen som knypplar på min hemsida. Jag är mycket glad för att han gör det för han är så flink. Stian har många idéer. När jag har en lysande idé har han tolv. Vi tävlar om vem som är intelligentast. Ingen vet vem som vinner. Jag är väldigt glad för mina hemsida. Den är full av glädje, liv, färg och intensitet. Eftersom jag vill synas på mitt eget sätt är jag jättenöjd med Stians arbete. Särskilt brevlådan. Det är faktiskt något särskilt med brevlådor. Inte dom svenska förstås, dom är väldigt lagom - syns men stör ingen. Gör ingen glad eller upprymd. Inte ledsen eller arg heller, förutom tidningsbudet och brevbäraren om det inte är skottat efter snöstormen. Men cyklar man utomlands kan brevlådorna göra mig riktigt härligt glad. De roligaste brevlådorna jag sett var i Belgien. En var särskilt kul. Den såg ut som ett hus för tomtar, men golvet hade trillat ner. Detta var nu inget hinder för brevbäraren som la posten i lådan som vanligt. Att den trillade ner på marken gjorde inget. Undrar om lådan blivit lagad nu efter fem år. Jo, det är något särskilt med brevlådor. Dom står där på tomtgränsen i alla väder i väntan på dagens två inlägg - morgontidningen och posten. Det verkar som om brevlådorna är fredat område, utom på nyårsafton. Under hela min livstid har jag inte hört om någon brevlådetjuv. Posten kan ligga i lådan flera dagar när vi är bortresta och ligger där när vi kommer hem. Däremot har tjuvar brutit sig med kofot in i mitt hus. Då och då hittar jag annat, till ex inbjudan till kalas, roliga lappar, teckningar från grannens barn, karamellpåse eller bortslarvade thinsulatevantar. Då känner jag lycka och tycker att brevlådor är så bra att ha. En av mina vänner har ett meddelande på sin brevlåda: "Nej tack till räckningar. Ja tack till klärleksbrev och vykort." Hoppas han får många kärleksbrev. Vykort får han av mig ibland. Och inbjudan till kalas. Min egen brevlåda är björnpälsbrun, har en nej-till-reklamskylt från Naturskyddsföreningen, och är tyvärr helt lagom. I Sverige är det som sticker ut, har bjärta kulörer eller brevlåda i badkarsform synnerligen töntigt och obildat. Jag vill gärna ha en vacker brevlåda men jag kan inte komma på själv... 02 04 2006 http://www.livscykeln.se/blogg.php?blogg=5 annah@livscykeln.se (Anna Gardelin) http://www.Livscykeln.se/blogg.php?blogg=2 Mina morgnar är väldigt lika varandra. Så även denna. Tore vaknar tyst som en dammtuss. Går till köket, pressar saften ur fyra apelsiner och ställer hälften i ett vackert glas på mitt nattygsbord. Tänder ett ljus. Rullar upp gardinerna och dagens ljus trillar in. Han hämtar HD ur brevlådan, tar min morgonrock, tofflorna, glasögonen och lägger allt på mitt täcke så försiktigt att inte ens en spion skulle vakna... Kågeröd vilar i stilla morgondis. --- Jag vaknar med raspande ögonlock fullständigt ovilad. Tinnitus i högerörat har inte tystnat i natt heller. Dricker nypressad apelsinjuice, fäller glasögonen över ögonen, läser tidningen om jag orkar hålla mig vaken. Efter en stund kommer Tore och hämtar mig till nydukat frukostbord. ---- I början av våra gemensamma morgnar fick jag verkligen hålla i madrassen för att inte studsa upp, hjälpa till med frukost, apelsinjuice, tända brasan.... och trots att Tore PÅ SANNING vill göra morgonen själv, tror jag inte riktigt på det. Ingen kan ju med endast god vilja göra detta arbete när den andre ligger i varma sängen. Eller....? För drygt ett år sedan började mitt högeröra ha helt enskilda ljud som jag inte kunnat stänga av. Enligt min hörläkare är tinnitus egentligen ingenting, så jag kanske inbillar mig ljudet. I alla fall blev jag inte förvånad av att det inget syntes i datortomografin. Ljud syns ju inte. Nu förstår jag att dom kanske inte heller finns, trots att dom hörs. Nej, dom hörs inte. Det är bara jag som kanske hör något. Eftersom min tinnitus inte kommer av någon hörselskada, finns det möjligheter att lindra det med olika övningar. Förresten så hör jag mycket sämre med högerörat där tinnitus sitter, så en hörselskada är det väl? Eller vad är i annat fall en hörselskada. Nåväl, jag har köpt en bok med avslappningsövningar och ska nu gå till botten med suset som jag kanske har i mitt öra. Allt efter som övningarna framskrider kommer jag att rapportera om resultaten. 29 03 2006 http://www.livscykeln.se/blogg.php?blogg=2 annah@livscykeln.se (Anna Gardelin) http://www.Livscykeln.se/blogg.php?blogg=3 Alla skriver blogg. I alla fall många. Att skriva blogg är det trendigaste som finns, så jag vill absolut inte göra det. Däremot är jag händig med fingrarna på tangenterna, det vill jag fortsätta med för mina tankar är värda att skrivas och läsas. Så sitter jag här och skriver "Vykort från Kågeröd" för att slippa vara trendig. Men å andra sidan, vem intresserar sig för alla bloggarna, eller mina vykort? Vem kommer att bry sig om mina åsikter, utsikter och avsikter? Jag blir själv inte så upprörd, eller stillad i själen av andras. Det kanske jag borde. Här om dagen lyssnade jag på P1 och en programsnutt om vad som är status och det som är trendigt. Blogg var den stora trenden, fast kanske inte så mycket status längre. I framtiden, trodde programmet, skulle det mest trendiga vara att äga det minsta möjliga, vara spartansk och inte följa några trender. Den som har minst vinner ungefär. Den dagen ska jag köpa en Jaguar. Här i Kågeröd finns ingen Jaguar så vi har ett behov. Fast då kan jag inte handla hos Panelkungen i Teckomatorp förstås. Mitt motvallskärringaskap har haft en mycket god sak med sig: då alla mina kompisar tjuvrökte i skogen, bakom lador och på utedass, sa jag alltid nej. Jag såg ingen mening med att göra som alla andra gjorde. Det kändes tuffare att säga nej till det alla andra sa ja till. Det har gjort att jag aldrig rökt en enda cigg. Mina lungor är tacksamma. 26 03 2006 http://www.livscykeln.se/blogg.php?blogg=3